"}}

Miljöpartisterna Daniel Ekblom och Rebecka Le Moine har i Svenska Dagbladet debatterat vargfrågan med Jägareförbundet. Det började med ett inlägg där Ekblom och Le Moine hävdar att vargstammen inte är redo för licensjakt. Ordföranden Svenska Jägareförbundets rovdjursråd, Mikael Samuelsson, replikerade att vargstammen måste förvaltas. Då svarade Ekblom och Le Moine att Jägareförbundet underblåser rädsla.

Göte Lindgren i Uppsala har reagerat på de båda miljöpartisternas skrivningar och är skarpt kritisk. Nedan följer Lindgrens inlägg i debatten.

”Svulstigt moraliserande”

Aktstycket är en blandning av svulstigt moraliserande, slarvigt utslängda anklagelser och flummiga plattityder. Av deras replik till Mikael Samuelsson, Svenska Jägareförbundet, framgår att ”de problem som människor uppfattar” kan lösas ”genom alltifrån samhällsförändringar till upplysning om fakta”.

Menar Ekblom och Le Moine att det är samhället som skall förändras och alla berörda har att inrätta sina liv efter vad som krävs för att Sverige skall kunna försörja det antal vargar som MP anser nödvändigt?

En begränsning av vargstammen är uppenbarligen inget tänkbart alternativ i deras värld.

De anser tydligen att problemet med varg inte är att människor får sin försörjning och sina levnadsvillkor försämrade, utan att de känner ”obefogad oro”

Och de hävdar att en stor del av problemet orsakas av Jägarförbundet som ”avsagt sig uppdraget att sprida fakta om varg och är i stället de som ivrigast underblåser och bygger på en obefogad oro och rädsla.

”Borde läsa texten igen”

Ekblom och Le Moine lever i tron att de hjälper vargen att bli accepterad i Sverige genom att tala om en begränsad vargjakt som ”artförtryck som har en förödande effekt för jordens arter med ett nu pågående sjätte massutdöende där jakten är en bidragande orsak”.

Debattörerna har en mycket liberal syn på hur svenska språket kan tolkas. Mikael Samuelsson skriver att MP uppvisar ”en generell kritisk hållning till jakt, som är ett hållbart brukande av en förnyelsebar resurs. Samtidigt som de ger ett tydligt argument för vargjakt”.

Ekblom och Le Moine lyckas på något outgrundligt sätt tyda den meningen som att Mikael Samuelsson ”klargör tydligt förbundets perspektiv och världssyn när han likställer ett vargliv med en ”förnyelsebar resurs”, och frågar ”Anser då Jägareförbundet att även jakthundarnas liv är en ”förnyelsebar resurs?”

De borde ha läst igenom texten en gång till.

”Fortsätter blunda”

Ekblom och Le Moine fortsätter att blunda för vad som hänt i historien och hävdar att ”Vargen är i sig inget hot mot människan” Sedan kommer de på oklara grunder fram till att ”Där Jägareförbundet i sitt helhetsperspektiv inte har med vargen alls, arbetar just Miljöpartiet med en samexistens som mål.

Och de tycks fortfarande tro att ökade medel för skadeförebyggande åtgärder och höjda ersättningar är det enda som behövs för att samexistensen skall bli möjlig.

Att människor har valt att försörja sig på djurhållning av andra skäl än rent ekonomiska har aldrig fallit dem in. Det har inte heller gått upp för dem att det är omöjligt att bygga stängsel som effektivt skyddar tamdjur eller att ägarna helst vill slippa samla ihop sina vargdödade djur även om de får betalt för besväret.

Ekblom och Le Moine bör utveckla vad de menar med demokrati. Varför är Naturvårdsverkets beslut om ett referensvärde på minst 300 individer mer demokratiskt än riksdagsbeslutet att stammen kan ha gynnsam bevarandestatus när storleken är mellan 170 och 270 individer

”Rent teoretiskt”

För Ekblom och Le Moine är vargproblemet rent teoretiskt, ”förvaltningen skall vara ”rättssäker, tydlig och förutseende med ett långsiktigt mål”. Hur människor drabbas av deras idéer är ointressant. De konstaterar till exempel att Samuelsson inte nämner någonting om en lösning på den inavelsdepression som vargen lider av i Sverige, och utgår från att Jägareförbundet inte bryr sig om arten varg.

Det kanske stämmer och möjligen kan det bero på att det inte är vargens inavelsdepression som är problemet utan vargen själv och artens påverkan på människors levnadsförhållanden.

Daniel Ekblom och Rebecka Le Moine skriver att forskning visar att acceptansen vare sig för varg eller myndigheter ökar med en licensjakt. Det är också möjligt, det är inte nödvändigtvis formen av jakt som bestämmer om acceptansen ökar, det viktiga är att vargpopulationen minskar så att den förstör så lite som möjligt för boende i reviren.

”Jakt enda metoden”

Kanske är det ett tecken på viss markkontakt att debattörerna inte ens försöker få svenska folket att tro att vargen har något positivt att tillföra. De ägnar sig i stället åt att räkna upp domstolsutslag och mer eller mindre föråldrade regler i försöken att få acceptans för varg i odlingslandskapet. Insikten att projektet är dödfött får komma med dyrköpta erfarenheter, tyvärr betalda av människorna i vargreviren.

Av inläggens 1423 ord, finns inte ett enda som tyder på att debattörerna förstått hur Miljöpartiets politik drabbar svensk landsbygd. Om de strävar efter en samexistens är decimering av vargstammen är enda vägen, och jakt är den enda metoden att komma dit.

Att vägra se problemen och påstå att de kan lösas med konstaterat odugliga metoder får ses som en sällsynt usel idé.