Få saker kan skapa sådan debatt jägare emellan som synen på våra jakthundar. Idéer kring avel, dressyr och den praktiska jakten med respektive hundras har varit föremål för hetsiga diskussioner långt innan kombattanterna hade ett tangentbord att gömma sig bakom.
Jaktglädje med etik
Man bör passa sig noga för att dela ut pekpinnar om hur andra jägare använder sin hund. Det man förvisso aldrig få ge avkall på är jaktetiken, men så länge det inte rör sig om till exempel stövarjakt på rådjur eller vildsvinsjakt med kamphundar, tycker jag att både jägare och hund mår bäst om man bejakar jaktglädjen framför nitiska förhållningssätt.
Om man genom allsidig användning kan utöka jaktmöjligheterna för sig och sin hund, får man helt säkert ut mer av det tiotalet år man har förmånen att husera tillsammans. Ett hundliv är som bekant alltför kort och man gör bäst i att passa på att ha kul.
Del av utvecklingen
Utifrån ett ras- och avelsperspektiv kan nya tider och nya jaktmöjligheter utgöra en utmaning. De jakthundsraser vi har idag är produkten av hundra- eller i vissa fall tusenåriga avelsstrategier. Det finns givetvis en risk att ett urval av avelshundar grundat på nya användningsområden på sikt kan föra en ras mot något som är ganska fjärran dagens bild. Ett bra exempel på detta är skalldrivande spaniels som ju arbetar på ett fundamentalt annat sätt än rasens ursprungliga användningsområde.
Vår nutidshistoria har till exempel innehållit hetsiga debatter om bland annat björnprov för stövare och vildsvinsprov för älghundar. Med facit i hand tror jag de flesta är överens om att en anpassning av provregler och därmed även avel till nya tider och möjligheter oftast blir en styrka och faktiskt något som både bevarar och för raserna framåt. Så länge man inte tappar rasernas ursprungliga karaktärsdrag längs vägen, har det historiskt varit lyckosamt att vara en del av utvecklingen i stället för att kämpa emot den.
Kalle Stolt
Chefredaktör
0724-01 05 29
