Så länge jag kan minnas har jag älskat att ha hundar omkring mig. Som liten var föräldrarna måttligt intresserade av dessa fyrfota djur så någon hund kom inte över tröskeln hur jag än tjatade. Längtan efter hund löste jag dock genom att ständigt springa omkring och låna hundar i omgivningen. Favoriten var den hund bästa kompisen Göstas föräldrar hade. Göstas far var jägare och hade därför skaffat en drever, en hund vi pojkar släpade med överallt. I ekan när vi fiskade, i kojan uppe i träden och framför allt när vi smög runt i skogen utrustade med var sitt luftgevär. Gösta ett Diana, jag ett Zenit. Och så här, flera decennier senare, får jag erkänna att en hel del småfåglar försvann och även en och annan ekorre fick möta sin skapare i förtid. Zang, som hunden kallades, var av den ”gamla” typen av drever med allt vad det innebar. Kom han lös så försvann han omedelbart till skogs. Uttrycket ”Köp en drever och lär känna din hembygd” passade ypperligt på denna kortbenta varelse. (Jag vet att de flesta drevar inte längre är sådana men detta utspelade sig på 60–70-talet.) Zang var även på andra sätt en ”gammaldags” drever som inte släppte in vem som helst i huset och knappast lät främlingar passera kojan där han stod bunden mellan huset och ladugården. Däremot kunde vi ungar göra nästan vad som helst med hundkraken. Han älskade allt bara han fick vara med. Så vitt jag vet var han aldrig sjuk och somnade så småningom in vid 17 års ålder.