Jag vill också stå och vara blodig med hela armen inuti en hjort. Le så där självsäkert mot kameran med en buköppnare i högsta hugg. Dessvärre känns det scenariot evinnerligt långt bort.

Först och främst så handlar det om att jag hatar att vara nybörjare. Jag vill vara bra på det jag håller på med, oavsett vad. Gillar inte att känna mig osäker eller okunnig.

Efter avklarad jägarexamen ansökte jag om vapenlicens och eftersom jag inte är en flergångsförbrytare så blev jag strax ägare till ett riktigt vapen. En redig pjäs som utan vidare skulle kunna dräpa älg, björn och allt därinunder. Jag klev in i en jaktaffär och sa ”Hej, jag behöver köpa ammunition” och möttes av en lång serie följdfrågor om ballistik. ”Ge mig något som funkar skapligt i kaliber .308, tack”, sa jag och kände mig som en idiot.

För lång bössa

Jag har inte gjort lumpen och har heller inte haft något yrke som är förenat med vapenhantering. All skytteträning jag ägnat mig åt var på skjutbanan inför skytteprovet till jägarexamen. Fick låna en bössa som var för lång och därmed för tung. Gick bedrövligt dåligt i flera veckor tills en av instruktörerna sa ”den där är ju för lång för dig” och gick och hämtade ett skjutstöd som med ens gjorde att pappälgen träffades där den skulle. Utöver det har jag aldrig hanterat ett vapen. Tills jag fick mitt egna.

Säkerligen hade jag kunnat fråga någon av gubbarna på skjutbanan om hjälp med inskjutningen, men det är liksom inte kutym. Väl där, är man på egen kvist och förväntas sköta sig själv. Efter att tillslut lyckats krångla fram en inskjuten bössa var det så dags att börja mängdträna för att bli säkrare som skytt. Om pappälghelvetet träffas för högt eller om jag är för ryckig när jag följer med i löpan så jag bommar fanskapet… Står jag fel? Andas jag fel? Spänner jag mig för mycket? Det har jag ingen aning om. Man har sina serier på sig att klura ut det själv, sen är det nästa persons tur.

Upplärningen bygger på att man har någon som man kan fråga, någon som vet och någon som kan lära ut. I mitt fall har jag inte det. Eller alltså, jag känner jaktfolk lite i periferin. Men ingen som sådär självklart agerar läromästare. Det är skillnad tänker jag om man har en förälder, partner, ett syskon eller nära vän som jagar. Föreställer mig att det är en annan självklarhet då, det där med att få haka på och bli upplärd.

Behöver en mentor

För det är ju en sak med själva skyttet. Det är ju bara frågan om att träna vidare och faktiskt be någon av de där gubbarna om hjälp, även om de inte ser särskilt sugna ut på att göra något annat än att sörpla kaffe och berätta skrönor. Säg att jag ber om hjälp och blir en stadig skytt så småningom. Sen då?! Om jag väl skulle skjuta på ett djur så börjar ju nästa kapitel där jag också förväntas veta vad jag ska göra helt automatiskt. Djuret ska tas ur, det ska skickas olika prover, det ska hängas, flås, styckas och paketeras. Herregud, jag skulle behöva en mentor. En snäll guru som har all tid i världen att lära mig allt jag behöver kunna från skott till frysbox.

Först därefter kommer vi till matlagningen och tack och lov, där behöver jag minsann ingen hjälp. Där är jag självutnämnd expert och kommer klara mig galant alldeles själv. Så det så.

Hallå där, Kajsa Sjöberg, varför söker du en jaktguru