Debatt: Mycket skrik för lite ull

Blyaktivisterna agerar populistiskt när de försöker fasa ut blyammunitionen. Blyammunition är inte så hälsovådlig som man försöker påvisa och ett förbud skulle innebära enorma kostnader och påverka jaktetiken. Det skriver debattör Christer Holmgren.
Foto: Gettyimages

Foto: Gettyimages

Jag vet inte om man ska känna sig hedrad eller bli förbannad över intrånget i den personliga sfären av det oerhörda fokus som visas från myndigheter, allsköns ”forskare”, och inte minst delar av Svenska jägareförbundets tjänstemän, som oönskat oroar sig för både den mentala och fysiska hälsan hos de jägarfamiljer som äter vilt som skjutits med blyammunition.

På något sätt känns det som anti bly-aktivisterna nu famlar efter det sista halmstrået då det i Europeiska Kemikalieinspektionens (ECHA:s) rapport nummer 15 till EU-kommissionen, grundlöst målas upp fasansväckande hälsoeffekter av riskerna med metalliskt bly i ammunition för att få ”rättänkande ”politiker att verka för ett förbud mot blyammunition.

I praktiken skulle ett sådant ha ungefär samma potential som när en större snabbmatskedja går ut med budskapet att de väljer bort sugrör av plast för att rädda världen när det är mer sannolikt att de på ett populistiskt sätt försöker spara några kronor. På den tiden jag drack kolsyrat läskeblask med sugrör var de av vaxat papper och de fungerade lika bra, om inte bättre då de hade större innerdiameter.

Bly finns naturligt överallt

Att generellt diskutera bly i miljön är inte någon framkomlig väg för debatt om ammunition med kulor eller hagel av solitt metalliskt bly eller dess korrosionsprodukter då ”bly” är ett naturligt förkommande grundämne som finns i stort sett överallt runt hela världen. I den översta halvmetern av mineraljorden är genomsnittet i Sverige 23 ppm (parts per million) som innebär lika många milligram per kilo mineraljord.

Det innebär att du under dina fötter, i genomsnitt, hittar minst 230 kilo av mineralet Blyglans (PbS) som är det vanligaste blymalmen i Sverige, på varenda hektar där det inte är kalfjäll. På sina håll finns det upp till 1000 kilo naturligt förekommande blymineral per hektar. – Förutom det som finns som malmkroppar i berggrunden och som naturligtvis genom år-miljoner ständigt eroderats fram eller kommit upp till ytan genom gruvdrift.

Exempelvis i Sala silvergruva var silvret i praktiken en lönsam biprodukt i verksamheten då silverhalten var ovanligt hög i den blymalm som hämtades upp ur berget.

Det finns rejäla spår av gruvdriften i Sala på 14-1500 talet, då man genom isotopkvotsmätning kunnat fastställa ursprunget, samt att storleken på utsläppet var i stort sett lika stort som utsläppet av den organiska blyföreningen tetra ethylbly från bensin som också tillfördes de norrländska mineraljordarna. Nästan lika stora mängder blyföreningar med ursprung från romarbronsåldern (1000 talet F.kr) nådde faktiskt ända fram hit till den ”höga Nord” som atmosfäriskt nedfall. För några år sedan beräknade man att 5-30 gram bly per hektar föll ner med regnet varje år. Där ingick säkert tetra ethylbly som släpptes ut via bilavgaser. I EU blev det totalförbud mot blyad bensin först 2002 men det sker fortfarande nedfall av atmosfäriskt bly även om det minskat kraftigt de senaste två decennierna.

Någon som blivit sjuk av viltkött

Hur som helst, utan att negligera negativa hälsoeffekter av de biotillgängliga blyföreningar som finns diffust, eller som tillsats i den oändliga rad av varor och förbrukningsartiklar som ständigt finns omkring oss, – känner du någon, vuxen eller barn, som genom förtäring av vilt skjutet med blyammunition fått symptom/diagnos på blyförgiftning, problem med njurar, blodtryck eller någon hjärt-kärlsjukdom som bevisligen kunnat härledas till just blyammuntionen? Det är rätt osannolikt annat än i något enstaka fall där ett barn eller en vuxen fått i sig en rejäl bit metalliskt bly i storleksordningen 20 millimeter som inte passerat ur kroppen den naturliga vägen.

Generellt får man fram exponering mot bly genom att mäta nivån i blodet. Det kallas B Pb och mäts i mikrogram per liter eller deciliter blod beroende på var i världen man befinner sig.

Det finns ingen människa idag som har haft värdet noll, inte ens på stenåldern. Men efter förbudet mot tetra ethylbly i bensin, som man andades in från bilavgaser, har B Pb på populationsnivå sjunkit drastiskt till ungefär en femtedel av vad som var genomsnittet på 1990-talet och det sjunker fortfarande.

Varifrån kommer den största exponeringen mot bly?

Enligt EFSA (European Food Safety Agency) kommer den i särklass högsta exponeringen mot bly för vuxna människor från vanliga födoämnen där spannmål och spannmålsbaserade produkter ligger i topp med nästan 8,5 procent. Öl, te, kranvatten, potatis, kaffe, vin och konditorivaror bidrar med från 6,1 till 2,6 procent i fallande ordning av den dagliga exponeringen.

Viltkött tillför enligt EFSA i genomsnitt 0,12 procent och är mycket långt ner på listan av de totalt sextio kontrollerad livsmedel som ingått i undersökningen så vad är det vi egentligen diskuterar? Enligt WHO avlider runt tre miljoner människor varje år världen över i direkt alkoholrelaterade sjukdomar. Detta oräknat allt annat elände och enorma kostnader som alkoholbruket kostar samhället. Effekterna av tobaksrökning ligger inte långt efter när det gäller svåra hälsoproblem.

Så lämna gärna mig och mitt blyskjutna viltkött ifred tills dessa och betydligt allvarligare hälso- och miljöproblem är lösta.

Den lösning som ECHA nu föreslår i sin rapport till EU-kommissionen för att vi ska komma bort från den aktuella, 0,12 procentiga exponering från viltkött, är att vi fortsättningsvis, oberoende typ av mark eller vattenområden, ska jaga med stålhagel och kopparkulor. Detta oavsett vilka tekniska, etiska och socioekonomiska effekter det innebär.

Avvecklingsprojektet

I det så kallade ”Avvecklingsprojektet” från den 27 juni 1997 där blyhagel oblygt buntades ihop med allsköns persistenta och mycket potenta miljögifter hade den svenska Kemikalie­inspektionen, efter nästan tio år av varningar från sakkunniga, tagit till sig att stålhagel kunde ha, och fortfarande innebär, en rad säkerhetsrisker både för vapnen och vid användning på grund av rikoschettriskerna.

En berättigad fråga är från vilken planet individerna som författat texten på sidan 37, tredje stycket, i Avvecklingsprojektet kom ifrån.

Jag citerar:

”Osäkerhet beträffande olycksriskerna vid användning av alternativhagel används ofta som argument mot en övergång. Ett sätt att eliminera riskerna är att införa krav på testning av ammunitionen som saluförs. De normer/standarder som finns för ammunition bör modifieras så att tillräckliga krav på säkerhet ställs. Motsvarande bör kunna vara möjligt att utveckla för vapen.
Naturvårdsverket bör beakta detta inom ramen för sitt ansvar att besluta om vilka skjutvapen och vilken ammunition som får användas vid jakt.
En standardisering skulle kunna användas för att fasa ut vapen som inte klarar säkerhetskraven när licenser för vapen utfärdas”.

Slut citat.

Jovisst, ett sådant ”skäl” för att polismyndigheten ”lagligt” kunna konfiskera legala innehav av skjutvapen hos jägare och skyttar skulle passat som hand i handske för det politiska förslaget om minskning av antalet vapen i samhället var en våt dröm i en av 1990-talets vapenutredningar.

Varför är inte svenska myndigheter pålästa?

Behovet av en bilateral överenskommelse om gemensam säkerhetsstandard för vapen och ammunition uppstod redan i början av 1890- talet då röksvagt krut börjat användas allmänt i kombination med relativt finkalibriga stålmantlade blykulor och i hagelpatroner.

Den första mellanstatliga kongressen hölls redan 1910. Den 15 juli 1914 fastställdes kommissionens nuvarande namn under artikel 7 till: ”Commission Internationale Permanente des Armes à Feu Portatives” (C.I.P)

Det är fullständigt obegripligt hur svenska myndigheter, politiker och beslutsfattare i 83 år innan citatet ovan skrevs, och fram till nu 105 år senare, lyckats undgå det faktum att det finns klara regler och standarder för vapen och ammunition som C.I.P: s medlemsländer enligt lag är skyldiga att följa för att över huvud taget få saluföra dessa produkter till allmänheten.

Brist på läskunnighet, inkompetens eller total likgiltighet inför uppenbara problem och säkerhetsfrågor som gäller vapen och ammunition Sverige?

Redan den 30 september 1992 fastställde C.I.P. kommissionen kraven på stålhagelpatroner som var avsedda för att användas i hagelvapen som inte genomgått särskilt stålhagelprov vid en ackrediterad provanstalt. Alltså 5 år innan ovanstående citat formulerats av människor som rimligen inte borde ha tillåtits att agera i den här typen av frågor.

Utfasning av ”osäkra” vapen

Enbart i Sverige finns med rätt stor säkerhet runt 500.000 hagelvapen som inte genomgått något särskilt stålhagelprov men som är fullt tillförlitliga för användning med moderna blyhagelpatroner även om vapnen tillverkats runt förra sekelskiftet.

På 1990-talet var det svårt att bemästra gastrycken i hagelpatroner laddade med stålhagel. Något ljushuvud i någon myndighet förslog då att vapenhandeln skulle ”provtrycka” hagelvapen som inte var stålhagelprovade. Idén hade säkert sitt ursprung i att vår största jägarorganisation gick ut officiellt med budskapet ”att det inte var några problem” med att skjuta stålhagel bara vapnet var kontrolltryckt till 1200 bar vid en så kallad sprängskjutning.

Sådan verksamhet får bara bedrivs vid ackrediterade ”provhus” i länder som är anslutna till C.I.P konventionen och var således ett korkat hugskott utan något som helst praktiskt värde.

Nu är det inte gastrycket som regleras i C.I.P. reglerna om stålpatroner. Det får naturligtvis inte vara högre än i de blyhagelpatroner vapnen ursprungligen är avsedda för. De regler som finns baseras på att en stålhagelpatron har helt andra inre egenskaper än vad en blyhagelladdad patron har.

Stålhagel är mycket hårdare än bly och kan förstöra både övergångskonan i patronläget eller trångborrningskonan i pipans mynning.

Vad är det som gäller?

I standardvapen som inte är stålhagelprovade vid ett provhus får stålhagel inte ha större diameter än 3,25 mm (US 4) utgångshastigheten får inte vara större än 400 m/s och mynningsmomentet maximalt 12 Ns (Newton sekunder) Detta innebär att hagelladdningen inklusive den kraftiga hagelkopp av plast, som också anges i förskrifterna, inte får väga mer än 30 gram. Överskrids något av dessa värden räknas den som högeffektpatron och ska enbart användas i ett stålhagelprovade vapen.

Nu är 24-26 gram (exklusive förladdningens vikt) av 3,25 mm stålhagel med utgångshastigheten 400 m/s ett rätt mediokert jaktmedel som duger till småvilt om man håller sig inom det av Naturvårdsverkets rekommenderade max avståndet 20 meter, Att ge sig på räv, grävling eller rådjur på ett för hagelvapen normalt skjutavstånd (35 meter), kan med den här typen av grejer utan vidare betraktas som ett brott mot Jaktlagens § 27 om att inte tillfoga vilt onödigt lidande.

Är ditt vapen inte ursprungligen tillverkat och provat för stålhagel gäller sannolikt inte heller någon egendomsförsäkring om ditt vapen skulle bli skadat, genom onormalt slitage eller skottbulor även om du använder patroner som ligger inom C.I.P. normerna då C.I.P. enbart kontrollerar sådant som har med den direkta användarsäkerheten att göra.

Svenska myndigheters metod att komma runt uppenbara tekniska problem med alternativammunition har i decennier varit att hundratusentals helt tekniskt invändningsfria jaktvapen ska ”fasas ut” när terrängen inte stämmer med kartan, det vill säga inte passar o-underbyggda beslut och ställningstaganden som ger fullständigt oproportionella effekter.

Att något sådant skulle kosta svenska jägare flera miljarder förutom trams med tillståndgivande myndigheter i en myndighetskultur av allt snålare vapengarderob om man tvångsmässigt måste skaffa andra vapen är det ingen som bryr sig om.

Kopparkulor till jaktvapen

I ECHA:s rapport nummer15 till EU kommissionen, påstås att kopparkulor är ett fullgott alternativ till blykulor för jakt och som finns allmänt tillgängligt. Samma mantra har upprepats både nationellt och internationell i flera år. Men det stämmer inte om man ska följa de nationella reglerna för jaktmedel vi har inte bara i Sverige utan också i en rad andra europeiska länder

Generellt sett kan allt tunnskinnat vilt på jorden framgångsrikt skjutas med en enkel pilbåge av trä och flintspetade pilar. Så har det gjorts i 10 000-tals år och den nu levande generationen av människor är ju det yttersta beviset för att det måste ha fungerat utomordentligt bra.

Ändå är det ingen som driver någon massiv propaganda för att vi ska gå över till detta i särklass mest miljövänliga jaktvapen som finns att uppbringa.

Är man inte så kinkig med det jaktetiska kan man självklart använda i stort sett vilka kulor och kalibrar av vilken konstruktion som helst så länge vi talar om tunnskinnat vilt.

Men i Sverige har vi regelverk om minsta kaliber, kulvikt och anslagsenergi för olika viltarter. Vidare att kulor för klass 1 och klass 2 vilt ska vara konstruerade för att expandera.

Förutom en rad innerballistiska säkerhetstekniska problem med kopparkulor så finns det en allvarlig risk för rikoschetter då massiva kopparkulor är överpenetrerande, expanderar dåligt och tappar mycket lite av sin vikt.

Det definitivt ofrånkomliga är att det skiljer rejält både i plastiska egenskaper och specifik vikt mellan koppar och bly. Det senare kräver att kopparkulor måste göras längre än en blykula av samma kaliber för att få samma vikt. Ett axiom man inte kommer ifrån.

När det gäller finkalibriga vapen från 7 millimeter och nedåt innebär det att kopparkulorna av normal vikt blir för långa för att kunna stabiliseras i vapen som har en räffelstigning enligt C.I.P standard.

Om man nu lyckas pressa igenom ett förbud mot blykulor inom EU kan vi vara helt övertygade om att Sverige som nation kommer att följa detta slaviskt, som en trogen pudel.

Det som då händer är att i runda tal 250.000 kulvapen för jakt i kaliber från .222 Rem till 7x 57 R automatiskt kommer att klassas ner beroende på att Naturvårdsverket i sitt förslag till nya föreskrifter om jaktmedel och ammunition håller fast vid de befintliga reglerna om minsta kulvikt och anslagsenergi. De diskuterar inte ens frågan utan konstaterar bara att den är alldeles för komplicerad. Finns det en ”utfasningstanke” även bakom detta? Det är inte helt osannolikt.

Medvetet politiskt agerande?

Ett vapen i kaliber 6,5x 55 kan inte tekniskt hantera en kopparkula med en vikt av 10 gram. Inte heller en 9 gramskula. För att kulan inte ska välta i flykten och få en för jaktbruk rimlig stabilitetsfaktor och inte välta direkt i anslaget, får den egentligen inte väga mer än mellan 6 och 7 gram. Förvisso skulle det räcka för att dräpa de viltarter vi har i Sverige med sådana kulor men det är inte jägarna som skapar regelverken ut Naturvårdsverket.

Enligt Rikspolisstyrelsen fanns det 2006 inte mindre är 136.000 kulvapen i kaliber 6,5 x 55 registrerade och avsedda för jakt på klass 1 vilt. Att ersätta dessa vapen med nya i kalibrar som klarar tillräckligt tunga koppar kulor är en affär på ett par miljarder kronor som Naturvårdsverket och varma förespråkare för kopparkulor helt kallt lägger i knät på den svenska jägarkåren.

Visst, en ompipning till .30-06 eller .308 Winchester skulle bli någon miljard billigare men det finns inte tillräckligt med vapensmeder med rätt kompetens och gällande tillstånd för att kunna utföra det arbetet inom rimlig tid. Det skulle behövas runt 500.000 arbetstimmar för den operationen, alltså femtio kompetenta vapensmeder som jobbar heltid med ompipningar i bortåt 6 år.

Hur lång tid det skulle ta för våra tillståndsgivande myndigheter och vilka personalresurser som skulle krävas för att utfärda alla nya vapenlicenser och tillstånd för ompipning till annan kaliber är en mardröm med kännedom om vad myndigheten klarar av idag.

Till detta ska läggas bortåt 50.000 studsare i kaliber .222 Rem som utan ändring av föreskrifterna om kaliber och kulvikt plötsligt blir klass 3 vapen. Och så har vi många tusentals kombinations-vapen som inte kan pipas om utan bara blir olämpliga för det ändamål de ursprungligen var avsedda för. Enligt vapenlagstiftningen så ska ju då tillstånden återkallas, eller?

Frågan är om politiker, myndigheter och lobbyisterna för kopparkulor inser effekterna av vad de håller på med och sätta detta i kontext med en föga sannolikt mätbar effekt på vare sig miljö eller hälsotillståndet hos den svenska jägarkåren.

Nästa fråga är hur vi ska komma ifrån denna medelmåttornas diktatur och tjänstemannavälde som råder och få den här typen av frågor hanterade av kunniga personer utifrån fakta och rimligt sunt förnuft.

Det kan jag tyvärr inte svara på.

Christer Holmgren

Var med i debatten!

Gör din röst hörd och nå Jaktjournalens 100.000 läsare.
Skicka din insändare till redaktionen@jaktjournalen.se

ANNONS ▼
ANNONS ▼
AKTUELLT

Vargvalp konstaterad i Sjundareviret

Länsstyrelsen i Södermanlands län har fått en bild på en vargvalp i Sjundareviret och kan därför bekräfta att föryngring ägt rum, något som de tidigare förväntat sig men inte kunnat konstatera.

Ledare: Tio år av misslyckad vargförvaltning

Det må vara tioårsjubileum av Sveriges nya rovdjurspolitik, men jag ser ingen anledning att fira något. Kvar är bara bevisen för att beslutsfattare inte bryr sig om oss jägare, skriver chefredaktör Daniel Sachez.

Terroriserande älgar skjutna

Under två månaders tid har en älgko med två kalvar satt skräck i Lerumsborna. Två hundar har sparkats ihjäl och folk har blivit skadade och jagade. Nu har älgarna skjutits.

Bilden visar en gammal skottskada, menar SVA

Bilden från obduktionen visar det som SVA:s personal menar är en gammal skottskada på Älvkarlebyvargen. Veterinärerna håller för sannolikt att det är en kula som gått igenom nedre delen av buken på vargtiken.

Ny skjutbiograf i Skaraborg

Nu slipper jägare i Skaraborg resa långt för att uppleva rolig skytteträning mot rörliga mål på så kallad skjutbiograf. Ett stenkast från Hornborgasjön har nämligen Bosgården byggt en anläggning.

Länsstyrelsen Kalmar svarar på kritiken om lojakten

Svenska Jägareförbundet i Kalmar län riktar skarp kritik mot den knappa tilldelningen i vinterns licensjakt på lodjur. Länsstyrelsens vilthandläggare, Mattias Persson, svarar här skriftligt på kritiken och förklarar hur länsstyrelsen resonerat.
ANNONS ▼

Annonser