Julen är frosseriets och drickandets högtid. Begreppet att ”dricka jul” myntades redan på medeltiden, då midvinterbloten friades till Odens ära. Då konsumerades stora mängder öl och offrades feta gödgrisar, i avsikt att försäkra sig om goda skördar och bra jakt och fiske. Idag har det målet bleknat bort men drickandet och ätandet lever kvar, vilket både systembolagets och matvaruhandelns försäljningssiffror vittnar om. Efter helgerna kommer den kollektiva baksmällan. Hjärnceller har drunknat i alkohol, livremmar släppts ut och klänningar befunnits för tajta. Redan direkt efter tolvslaget fattas tusentals mer eller mindre välgrundade beslut att börja ”ett nytt liv”. Beslut som ofta handlar om att gå ner i vikt och komma i form. Till stöd i denna föresats finns minst ett femtiotal olika bantningsmetoder, många med fantasifulla och lockande namn. Den som vill börja det nya året, som det gamla slutade, kan välja champagnemetoden, medan personer lagda år vegohållet kanske finner ett alternativ i bananmetoden. Rovdjursmetoden påstås vara perfekt för den urbane jägaren. Andra mer praktiserade metoder är stenålderskost samt fem – två och GI-metoderna.

HI-metoden fungerar utmärkt!

Men det finns en annan för nutidsmänniskan förmodligen okänd diet som fungerat utmärkt, även under mycket krävande förhållanden. Låt oss kalla den för HI – metoden. Där HI står för Helge Ingstad.* På 1920 – talet sålde norrmannen Ingstad sin advokatbyrå och åkte till Nordamerika för att pröva trapperlivet. Där kom han i kontakt med en indianstam som han kallade för ”vildrensätarna”, med vilka han en tid slog följe. Tillsamman gjorde de långa expeditioner till tundran på jakt efter polarvarg och viträv. I flera månader levde de, liksom pälsdjuren de jagade, uteslutande på cariboun. Mest uppskattades märgen från läggbenen vilka ibland flåddes fram och klövs direkt djuret fällts så att märgen kunde ätas varm. Därefter tog man med sig resten. Förutom köttet även fettet kring inälvorna, hjärta, njurar, lever, huvudet (ur vilket nos, tunga, hjärna och nerverna i käken åts), magsäcken med dess innehåll blandat med blod. Senare på året åt indianerna även juver, foster och nyutvuxna renhorn. Dagens delikatesser som filé och innanlår nämns däremot aldrig. Istället berättar Ingstad om hur frusna renlår stacks fast i snön framför elden att tina åt hundarna, medan jägarna njöt av en ångade gryta på fett, inkråm och några köttstycken. Måltidsdryck var osockrat te. Denna kost var enligt Ingstad välsmakande och gav både styrka och motståndskraft mot sjukdomar och kyla.

Vildrenen var livlinan

Så länge jägarna hade kontakt med vildrenen var allt gott och väl. Förlorades de ur sikte hängde livet på en skör tråd. Att fångstmän då och då dukade under av svält och umbäranden hörde liksom till. Julen 1928 tillbringade Ingstad och vildrensätarna på tundran, nordost om Stora Slavsjön. Snöstormar hade omöjliggjort jakt under några dagar och maten var slut. På julafton bättrades vädret så pass att jägarna på snöskor kunde söka av området närmast lägret. Sammanlagda bytet blev en polarhare och en ripa, att dela på för åtta man. På juldagsmorgonen, när lägret höll på att brytas, kom en av indianerna inrusande i tältet. Med sig hade han en genomfrusen renmage som blivit kvarglömd i en av slädarna. Den var halvfylld med vominnehåll och blod och höggs i bitar som släpptes ner i storgrytan tillsammans med snösörja. Så kokades en grumlig soppa som dracks begärligt. Renmagen skars i delar och tuggades omsorgsfullt, bit för bit. Det var det sista, förutom te och soppa på renlav, dessa jägare fick i sig på flera dagar. Under det desperata sökandet efter renarna passerades massor av varg – och rävspår. Men utan mat och bete till saxarna tvingades jägarna fortsätta. När renarna väl hittades var det för långt att vända tillbaka. Hela denna livsfarliga expedition blev ett stort misslyckande. Året därpå återvände dock Ingstad till samma område och hade god fångst.

Inte fel att vara jägare idag

Dagens människor lever i nuet och blickar framåt. Sällan bakåt. Gamla kunskaper faller snabbt i glömska. När Berlinmuren föll behövde vi plötsligt inget försvar. Idag vet vi bättre. När allt kommer omkring hänger även livet i vårt högteknologiska samhälle på en i sammanhanget mycket skör tråd. Om det värsta skulle inträffa, och strömmen blir borta länge, stannar allt. I ett sådant läge är det inte helt fel att vara jägare. Tack vare HI-metoden skulle många av oss klara sig länge med de grejer vi redan har. Och kroppen kanske också skulle må bra av det. Fotnot: Helge Ingstad föddes 1899 i Meråker, grannkommun med Åre på svenska sidan. Förutom boken om pälsjägarlivet besökte och skrev Ingstad böcker om bland annat Apacheindianerna och Alaskas eskimåer. Tillsammans med sin fru Anne-Stina ledde han också utgrävningarna på Newfoundland som visade att vikingar troligen var i Nordamerika långt före Columbus. Ingstad dog 2001 och är en av de ytterst få personer som fått uppleva två sekelskiften och ett millennieskifte. En unik man även i detta avseende.

Kjell Brännström