Så länge jag kan minnas har jag älskat att ha hundar omkring mig. Som liten var föräldrarna måttligt intresserade av dessa fyrfota djur så någon hund kom inte över tröskeln hur jag än tjatade. Längtan efter hund löste jag dock genom att ständigt springa omkring och låna hundar i omgivningen. Favoriten var den hund bästa kompisen Göstas föräldrar hade. Göstas far var jägare och hade därför skaffat en drever, en hund vi pojkar släpade med överallt. I ekan när vi fiskade, i kojan uppe i träden och framför allt när vi smög runt i skogen utrustade med var sitt luftgevär. Gösta ett Diana, jag ett Zenit. Och så här, flera decennier senare, får jag erkänna att en hel del småfåglar försvann och även en och annan ekorre fick möta sin skapare i förtid. Zang, som hunden kallades, var av den ”gamla” typen av drever med allt vad det innebar. Kom han lös så försvann han omedelbart till skogs. Uttrycket ”Köp en drever och lär känna din hembygd” passade ypperligt på denna kortbenta varelse. (Jag vet att de flesta drevar inte längre är sådana men detta utspelade sig på 60–70-talet.) Zang var även på andra sätt en ”gammaldags” drever som inte släppte in vem som helst i huset och knappast lät främlingar passera kojan där han stod bunden mellan huset och ladugården. Däremot kunde vi ungar göra nästan vad som helst med hundkraken. Han älskade allt bara han fick vara med. Så vitt jag vet var han aldrig sjuk och somnade så småningom in vid 17 års ålder.

Skaffade en egen

Nåväl. Så snart lumpen var avklarad köpte jag min första hund och sedan dess har det alltid funnits minst en hund i huset och ibland hela valpkullar. Under dessa år har jag försökt att förkovra mig i ämnet hund och därmed tagit del av en hel del hundlitteratur. Vad jag lärt mig under alla år är att det faktiskt inte har hänt särskilt mycket på dressyrfronten. Fram till nu! För förra året kom boken ”Hunden som skäms”, skriven av etologiprofessorn Per Jensen och där ställer han en hel del invanda begrepp på huvudet. Enligt författaren har forskningen på hund under de senaste årtiondena tagit jättesprång och man har kunnat visa hur unikt anpassade hund och människa är till varandra. Bland annat berättar författaren om hun­dens unika förmåga att förstå vad en människa menar när hon exempelvis pekar på något.

Intressant kunskap

Experiment som utförts på samma sätt med varg, schimpans och hund visar att det endast är hunden som kan läras att förstå vad en pekande arm betyder. I boken ges mängder av andra exempel på hundens unika förmåga att interagera med människan, som till exempel att läsa mänskliga ansiktsuttryck. Men, kanske vän av ordning undrar, vad har jag för nytta av detta när det gäller min jakthund? Tja, kanske du inte har så stor nytta av detta vetande när det gäller en harpiska eller grythund. Men ju mer dressyr du lägger på din jakthund, desto mer nytta har du av att förstå hur er kommunikation går till. Hur effektivt tränar du apportören eller hur bra lyckas du med dirigeringen av den ställande fågelhunden? Fungerar verkligen kommunikationen er emellan som den borde? Kanske kan den senaste forskningen hjälpa oss att bli bättre dressörer. Att bättre förstå jaktkompisen kan knappast vara fel. Och som i så mycket annat, kunskap är en lätt börda att bära på.