Jaktnyheter

Julharen – en tidlös annandagssyssla

En annan hare, en annan hund och en annan annandag. Kalle Stolt med sin mentor Rolf Ohlsson för cirka 20 år sedan. Foto: privat

Jul; västvärldens viktigaste och mest omhuldade högtid. Då den dessutom förnuftigt nog är placerad mitt i jaktsäsongen är julledigheten en tid som för de flesta av oss förknippas med tillvaro i skog och mark. Fridfullt väcker julen en känsla av jaktlig nostalgi och för egen del framstår minnet av min första hare som tydligast när Bing Crosbys stämma i högtalarna ackompanjeras av spraket från vedspisen.

"}}

Det var på självaste annandagen någon gång i mitten av nittiotalet som jag stod på en liten bro över Lidan med Bondarps gård på min högra sida och enbuskbeströdda hagmarker till vänster.

Tina, den unga hamiltonstövaren som väl egentligen inte var någon riktig stjärna, reste till slut en hare bortåt Stommen och drevet buktade en aning knackigt under en halvtimmas tid innan Jösse behagade komma makligt skuttande längs en grusväg som gick parallellt med ån.

Ekande skall

Husqvarnan med flamhärdad baskyl och piporna placerade sida vid sida var laddad med Gyttorp Nickel Magnum femmor. Jag osäkrade och lade an när haren var hundratalet meter bort. Sekunderna kändes som evigheter och nervositeten med grund i oerfarenhet och höga förväntningar började göra sig fysiskt påmind.

Tinas skall ekade över den öppna marken bakom ladugården och när haren stannade ett gott hagelhåll framför mig krökte jag det stelfrusna fingret över främre avtryckaren.

I skottet vinklade haren en aning, men verkade i övrigt kry. Förvånat flyttade jag bak pekfingret och lät den trånga vänsterpipan tala. Effekten på haren var oförändrad och jag kände för första gången i mitt liv den vedervärdiga känsla av skam och förvåning som alla jägare någon gång tvingas erfara. Haren skuttade lugnt vidare, men så plötsligt saktade den ner farten och svängde runt ett helt varv åt höger för att tippa över och ge upp andan.

Något hagel hade uppenbarligen träffat haren i lungorna och den dog inte mer dramatiskt än en ordinärt lungskjuten älg brukar göra. Det var en vacker och kall vinterdag i Västergötland. Snön låg decimeterdjup och jag började plötsligt frysa i samma takt som lättnadskänslan över jaktens avslut tilltog och adrenalinet släppte sitt grepp.

Jaktens tidlöshet

Jag var knappt tonåring och varsamt passade jag haren och använde värmen från dess innanmäte för att återfå känseln i mina avdomnade fingrar.

Ett par kvistar enris i den passade haren gjorde arbetet komplett och min mentor som anlände ungefär samtidigt som Tina drev fram till skottplatsen, nickade gillande åt resultatet.

Idag, 27 år senare, när jag skriver detta inser jag att jag verkar vara född på Schröders tid. Min kloka lillasyster brukar visserligen säga att jag alltid varit en gubbe och att jag snart närmar mig min mentala ålder, men det är nog snarare jaktens tidlöshet som gör att minnet jag precis beskrivit, skulle kunna härröra från förra sekelskiftet. Eller uppkomma under kommande annandag, som i skrivande stund är fyra dagar bort.

Jag hoppas såklart att de grabbar och tjejer som otvivelaktigt kommer få fälla sin första julhare i år, lyckas bättre med skyttet och inte behöver glädjas åt effekten av ett ynka randhagel.

Julklapp i sista minuten

I år kan det mycket väl bli fösta gången på många år som vi får en vit jul i hela landet. Väderprognosen lovar minusgrader och just nu faller lätta snöflingor utanför fönstret.

Till er som jagat så mycket att ni ännu inte hunnit köpa julklappar vill jag såklart tipsa om att ge bort en prenumeration på Jaktjournalen. Fyra nummer och två öl- eller vinglas för under tvåhundringen kan rädda den mest prekära julklappssituation och du kan äta julgröten med gott samvete.

Jag vill passa på att önska Jaktjournalens läsare en fridfull jul och en riktig skitjakt under mellandagarna!

https://www.jaktjournalen.se/ge-bort-jaktjournalen-i-julklapp/