Under en period av cirka en månad har jakthundar angripits av varg vid tre olika tillfällen. Dessutom dödades fem lamm i vad som antas vara ytterligare ett vargangrepp. En skyddsjaktsansökan skickades in till Länsstyrelsen i Dalarna av styrelsen för jägareförbundet (SJF) i Rättvik, med önskemål om en snabb handläggning i ärendet när älgjakten stod för dörren. Handläggningstiden blev tidsmässigt den normala, så också utfallet i beslutet – avslag!

Inte överraskad

Tyvärr är besluten i dessa ärenden långt ifrån överraskande. Men i detta beslut är det inte avslaget i sig som förbryllar, utan motiveringen bakom beslutet, nämligen: ”Länsstyrelsens bedömning är att de rapporterade angreppen har så pass stor geografisk spridning att det inte är osannolikt att skadorna orsakats av mer än en varg. Länsstyrelsen har kännedom om att det i området finns en ny parkonstellation och att där även finns årsvalpar.” I detta område dyker nu en för myndigheterna känd föryngring upp med tillhörande vandrande ungvargar, vilket gör det omöjligt att bestämma vilken av alla dessa individer som kan vara den/de skyldiga! Nu börjar det bli intressant!

”Känner oss utpekade”

Så sent som i somras uttalade sig Naturvårdsverkets chef för viltanalysenhet i frågan om detta ”Svarta hål”  där man uppgav att vargarna blir allt sällsyntare. I april uttalade sig forskaren Olof Liberg om ”den omfattande illegala jakten på varg i Dalarna” i media. Därtill följde miljöåklagare Åse Schoultz upp med sitt uttalande om jägarnas ”tystnadskultur” och uppmanade jägarna i Dalarna till ett angiverisystem som i det närmaste kan härledas till det forna öststaterna. Vi som bor i området och är aktiva jägare känner oss utpekade av ovanstående personer som presumtiva tjuvjägare bara genom vår blotta existens. Vi tvingas till otrygghet när vi släpper våra hundar för jakt och upplever otrygghet att gå ut med soporna på kvällen, otrygghet när barnen ska gå hem från besök hos kompisar i byn. Otrygghet och rädsla, som i slutänden vänds till ilska. Ilskan vänds mot myndigheter som utpekar oss som brottslingar och ”hillbillies” och som nämner oss i samma andetag som grovt kriminella. Myndigheter som skickar insatsstyrkor med automatvapen och svarta huvor för att storma hemmen till småbarnsfamiljer. Myndigheter som låter uttalade jaktmotståndare ta del av Naturvårdsverkets register över rovdjursjägare. Att myndigheter och dess ämbetsmän på detta sätt generaliserar över en grupp människor som utövar en aktivitet som jakt är anmärkningsvärt. Vad skulle en myndighets uttalande med likalydande beskyllningar och generaliseringar mot någon annan intressegrupp få för konsekvenser?

”Tystnadskulturen”

Tydligen är tystnadskulturen utbredd bland myndigheterna när det gäller uppkomst av vargrevir i områden som påstås vara tomma på varg! Varför informerar inte myndigheterna oss boende i reviren om de faktiska förhållandena? Jag vill ha information om var riskerna finns – innan olyckan är framme! Det är inte jag som jägare som står för tystnadskulturen här. Det är inte jag som jägare som med ena handen pekar finger mot jägarna, och med den andra handen ber om hjälp med DNA-inventering. Det är inte jag…. Bengt Stor, Styrelseledamot Jägareförbundet Rättviks Jaktvårdskrets