Signaturen Berguv skriver om den pågående utredningen om sänkt miniminivå för den svenska vargstammen. Foto: Gettyimages

Debatt: Utredning om sänkt miniminivå för varg kommer ej att gynna landsbygden

”Det finns redan nu anledning att befara, med kännedom om Naturvårdsverkets tidigare agerande, att uppdragets resultat ej kommer att gynna landsbygdsbefolkningens intressen.” Det skriver signaturen Berguven i sin debattartikel om Naturvårdsverkets regeringsuppdrag, att visa om och hur miniminivån för varg kan sänkas.

Enligt beslut i riksdagen från 2013 skall referensvärdet för varg det vill säga det antal vargar som behövs för stammens långsiktiga överlevnad vara 170-270 djur i miniminivå. Naturvårdsverket har angett detta tal till 300 och det faktiska antalet uppgavs vara 450 före jakten 2024.

För att kunna minska vargstammen gavs verket förra året av regeringen i uppdrag att klarlägga förutsättningarna för ett referensvärde mellan 170 och 270.

Verket har därefter utförligt beskrivit hur ärendet skall handläggas med stark betoning av vetenskapliga metoder där internationellt kända forskare och experter skall anlitas. Avsikten är tydligen att rapporten skall framstå som så kvalificerad att den ej kan ifrågasättas.

Genetiska effekter

För att utföra uppdraget har verket anlitat Nicolas Dussex verksam i Norge och Phil Miller i USA. Den först nämnde har forskat på fågelevolution och genetiska effekter av populationsminskningar. Om han kommit fram till något av betydelse känner jag inte till, men det är väl känt sedan gammalt att många djurpopulationer som varit nära utrotning kommit igen och uppkomna genetiska defekter har selekterats bort av naturen varför riskerna för vargstammen ej skall överdrivas.

Miller uppger sig intresserad av den komplexa skärningspunkten mellan vetenskap och beslutsfattande om bevarande av vilda djur. Vad detta innebär är kanske begripligt endast för honom själv. När han inte arbetar cyklar han, lyssnar på musik och äter på nya restauranger, enligt egen uppgift.

Det är i detta sammanhang viktigt att framhålla skillnaden mellan så kallade forskare och forskningsresultat. De senare är vetenskapligt säkerställda medan en forskare endast förtjänar beaktande när han stödjer sig på forskningsresultat. I övrigt är hans utlåtande inte mer värda än andra från insatta bedömare.

Finns ingen forskning

Problemet är att någon forskning som kan tillämpas på den svenska vargsituationen ej föreligger. I så fall hade vi hört talas om den. Vad man då gjort hittills är att grunda avancerade beräkningar på antaganden för att inte säga gissningar. Det är väl känt att man genom att skruva på modellernas utgångspunkter kan komma fram till nästan vilket resultat som helst.

Lägg därtill det faktum att de så kallade internationella experterna är rekryterade och betalda av Naturvårdsverket. Deras arbete kommer att sakna trovärdighet.

Det finns reda nu anledning att befara, med kännedom om Naturvårdsverkets tidigare agerande, att uppdragets resultat ej kommer att gynna landsbygdsbefolkningens intressen.

Vad som också kan framhållas är att det mesta av vad som hävdatd från så kallade experter kommit på skam. Vargen beskrivs fortfarande som mycket sårbar trots att stammen uppgår till 20.000 djur i Europa. Från att ha varit utrotad i de flesta europeiska länder har den utan naturliga fiender och med ett överflöd av mat kunnat etablera sig till och med i tätbefolkade länder som Belgien. Mina vänner i Tyskland anser att nedmonteringen av järnridån kan vara en förklaring till en omfattande invandring. I USA beskrivs en liknande utveckling.

”Ren cirkus”

Det kan nu också konstateras att det påstådda hotet från inavel som skulle motivera en mycket stor stam och ställt till en ren cirkus i skyddsjakten ej heller är vederhäftigt. Undersökningen av vargar från den senaste jakten visar bara bettfel och kryptochism som normalt förekommer hos både hund och människa.

Det framträder nu en ny bild av våra vargar som mer framstår som invasiva än som utrotningshotade. Detta motiverar en helt förändrad förvaltning där Naturvårdsverkets roll måste ifrågasättas. Det har tillåtits alltför mycket uppgifter och påståenden som ej visat sig hålla och verket synes ibland ha mer företrätt strömningar i EU än politiska beslut i Sverige.

En förändring av vargförvaltningen måste givetvis ske i samarbete med EU där svenska intressen bör företrädas på annat sätt än tidigare. Det är min uppfattning att svenskt kunnande om viltförvaltning räcker långt. Då kanske litet sunt förnuft skulle komma till heders. Om stammen uppgår till 450 djur och man vill ned till 300 då skjuter man 150 och inte 35. Det är inte svårare än så.

Lämna undfallenhet

Sammanfattningsvis kan det konstateras att vargen själv bevisat sin förmåga till anpassning och överlevnad och nu är det upp till oss att visa att vi kan anpassa vår förvaltning till en ny situation. Det finns all anledning för jägarnas organisationer att förbereda sig och lämna den undfallenhet mot Naturvårdsverket som nu synes vara fallet.