"}}

En vacker marsdag tar en familj en skidtur utefter en av fjällens leder. Det kokas kaffe och halstras korv, barnen leker och har roligt och framåt eftermiddagen åker de nöjda hem.

I en annan del av fjället skjuter en jägare några fjällripor. På tillbakavägen efter den lyckade jakten njuter jägaren av det fantastiska landskapet och känner stor tacksamhet till det unika jaktlandet Sverige.

Vad dessa personer förmodligen inte vet är att de, enligt dagens sameforskning, ägnat dagen åt ”extraktivt våld” mot samer.

Som representerar för kolonialmakten Sverige och har de orättmätigt exploaterat resurserna skidturism och jakt som tillhör samerna.

Stödja samernas kamp

Dagens tvärvetenskapliga forskning om samer har en annan utgångspunkt än traditionell historieforskning, som ju innebär att ur olika synvinklar kritiskt granska ett källmaterial och dra de slutsatser materialet tillåter.

Sameforskningens uttalade mål är istället att stödja samernas kamp för självbestämmande och tillbakatagande av rättigheter och ska bedrivas på ett för samerna gynnsamt sätt. Detta har uttryckts på olika sätt.

Exempelvis förespråkas att samerna bör ha ”makten över minnet och hur det återberättas”, ha vetorätt vid publicering av forskningsresultat och i vetenskapliga texter få ge sin syn på forskningsresultat.

Denna etnopolitiska ingång har bidragit till en ofullständig och delvis missvisande bild av svensk samepolitik. Den bilden har dock anammats av svenska kultureliten, okritiskt spritts i riksmedia, och via Miljöpartiet tagit sig in i maktens centrum, där den idag utgör underlag för politiska beslut både på central och regional nivå, senaste exemplen är direktiven till Sanningskommissionen och Renmarksutredningen.

Många utsatta grupper

I det förgångna har Sverige behandlat sina undersåtar, inte bara samer, på ett idag kränkande och fullständigt oacceptabelt sätt.

”Trilskande” arbetare har vräkts från sina bostäder, strejkande ”uppviglare” skjutits i Ådalen, statare (lantarbetare) har levt under närmast slavliknande godsägarförtryck kring sekelskiftet 1900. Till det kommer kränkande behandling av kväner, tornedalingar, värnpliktiga inom armén, handikappade med flera. Listan över utsatta är lång.

Dåtidens maktutövning var primitiv, våldsam och sträng. Idag vet vi bättre.

Men genom att rycka dessa beslut ur sitt historiska sammanhang, och klandra dåtidens beslutsfattare för att de värderingsmässigt inte var hundra år före sin tid, bygger sameforskningen en överdrivet negativ bild av Sverige. Medan allt som eventuellt kan tala till statens fördel utelämnas.

Uppenbara fakta förtigs

Nomadiserande fjällrenskötsel är ett arbetskrävande och jämförelsevis osäkert levebröd. Den kräver stora ytor och naturen sätter därmed en övre gräns för antalet utövare.

I takt med folkökningen lämnade samer mer eller mindre frivilligt renskötseln för säkrare och bättre betalda jobb. Av samma skäl som tiotusentals norrländska småbönder slaktade sina sista mjölkkor, och folk drog till Amerika i hopp om ett bättre liv.

Denna naturliga samhällsutveckling förnekas. Istället har svenska staten obefogat tvingat samer till detta, vilket lett till ett kollektivt trauma som orsakar psykisk ohälsa och hög självmordsfrekvens hos samer än idag. Ett påstående som saknar vetenskaplig grund.

Varken bland statares eller småbönders efterlevande, finns liknade trauman belagda.
Även bilden av tvångsförflyttningarna bör nyanseras

Tvångsförflyttningarna var inget staten ville utan tvingades till. Detta på grund av att norska samer, som mist sina betesmarker i Finland och Norge, invandrat till Sverige vilket överbelastade renbetet i norra Sverige. För att undvika en beteskatastrof tvingades staten sprida ut renskötseln över större områden. Alternativet var tvångsslakt. Trots de sorger och vedermödor som de drabbade tvingades genomlida, var åtgärden nödvändig och gagnade på sikt fjällrenskötseln. De genomsnittligt största renskötselföretagen ägs idag av ättlingar till tvångsflyttade. Utan statens ingripande hade dessa personer haft andra jobb.

Sametingets inblandning i forskningen

Sametinget bejakar forskning men vill se större ansträngningar för att nå målet ökat samiskt självbestämmande.

Sametinget ogillar ”västerländsk” forskningstradition och kunskapssyn, och betonar urfolket samernas annorlundahet. Samerna har speciella gåvor, står närmare naturen och är mer andliga än övriga svenskar. Denna samiska, muntligt traderade, kunskapsbank bör uppgraderas och likställas med evidensbaserad vetenskap, anser sametinget.

Sametinget anser vidare att all forskning som på något sätt berör samer ska etikprövas av samer, en egen samisk högskola bör skapas och sameforskningen tillföras kraftigt ökade anslag.

Sametinget och sanningskommissionen

Även i våra grannländer arbetar sanningskommissioner för att reda ut hur samer och andra minoriteter behandlats.

I Norge leds arbetet av en politiker och i kommissionen ingår företrädare för samer, kväner och norskfinnar.
I Finland har staten två ledamöter, sametinget två och skolterna en.

I Sverige är endast samerna representerade. Sametinget har nominerat samtliga tolv personer som utsetts. Sametingets avgörande inflytande var också förutsättningen för att sameforskaren Anna-Lill Drugge, överhuvudtaget skulle tacka ja. Ett av många bevis på den mycket märkliga symbiosen mellan vetenskap och politiskt särintresse.

Samarbete inte splittring

Befolkningen i renskötselområdet är i grunden positiv till renskötsel, samer och samisk kultur. Men när folk marginaliseras och viktiga beslut tas över deras huvuden, reagerar de. Det är inte hets mot folkgrupp utan rimliga krav på demokrati, rättvisa och människors lika värde.

I denna som i alla värdeladdade frågor finns ett fåtal extremister. Samehatare som slänger ur sig glåpord och härjar på sociala medier, liksom samer som hotar helikopterförare eller säger att turister inget har i fjällen att göra.

Men ska verkligen dessa enstaka individer få sätta agendan när lokalbefolkningen söker samarbete, inte splittring?

En förutsättningslös, allsidig sameforskning skulle vara till nytta och öka förståelsen mellan ortsbor och samer.

Dagens sameforskning verkar i rakt motsatt håll. Den skapar splittring mellan människor som i generationer levt, och även fortsättningsvis vill leva tillsammans i sämja.