"}}

Det är dags för Sveriges jägare att tillämpa ett mer affärsmässigt förhållande till staten.

Besvikelsen och frustrationen är stor bland Sveriges jägare. Flera år av frysta bidrag (återbetalningar) från den av jägarna bekostade viltvårdsfonden, en allt brutalare polisiär jakt på förmodad illegal jaktutövning och så slutligen statens (regeringens/S, MP:s) ensidiga uppsägning av det allmänna uppdraget gör att det kokar i leden.

Många som lagt ner otaliga timmar av ideellt arbete för viltvård och eftersöksarbete, under decennier, känner sig lurade av regeringen men också av jägarförbunden som inte haft modet eller förmågan att bättre värna jägarnas intressen.

Förtroendet sviktar

Det vacklande förtroendet för förbundens stridskraft och förmåga blir allt tydligare i debattinlägg och initiativ. Karl Hedin har t.ex. i öppet brev till de två större jägarorganisationerna, Svenska Jägarförbundet (SJF) och Riksjägarförbundet, frågat vad förbundet tänker göra för att förhindra hemlig avlyssning av jägare. Ett flertal av SJF:s distrikt underkände valberedningens förslag till ny ordförande för SJF.

Man önskade sig någon som inte går i gamla hjulspår utan vågar och vill sätta makt (makten hos ett samlat jägarkollektiv) bakom orden. Tålamodet har uppenbarligen tagit slut.

En del manar till samling som Björn Sprängare, f.d. ordförande för SJF, och Sven-Erik Bucht, f.d. landsbygdsminister, i en gemensam artikel i Svensk Jakt (5:e maj 2021).

”Känns bara konstigt”

Att en företrädare för SJF agerar tillsammans med en framträdande representant för Socialdemokraterna, det parti som i regeringsställning sagt upp det allmänna uppdraget, känns bara konstigt. Att de dessutom hänvisar till SJF:s goda kontakter med ”makthavarna i Stockholm” gör inte saken bättre (viltvården i Sverige påstås ju vara decentraliserad).

Den typen av kamratskap har på senare år betalat sig dåligt.

I en debattväxling för snart ett år sedan i Jaktjournalen (med början 21 juli 2020) diskuterades hur styrt SJF är av de villkor som följer med bidrag från Viltvårdsfonden. Villkor som man accepterat även när de krävt anpassning till regeringars politik och aktiviteter som inte legat i jägarnas intressen eller prioriteringar.

Även då hänvisade SJF:s representanter (ordförande och generalsekreterare) till att SJF hade rönt uppskattning från samtliga regeringar under de senaste 80 åren och att påståendena om extern (statlig) styrning var insinuanta. När repliken följdes upp med en utförligare beskrivning av faktiska omständigheter så blev de dock svaret skyldiga, vilket är helt naturligt då alla med tillgång till en dator lätt kan hitta uppdrags- och villkorsdokumenten från t.ex. 2010 till 2020 https://jagareforbundet.se/jakt–och-viltvardsuppdraget/bidrag-ur-viltvardsfonden/bidrag-ur-viltvardsfonden-2020/.

Om det allmänna uppdraget mot förmodan kan räddas kvar så är, med andra ord, inte allt frid och fröjd. Jägarsverige står inför ett mycket stort antal utmaningar som förbunden med nuvarande arbetssätt och dialog uppenbarligen inte kunnat hantera.

Politiska mål

Vad är vitsen med att föra fram den här typen av kritik? Bidrar det inte bara till en ännu större splittring av den redan hårt ansträngda jägarrörelsen? Det finns naturligtvis en risk för det. Samtidigt är det viktigt att lyfta fram mindre smickrande fakta för en fungerande föreningsdemokrati och självinsikt är en förutsättning för nödvändiga förändringar.

Jägare och jakt har ett förhållandevis gott anseende i Sverige och har säkerligen stöd av en bred allmänhet. Det finns dock mindre grupperingar som ser jakt som något motbjudande och, för att använda deras egna uttryck, ser jägare som ”skjutgalna psykopater” som till varje pris vill ”lustmörda vilda djur”.

En miljöpartist med partiledarambitioner har t.ex. sagt att ”jägarna betalar (bara) 300 kr för att få skjuta våra djur”. Det går inte att blidka sådana krafter, som numera har ett direkt inflytande över jakt och annan naturförvaltning, genom stora insatser av ideellt arbete (som misstolkas som förevändning att få döda ännu fler djur). Det går inte heller att övertyga dem om nödvändigheten av jakt i ett kultursamhälle.

Helt klart är att jägare förväntar sig att deras företrädare bevakar jägarnas intressen i första hand och inte accepterar att styras av politiska mål och aktiviteter samt att förbunden agerar betydligt kraftfullare och utnyttjar den samlade kraften hos jägarkåren.

Nytt koncept

I den förväntningen ingår att Viltvårdsfonden bara ska användas till det den en gång bildades för – att gagna jägarna och det jaktbara viltet. Det vore en bra början men jag tror att det också behövs mer grundläggande förändringar.

När det blåser hårt så bygger pessimisterna vindskydd medan optimisterna bygger väderkvarnar. Det är dags för jägarrörelsen att bygga ”väderkvarnar”! När nu staten (S/MP-regeringen) sagt upp det allmänna uppdraget och tydligen vill ha mer affärsmässiga principer, så föreslår jag att jägarförbunden ser på möjligheterna att arbeta efter ett nytt koncept.

⦁ Identifiera inom vilka områden som vi jägare är strikt engagerade utifrån vårt jaktintresse och vad som kan ses som en samhällstjänst.

⦁ Börja med eftersöksarbetet vid trafikolyckor med vilda djur. Bilda en Viltvårdscentral (gemensamt ägd av de två stora jägarförbunden) som fungerar som en kontaktcentral för allt eftersöksarbete. Till centralen är knutet ett större antal lokala eftersöksenheter (viltvårdsakuter) bemannade av (deltidsarbetande) jägare. Verksamheten drivs i bolagsform på central eller central och lokal nivå.

Genom att låta viltvårdscentralen förmedla alla uppdrag, kan olika enheter samordnas eller komplettera varandra på ett effektivt sätt. Bolagiseringen möjliggör en affärsmässig relation mellan två fullvärdiga parter (inte som nu då Naturvårdsverket sätter ett pris).

Verksamheten bedömer vilken ersättning som är skälig utifrån arbetsinsatser, jourtjänster, risker, kostnader för ”inkomstens förvärvande” som utrustning, försäkringar, jaktkort och inköp och träning av eftersökshundar och fakturerar därefter.

Härigenom kan full kostnadstäckning uppnås, jägarna får en skälig ersättning, utrustning förbättras liksom säkerheten t.ex. genom att s.k. buffertbilar blir obligatoriska vid eftersök efter hårt trafikerade vägar. Om verksamheten drivs effektivt bör den även kunna ge ett visst överskott som kan gå tillbaka till förbunden eller de lokala enheterna/bolagen.

⦁ Sluta betrakta skyddsjakt som något som jägare utan ersättning ska ombesörja. Det finns t.ex. ingen jakttradition för jakt på varg till skillnad från jakt på björn, lo och järv. Låt vargen och dess reglering vara ett ansvar för staten. Reglering av vargstammen kommer att bli aktuell, både landsomfattande och lokalt, när vargtätheten ökar. Specialiserade jägargrupper med för ändamålet tränade jakthundar och lämplig utrustning bör alltid anlitas.

Det ska naturligtvis ske mot ersättning, även om jägargrupperna kan kompletteras med frivilliga jägare. På liknande sätt kan städer och kommuner anlita jägare (Viltvårdsakuter) för att skyddsjaga på kommunal mark i anslutning till parker och bostadsområden.

Genom att skilja på hobbyverksamhet och professionell verksamhet kan respekten för jägarkårens insatser öka. De mycket stora ideella insatserna från Sveriges jägare leder paradoxalt nog till att respekten för arbetet minskar. Det som är nästan gratis värdesätts sällan. Det kan t.o.m. förstärka fördomar kring jägare som personer som ställer upp på vad som helst bara de får ge sig ut i markerna och ”panga”.

DEBATT: Jägarförbundens verksamhet ska inte styras av regeringens politiska mål