Detta innebär i praktiken att vi får ännu mindre aktivitet i skog och mark, samma aktivitet som behövs för att löpande få en rättvisande koll på vargens populationsökning. Man blir helt enkelt för få tjänstemän som arbetar med praktisk provtagning.

”En skandal”

I grund och botten är det också en skandal att möjligheten att hålla koll på utvecklingen av vargpopulationerna minskar ytterligare. Sådana resultat ligger ju också till grund för beslut om skyddsjakt, en absolut nödvändig insats för oss landsbygdsbor.

Resultatet blir alltså en ännu sämre bild av populationsökningen, och därmed också sämre beslutsunderlag för till exempel licensjakten. Tyvärr visar erfarenheten att detta missgynnar oss som är drabbade av mer varg än vad miljön (också den sociala) har bärighet för. Ett tydligt exempel på hur frågan nedprioriterats är Örebro län. Vid den senaste inventeringen berördes länet av minst tolv vargrevir, men har bara två spårare/provtagare.

När vi jägare ringer och vill sätta spårarna så att säga på spåret, är de ofta någon annanstans. De har inte tid med fler provtagningar.

”Situationen akut”

Redan i dag är emellertid situationen akut. Förtroendet för länsstyrelsernas bedömningar är lågt. Alternativa sanningar om olika former av dolda agendor sprids. Missnöje och ren frustration är också allt vanligare fenomen när frågan diskuteras. Inte särskilt konstruktivt.

Vi som rör oss i skog och mark ser vad både politik och otydliga budskap leder till, precis som landets tamboskapsägare. Tilliten till länsstyrelsernas resultat och bedömningar är snart noll. För den som vill sätta sig in i frågan är de texter om beräkningar av vargpopulationer som möter på Naturvårdsverkets hemsida luddiga och svåra att begripa (sannolikt också för länsstyrelsernas egna tjänstemän).

Vi har alltså ett skriande behov av bättre underlag och tydligare bilder. Om landsbygdens medborgare skall känna förtroende för, och på sikt också tillit till, rovdjurspolitiken, måste viktiga frågor besvaras på ett tillförlitligare och begripligare sätt. Jägarnas och boskapsägarnas bild av vargpopulationernas storlekar måste också stämma bättre överens med myndigheternas bedömningar.

10.000 DNA-prover

Vad kan vi göra?

Efter ännu en jaktsäsong, och därmed också många samtal med jägare och skogsfolk, har Föreningen Sveriges jägare (FSJ) beslutat ansöka om en miljon kronor från Viltvårdsfonden. Pengarna skall gå till dna-prover (spillning) som jägarna själva skall kunna genomföra. Därmed gynnar vi både en mer rättvisande bild av populationsutvecklingen och förtroendet mellan jägare och myndigheter.

Den sökta summan beräknas räcka till ca 10 000 prover. Resurserna för provtagning skall i grunden fördelas jämnt över riket, dock med fokus på områden där vi vet att man har täta populationer av varg. Möjligen kan också pilotområden definieras, detta för att underlätta utvärdering av modellen.

Tack vare FSJ:s medlemsavgifter och stora frivilliga insatser kan vi också administrera insatsen – och vi kommer inte att ta ut en krona i ersättning för arbetet! Avsikten med insatsen är alltså dels att möjliggöra en jämförelse mellan jägarnas resultat och länsstyrelsernas (ger på sikt en ökad tillförlitlighet), dels att få en bättre sammanlagd bild av populationernas utveckling.

”Gynna båda parter”

En sådan frivilligmodell kommer också att bidra till att förtroendet för myndigheternas beräkningar ökar. Detta såklart under förutsättning att inte de senare avviker allt för mycket från jägarnas.

Det bör alltså gynna båda parter att vi på detta sätt samarbetar kring inventeringsfrågorna. Vi får tillsammans bättre underlag för en rimlig rovdjurspolitik. Förtroendet för samma politik kommer på sikt att öka och vi kan kanske äntligen få till en vargförvaltning som rimmar med landsbygdens förutsättningar.

Kort sagt: Vi litar inte på myndigheternas varginventering, utan vill samla egna DNA-prov som ska analyseras hos oberoende laboratorium.