"}}

Det svenska politiska landskapet polariseras i ett allt raskare tempo. Detta är en konsekvens av en utveckling som begynte för många år sedan. Ursprunget kan spåras till hur SD kom in i svenska Riksdagen och utvecklades från ett marginellt ytterkantsparti till landets tredje största. Att M under Fredrik Reinfeldts ledning släppte in MP i den politiska värmen för att hålla SD politiskt isolerat blev ett politiskt raison d’etre till den grad att svensk liberalism nu ideologiskt håller på att förinta sig själv. Liberalernas kris är en högst logisk följd av den s.k. JÖK:en.

Samtidigt omstöps det svenska samhället i ett allt raskare tempo och de en gång statsbärande Socialdemokraterna erfar nu att traditionella svar inte adresserar de s.k. utmaningar landet står inför. Beredvilligheten att tillgripa ”fula knep” ökar således i takt med att allt större delar av väljarunderlaget ser konservatismen som den ideologi som har troligare svar på rådande samtidsfrågor.

MP utövar makt

Samtidigt fortsätter MP att utöva en politisk makt långt över vad väljarstödet stipulerar. Den långt större regeringspartnern förefaller enligt devisen ”makten framförallt” att acceptera detta faktum. Detta har gett som konsekvens att landets jord- och skogsbrukare, jägare och vapenägare ser sig som en alltmer tacksam symbolpolitisk måltavla, oavsett om spörsmålet för dagen rör gängkriminalitet, klimatpolitik eller rewilding.

Återkommande har vi kunnat se hur minoritetsregeringen trotsar riksdagsmajoritetens uttryckta vilja, exempelvis avseende vapenpolitiken och instiftandet av en Viltmyndighet. Syftet är uppenbart, att projicera vad som händer i våra förorter på legala vapenägare med syfte att framstå som dådkraftiga i den oinsatta allmänhetens ögon och att tillåta meningsfränder på myndighetsnivå utöva politiskt sanktionerat maktutövande. Även om vi kunnat se ljusglimtar, såsom att V delvis ändrat ståndpunkt inom vapenpolitiken, mycket tack vare Pia Clertés opinionsarbete, så kvarstår likväl en hård polariserande retorik från minoritetsregeringens sida.

Slår an identitetspolitiska strängar

Denna retorik har accentuerats de senaste veckorna till den milda grad att statsråd nu försöker underminera oppositionen, inte utifrån saklig grund utan att likställa ett ev. regeringsskifte som odemokratiskt. Händelserna i USA projiceras medvetet på en svensk kontext för att göra amerikansk inrikespolitik till svensk dito, detta för att slå an på identitetspolitiska strängar. Dilemmat är att denna projicering undergräver den svenska parlamentarismen än mer, en parlamentarism som redan kan beskrivas som dysfunktionell eftersom Regeringen i mångt ignorerar Riksdagens uttryckta vilja.

”Vi måste rädda vår demokrati”

F.d. socialförsäkringsminister Annika Strandhäll kapitaliserade blott minuter efter stormningen av Kapitolium på denna händelse och tog till stora ord om att rädda ”vår” demokrati. Vems demokrati åsyftade hon? Den demokrati som låter ett fyraprocentsparti frånta jägarkåren sitt 83-åriga allmänna uppdrag emedan den socialdemokratiska jordbruksministern skyller på EU? Den demokrati som återkommande låter laglydiga vapenägare ”klä skott” för gängkriminellas bruk av insmugglade vapen? Den demokrati som försökte ignorera den grundlagsstadgade äganderätten avseende fjällnära skog? Vi kan inte fortsätta att tillåta den svenska politiska debatten dikteras av populism, symbolpolitik och lögner. Som Annika Strandhäll sade, vi måste rädda vår demokrati och då i meningen att parlamentarismen och författningen måste värnas framför kortsiktigt och opportunt partipolitiskt taktiserande. Om så inte sker stundar en föga vacker framtid.

Dennis Andersson
Jägare, sportskytt och alumn med examen inom bl.a. statsvetenskap