"}}

I en debattartikel i Aftonbladet meddelar Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl och Daniel Ekblom,Viltvårdsgruppen i Naturskyddsföreningen Gävleborg, tillsammans med Per Axell, ordförande i Svenska rovdjursföreningen att de skickat ett brev till EU-kommissionen med uppmaning att ta den svenska regeringen till EU-domstolen för brott mot fridlysningen av vargen.

De framställer licensjakten med 27 skjutna vargar som ”förödande för en liten hotad vargstam som funnits i det svenska landskapet i tusentals år och har en viktig roll i vårt ekosystem”.

Det måste finnas medlemmar som inser det horribla i att Naturskyddsföreningen, med stöd av helt oriktiga eller starkt ifrågasatta uppgifter, tar hjälp från EU för att genomföra något som leder till ökade problemen på den svenska landsbygden

Varför hörs inga protester? Och varför inser inte undertecknarna att de deltar i en aktion som är så öppet provocerande att den bara kan skada vargens möjligheter att bli accepterad?

”Extra absurt”

Extra absurt är det att föreningen slår sig ihop med en organisation vars strävan är att skydda ett djur, som en gång utrotades i landet därför att det orsakade för stor skada.

Av naturliga skäl hittar de inga verkliga argument för sitt handlande utan idisslar gamla välkända floskler. Djurägare får veta att deras vargdödare tackor är en försvinnande liten del i statistiken och den som fått sin hund vargdödad tröstas med att det är många fler hundar som dödas på andra sätt.

En mening i artikeln kanske förklarar varför debattörerna anser vargen oumbärlig: ”Utan vargar blir naturen mer lik en stadspark som kanske är bekväm – men fattigare på arter och variation”.

Vargen viktig?

Någon borde berätta för Johanna Sandahl och övriga vildmarksvurmare att Sveriges landsbygd inte bara är ett rekreationsområde att nyttja vid tjänlig väderlek. Där bor och försörjer sig en del av landets befolkning, och de flesta av dem vill fortsätta med det även om det stör vissa medborgares världsbild och fritidsaktiviteter.

I en debattartikel i UNT framför Marianne Kahn, ordförande i Naturskyddsföreningen Uppsala län och Per Axell andra märkliga synpunkter. Inlägget handlar om Siggeforavargarna.

Föreningarna ordnar gemensamma exkursioner och debattörerna skriver att ”allt fler vill lära sig mer om hur viktiga rovdjuren är för vår natur”. Vad är det de lär ut? Hur motiverar de att vargen är viktig? Får deltagarna träffa drabbade djurägare som kan berätta hur vargen påverkar tillvaron?

”Nonsens”

Vad är syftet med Rovdjursföreningens erbjudande om hjälp med att bygga rovdjursavvisande stängsel? Är det ett ovanligt taffligt försök att få allmänhets förståelse för en verksamhet som är enbart destruktiv, eller tror de på allvar att deras insats kompenserar djurägarna för den skada föreningens aktiviteter åstadkommer?

Påståendet att föreningens ”hjälp” och bidraget till materialkostanden ger ”ett relativt billigt och mycket effektivt skydd mot rovdjursangrepp” är nonsens som måste tas på allvar därför att många luras att tro på uppgifterna.

Djurägare vittnar om att byggande och underhåll av detta så kallade skydd, kostar så mycket i pengar och arbete att det är omöjligt att få lönsamhet i verksamheten.

Föreningen försöker lura allmänna opinionen att djurägarna har möjlighet att skydda sina djur mot vargangrepp om de bara försöker. Det är illavarslande för Sveriges landsbygd att ledande representanter för Sveriges största miljöorganisation står som undertecknare till dylikt trams.