#Jakten, Facebookjägare och självhävdelsebehovet

Ibland vill man bara spy. Men så håller man emot och vardagen fortsätter som ingenting. Två minuter senare är man där igen. Trots att man vet att beteendet är värre än heroinmissbruket. Hur många vilt fälldes, vilka var med, vilka mössor hade de på sig?

Att få bekräftelse på sin jägaridentitet är viktigare än att vara på alerten i skogen. Foto: Per Jonson

I dag är ta mig tusan jägare, företrädesvis i det yngre åldersspannet, så sjukt fokuserade på att dela med sig av sina jakter, gärna flera bilder från samma jakt, upplagda med ett par dagars mellanrum, att man kan tro att de knappt haft tid att osäkra bössan, än mindre hålla utkik efter vilt kring passet.

Nåväl, inte är jag speciellt mycket bättre själv. En och annan bild på hund och fällt byte förgyller cyberrymdens post-it-vägg.

Skumt förhållningssätt

Med självkritiken avklarad menar jag att tävlingselementet och bekräftelsebehovet i jakt som tidigare skett och säkert fortfarande till viss del sker i skenet av brasan nu gått en smula överstyr.

Jag träffade en hygglig jägare för något år sedan som berättade något för mig som fick mig att sätta den dåligt saltade köttbiten i vrångstrupen.

Han, en rätt så ung och driven jägare, stiftade under en bockjakt bekantskap med en nybliven jägare som fått en plats i laget.

Eftersom det var premiär i dubbel bemärkelse kom jägaren förbi när den nyblivna jägaren i laget lyckats fälla en bock. Jägaren frågade då om den lyckliga skytten behövde hjälp, men fick ett ”Nej tack det går bra” till svar. Ett telefonsamtal gjorde att jägaren fick hasta iväg för att ta itu med ett eftersök.

Innan avresa passade jägaren på att pinka sina hundar och efter någon minut kommer den lyckliga skytten promenerandes ner mot bilen. En smula förvånad frågar jägaren om allt verkligen gått bra eftersom bocken inte är med.

Svaret han får då är att bild på trofén är tagen och upplagd på nätet så allt är okej.

”Men bocken då!” Nä, den hade han ingen tanke på att ta hand om. Det viktigaste var att bilden kunde börja generera likes innan pipan på bössan hunnit svalna.

Hönan eller ägget

Man baxnar. Och finns det ens en enda berättelse som denna finns det helt säkert ett antal sådana här typer som går runt med vapen i skogarna. Fullständigt ointresserade av den delen av jakt som jag, även om jag gärna delar med mig av den, aldrig tummar på.

När vi jagar så jagar vi. Först och främst för att jag tycker att jakten per se förtjänar min fulla uppmärksamhet men också för att det blir så mycket mer spännande.

Att göra tidning i dag skapar dock visst utrymme för gråzoner. Vi direktsänder hundtävlingar och rapporterar från diverse premiärer med stor iver. Är det vi som skapar behovet av fullständig exponering eller är det alla i änden på linan som kräver det?

Jakt först

Att vara en skytt som nerlägger vilt efter vilt gör ingen dag. Även om det är det intrycket jag får av att studera Facebookjägarens statusuppdatering och kommentarerna därtill.

Den dagen jag blir arbetslös eller pensionär ska jag värdera att fokusera mer på sociala medier när jag är i skogen. Till dess lägger jag hellre den dyrbara tiden på det som är viktigt, men var och en gör ju sina egna val.

AKTUELLT

Skarp kritik mot polisens hantering av vapenärenden

Linköping (JJ) Polisprofessor Stefan Holgersson riktar skarp kritik mot polisens myndighetsutövning i vapenärenden. I en forskningsrapport kommer han fram till att polisen klipper och klistrar i lagtexter och inte lägger fram uppgifter som talar till klagande personers fördel.

Vi är Jaktjournalen: Kristofer jagar gås professionellt

Kungsbacka (JJ) Jaktjournalen hade inte varit något utan alla våra duktiga medarbetare. Men vilka är de och vad jagar de helst när de inte skriver och fotar för vår räkning. Nu i juli tar vi tempen på personerna bakom kulisserna. Idag är det Kristofer Hanssons tur.

Jakstuga på muséum

Östergötland (JJ) På Lantbruksmuséet i Ljusfallshammar har jaktstugan upphöjts till museiföremål.

Annonser