Vid förra sekelskiftet var bävern utrotad i Sverige då den jagats hårt på grund av den eftertraktade pälsen och bävergället. Men sedan många år tillbaka simmar åter bäver i våra vattendrag tack vare att Gustav Larsson ”TV-Gustavs” far planterade ut norska bävrar. Och trots att landshövdingens bil höll på att sabotera hela utsättningen. För drygt 20 år sedan hade jag förmånen att jaga bäver med den legendariska TV-Gustav, yrkesjägare på Hasselfors i södra Närke. TV-Gustav var en mycket färgstark person som det går en rad historier om, och där det mesta faktiskt är sant. När vi träffades en mycket tidig morgon vid sjön Teen, i västra Närke, kom Gustav dundrande i en gammal utrangerad Volvo Valp, ett fordon som definitivt sett bättre dagar. En bil som skulle behöva mycket kärlek skulle man kunna säga. Bland annat hade den så kallade KGB-däck, alltså med hemliga mönster. På taket låg en kanot i samma skick som bilen och när flytetyget väl var sjösatt äntrade vi kanoten.

Överlastad kanot

Viktmässigt så låg Gustav klart över gränsen för tresiffrigt medan undertecknad vid den tiden ännu inte nått dit, men var på god väg. Det var alltså en tungt lastad kanot som gled fram över Svartåns källflöde. Nåväl, både Gustav och jag överlevde båtfärden. Det gjorde dock inte några av de stora bävrar som kom i vår väg. Väl i land gav Gustav en historisk utvikning till den jakt vi just ägnat oss åt. Det visade sig nämligen att hans far en gång i tiden varit med och satt ut några av förfäderna till gnagarna som låg i kanoten. Bävrarna fångades i Norge och transporterades till olika platser i Sverige under åren 1922–1939. En av utsättningsplatserna fanns i Kilsbergen på gränsen mellan Närke och Värmland.

Landshövdingen kom

Bävrarna kom med tåg till den lilla stationen i Garphyttan vid Kilsbergens fot. Den fortsatta transporten skulle ske med häst och vagn. Örebro läns jaktvårdsförening stod för arrangemanget och för att bevittna utsättningen hade självaste landshövdingen bjudits in. Vid denna tid hette landshövdingen i Örebro Henning Elmquist. Det var en fin karl som både varit generaldirektör och statsråd i Louis de Geers regering. När tåget med bävrarna rullade in till stationen i Garphyttan var Gustavs far på plats med häst och vagn. På plats var även landshövdingen som åkt bil till Garphyttan. När bäverlådorna var överlastade på vagnen tog Gustavs far tömmarna, smackade åt hästen och styrde upp mot Garphyttebacken. Landshövdingen i sin bil skulle samma väg och chauffören började köra uppåt Kilsbergen.

Bilen kokade

Men 20-talets bilar hade en del i övrigt att önska när det gällde förmågan att köra i uppförsbackar och den branta Garphyttebacken sög snart musten ur bilen som började koka och slutligen gav upp. Vad skulle man göra nu? Bävrarna måste i vattnet så snart som möjligt men samtidigt skulle landshövdingen bevittna det hela. Hur skulle man få upp både bävrarna och den prominente besökaren när bilen sagt upp sig? Kanske sätta landshövdingen på bävervagnen? Å tok heller! Det skulle se ut det!! Inte kunde en person av sådan dignitet åka som en simpel bonddräng på vagnsflaket. Dessutom i sällskap med några bävrar! Nä, här gällde det att finna på andra råd. Snabbt bestämdes det att bilen skulle med till varje pris, kosta vad det kosta ville.

En hästkraft

Så Gustavs far fick hänga av vagnen med bävrarna, vända hästen och köra tillbaka till bilen. Där spände han hästen för landshövdingens åkdon och med en hästkrafts hjälp drogs bilskrället med sina fina passagerare uppför backen. Sedan bilen fått vila en stund kunde färden återupptas på mer plan mark och så småningom kom man till utsättningsplatsen och bävrarna kunde släppas ut under överinseende av landshövdingen. När djuren försvunnit i vattnet vände landshövdingen åter mot Örebro och uppenbarligen klarade bilen nerfarten för backarna bättre än den klarat uppfarten, för landshövdingen överlevde och han utsågs följande år till överståthålare vid Kungliga Hovet i Stockholm. På så sätt räddade TV-Gustavs far landshövdingens pondus och respekt samtidigt som han bidrog till att Närke och Värmland i dag har en livskraftig bäverstam.