DEBATT: ”Blyförbud räddar inte många örnar”

Karin Olofsson-Sannö, på SVA, hävdar att bly från ammunition är den främsta källan till blyförgiftning hos örnar. Debattör Christer Holmberg håller inte med, utan skriver att det motsvarar en droppe i havet.
Debattören Christer Holmgren menar att blyammunition har en viss inverkan, men att ett blyförbud är som att spotta i havet. Foto: Per Jonson

Debattören Christer Holmgren menar att blyammunition har en viss inverkan, men att ett blyförbud är som att spotta i havet. Foto: Per Jonson

Karin Olofsson-Sannö, patolog och numera sektionschef på sektionen för diagnostik på SVA i Uppsala har hittat ett cirka 2 centimeter långt blyfragment i tarmsystemet på en havsörn.

I en intervju med Jaktjournalens reporter Mikael Moilanen hävdar hon reflexmässigt att orsaken till att EU vill förbjuda bly i ammunition, bland annat är för att det ”uppges döda örnar” och den främsta källan är bly från ammunition i bytesdjur och kadaver.

På frågan om fragmentet inte är ovanligt stort för att komma från en kula bly blev svaret att SVA inte gör några forensiska (kriminaltekniska) undersökningar av blyrester som hittas i örnar så det skulle i det här fallet mycket väl kunna vara ett fragment från en uppsvampad blykula. Med viss självklarhet ställde sig Moilanen, med tanke på den uppgivna storleken på fragmentet, tvekande inför den slutsatsen.

Oklart ursprung

Generellt bör vi nog vara tacksamma för att SVA inte sysslar med forensiska utredningar och det framgår inte om fyndet var rakt eller bågformat, som man skulle kunna förvänta sig om det kom från en expanderad kula. En enkel okulär kontroll skulle dock kunnat vara en god ledning.

Jag har hållit på med ammunition ett antal decennier och haft ett långvarigt yrkesmässigt intresse av hur olika konstruktioner av jaktkulor fungerar och fragmenteras vid träff i vilt, men utan att ha sett någon bild på fragmentet eller fått uppgift om dess vikt, så känns SVA:s slutsats mycket tveksam.

Havsörnar lever till stor del på fisk så rent spontant borde det också vara en fullt rimlig slutsats att den aktuella blybiten lika gärna kan härstamma från något blysänke eller annat fiskeredskap. Eller vara precis vilken blybit som helst vars ursprung och tidigare öden och äventyr innan den hamnat i tarmarna på örnen är fullständigt okänd för alla. Men självfallet är det, när det gäller negativ opinionsbildning, effektivaste att påstå att den kommer från ammunition.

Det finns flera sannolika spridningsvägar

Förvisso kan det inte uteslutas att rovfåglar kan få i sig blyhagel eller fragment från blykulor om de äter slaktrester från vilt skjutna med kulvapen eller skadskjutna fåglar som skjutits med blyhagel samt kadaver av sådana.

Men vad som saknas i den digra raden av artiklar och undersökningar, särskilt när det gäller örnar med förhöjda blyvärden i organen, är att man regelmässigt bortser från exponeringen av biologiskt inkorporerat bly i artens normala bytesdjur, exempelvis fisk, ejder och andra musselätande fågelarter. Något som rent statistiskt kanske innebär en relativt låg, men i jämförelse med tillfälliga intag av metalliskt bly, en livslång kronisk exponering av direkt biotillgängligt bly.

Detta gäller i högsta grad också allmänt spridda miljögifter som DDT och PCB som var den faktiska orsaken till örnpopulationernas kollaps som eskalerade ända fram till 1980-talet.

Metalliskt bly i ett begränsat antal örnar

Det är långt ifrån alla upphittade fallvilt av örn där det kan påvisas förekomst av metalliskt bly (oavsett ursprung) i matsmältningssystemet.

Av den Sakrapport, ”Rapportering från projekt om undersökning av bly i leverprover från havsörn 2005–2011” (överenskommelse Nr 212 1154) från Naturhistoriska riksmuseet som Karin Olofsson –Sannö refererar till, framgår det att man av 191 röntgade fallvilt av örn hittat 13 stycken (6,8 %) med metalliskt bly i mag-tarmregionen och 16 stycken som har bly i kroppen och som anses kommit dit på grund av illegal påskjutning (8,3 %). Men det är lite krångligare än så för en lekman.

Citat:

Det har inte i samtliga fall gått att hitta ammunitionsresterna i mage –tarm vid obduktion och det är då svårt att fastställa om dessa kommit in i kroppen via födan eller via påskjutning.

Det är därför möjligt att några av dessa i stället är påskjutningar, särskilt i de fall inga förhöjda blykoncentrationer funnits i levern (4 fall).  Om så är fallet skulle andelen påskjutna individer var 10,5 %.

Bland fåglar med förhöjda blyvärden i lever (mer än 6 mikrogram bly/gram torrvikt av provet, totalt 39 individer) hade 14 stycken ammunitionsrester på röntgen varav 9 stycken specificerats som mage-tarm.

Slut citat.

Att bly i muskelvävnader som kommit ur en bösspipa kallas för ammunitionsrester är helt i sin ordning. Men i vilken omfattning detta kan påverka bly nivån i levern är mera tveksamt.

I och för sig kan ju en påskjutning mycket väl innebära att det hamnar hagel i mag-tarm området.

Överlever fågel en sådan påskjutning en längre tid är det ju inte helt osannolikt att det skulle hinna lösas ut en del blyjoner som kan komma att visa sig som förhöjda blyvärden i levern.

Om man nu generöst räknar med alla 14 fall av 39 där det påvisats metalliskt bly med röntgen så återstår det 25 fall där man inte kunnat hitta några fysiska spår av bly, enbart förhöjda halter.

Förklaringen är då, Citat:

Någon annan blykälla än ammunitionsbly hos örnar med koncentrationsnivåer kring gränsvärden för letala effekter ”torde” inte finnas så hos dessa individer måste blyresterna redan ha lösts upp helt.

Slut citat.

Största havsörnspopulationen på många decennier

Nu vet vi att stammarna av havsörn i Sverige är de absolut högsta på många decennier, runt 600 till 800 häckande par och runt 2500 individer, beroende på var man läser. Det är ungefär den samma som på 1950-talet trots att stammen kraschade totalt intill gränsen för utrotning då halterna av miljögifterna DDT (insektsmedel) och PCB (flamskyddsmedel) på 1970-talet var som högst i Östersjön.

–Men ingen forskare verkar reflektera över att det under återhämtningsperioden jagades sjöfågel med blyhagel i betydligt större omfattning än i dag och antalet fällda älgar och därmed förekomst av tillgängliga slakträntor med blyrester var i stort sett dubbelt så stor som idag.

Nedgången av populationen skedde naturligtvis inte på något år utan på en längre tids intag av de aktuella miljögifterna som till slut slog ut örnarnas reproduktionsförmåga.

Varför kunde detta ske? Kom örnarna åt att äta gifterna ur några kvarlämnade burkar eller knapra på PCB-haltig fogmassa i byggnadskonstruktioner? Självfallet inte!

Inkorporerat bly 

Naturligtvis fick de i sig gifterna DDT OCH PCB som ackumulerats i deras naturliga bytesdjur, särskilt feta fiskarter och fiskätande sjöfåglar.

Självfallet kan man inte bortse från att det finns inkorporerat bly, särskilt i havsörnars normala bytesdjur som ejder och andra musselätande fåglar. Det är väl känt att musslor har de högsta nivåerna av bly av alla marina djur beroende på att de tar upp sin näring genom filtrering av omgivande vatten och ackumulerar alla typer av både naturliga och antropogena (mänskligt skapade) föroreningar och ämnen.  Däribland bly som förekommer naturligt i havsvatten men också i stora koncentrationer i anslutning till områden där det förekommer stora utsläpp av bly från industrier eller annan mänsklig kommersiell hantering av vattenlösliga blyföreningar.

Höga blynivåer i musslor

Från Livsmedelsverkets undersökningar av bly i olika födoämnen ligger musslor i det absoluta toppskiktet.

Mängden bly, arsenik och kadmium i musslor kan definitivt nå mycket höga nivåer beroende på var de lever. Exempelvis utanför Landskrona är det uppmätt bly nivåer i blåmusslor som är 400 gånger högre än vad som betraktas som normalt i Östersjön.

Ejder lever nästan uteslutande på blåmusslor och äter i stort sett lika mycket som sin egen kroppsvikt varje dag om det finns tillräcklig tillgång på musslor. Fåglarna har ganska lång livslängd och det ligger då i sakens natur att nettoeffekten av ett kroniskt intag av blyhaltig föda kommer att avspegla sig också hos dem i målorgan som lever och njure.

Återigen, beroende på vilka rapporter man läser står ejder på huvudmenyn för havsörnar under viss tid på året. Att koncentrationen av fynd av örn med höga bynivåer i levern i länen AB-C-D-E-H relativt andra län som beskrivs i Sakrapporten är egentligen ingen överraskning.

I dessa län finns landets största skärgårdar med gynnsamma habitat för ejder men också hamnstäder som bland annat Nynäshamn och Oskarshamn där det konstaterats mycket höga halter av bly i hamnarnas bottensediment som ständigt rörs upp av intensiv fartygstrafik som därigenom sprids till omgivande vattenområden. Självfallet höjer det bynivån i blåmusslor om det är onormalt höga halter av bly i det vatten de filtrerar och det blyet går med viss självklarhet sedan vidare upp i näringskedjan till de djur som äter musslor.

Isotopskvotsanalyser

Det finns således en lång rad faktorer som gör att 25 av 39 örnar med tecken på akut blyförgiftning där man inte kunnat hitta spår av metalliskt bly (i praktiken 9 av 39 stycken med metalliskt bly i mag-tarmregionen) som faktiskt kunnat få sina höga nivåer via inkorporerat bly i bytesdjuren.

Av Sakrapportens och Karin Olofsson-Sannös diskussion angående isotopkvotundersökningen av blyfynden i örnarna framgår att de inte har riktigt samma profil som den organiska blyföreningen Tetraetylbly som spreds i atmosfären när det användes som tillsats i bensin fram till den 1:e mars 1995. Något som anses vara ett bevis för att ursprunget av blyet i örnarna måste vara från ammunition.

Visst kan det till viss del vara så, men det bly (i form av olika kemiska oorganiska föreningar) som ligger tonvis i sedimentbanker nära kusten och har sin spridningsväg via musslor till ejderns lever

har säkert inte heller har samma isotopkvotprofil som Tetraetylbly. Det vore intressant att ta del av experternas syn på den saken då isotopkvotsanalyser inte verkar vara någon exakt vetenskap för att härleda ursprung av det bly som finns omkring oss.

Förskräckande framtid för Östersjön

En rent filosofisk fråga i ett lite större sammanhang är vad vi framöver ska göra med alla havs- och kungsörnar? Inte minst vidta för åtgärder för att kunna försörja nuvarande eller en ökande population på ett naturligt sätt med tanke på att förutsättningarna har förändrats negativt.

De ekologiska systemen i Östersjön är enligt en enig expertis på väg att haverera eller är allvarligt skadade och de enkla bevisen för detta är synliga för alla som uppnått den ålder man behöver ha för att själv sett den påtagliga förändring som skett i våra skärgårdar de senaste 30-40 åren.

Blåstången vid de grunda stränderna är borta sedan länge och ersatts med slemmiga fintrådig gröna alger. Därmed har den livsviktiga resursen för de nykläckta sjöfåglarnas ungar i form av små blåmusslor och diverse små kräftdjur försvunnit. Utan den proteinresursen svälter de ihjäl.

Det är med viss förskräckelse det kan noteras att jakttiden för ejder och alfågel sannolikt kommer att tas bort i närtid. De flesta rycker säkert bara på axlarna över den saken men sett ur ett allmänt miljöperspektiv så är det en klar indikation på en pågående miljökatastrof i Östersjön som är omöjlig att hejda med några enkla medel.

Massdöd av ejder

De senaste åren har vuxna ejdrar dött i massor och orsaken anses i olika studier bero på brist av vitamin B1 eller Tiamin. Den enda källa för Tiamin ejdrar har tillgång till är blåmusslor och om musslorna själva har för låga halter av Tiamin, eller dör ut på grund av annan miljöpåverkan, har vi ett pågående och allvarligt problem som överskuggar klimatfrågan.

Läs mer: www.havet.nu/havsutsikt/artikel/vitaminbrist-i-havet (Tomas Hansson och Lennart Balk, Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi (ACES), Stockholms universitet)

Att blåstången försvunnit beror på experterna på överfiskning, särskilt med trål, och att de större rovfiskarna som bland annat torsk och lax inte hinner växa till sig. Men framför allt finns de större rovfiskarna i ett allt för litet antal. Fråga gärna yrkesfiskarna som verkar efter våra kuster.

Effekten blir att rovfiskarnas normala bytesdjur gynnas extremt på grund av starkt minskad predation och stammarna, av exempelvis storspigg, ökar snabbt. Detta i sin tur innebär att predationen på djurplankton, som lever på växtplankton, ökat dramatiskt och fått till följd att växtplankton gynnas och kunnat ta överhanden över blåstång och kärlväxter som ålgräs.

För att havet ska vara friskt och kunna hysa en sund biologisk mångfald måste ekosystemen vara i balans i hela näringskedjan ända från minsta encelliga plankton och upp till toppredatorer som havsörn och större marina däggdjur som sälar.

Havsörnar riskerar svält

Nu har ju mänskligheten lyckats med konststycket att på bara något århundrande kvadda vårt innanhav rätt rejält. Frågan är ju med tanke på ämnet, hur örnarna i fortsättningen ska kunna försörja sig och klara sin föryngring? Det är redan nu ont om fisk av den storlek som en havsörn kan eller vill fånga och de har dessutom stor konkurrens från ett snabbt ökande bestånd av säl.

Sälstammen var på bottennivå samtidigt som havsörnarna på grund av PCB och DDT. Men i dagarna har regeringen beslutat om att tillåta licensjakt på 2000 gråsälar och skyddsjakt på 900 knubbsälar och 400 vikare. Något som indikerar att säl beståndet i Östersjön nu är mycket stort, sannolikt all för stort, för att alla intressenters behov både bland människor och örnar ska kunna tillgodoses. Men sent ska syndarna vakna.

Ejdern och en rad andra karaktärsfåglar, som är normala bytesdjur för havsörn, ser man knappt någonting av i våra skärgårdar längre. Och det spelar nog ingen större roll för örnarnas möjlighet att försörja sig på naturlig väg om jakten på de aktuella arterna skulle upphöra helt. Nedgången av andfågelpopulationerna beror ju inte på högt jakttryck, utan har som nämnts, betydligt allvarligare orsaker som inte kan påverkas i en handvändning av några politiska beslut eller åtgärder.

Med nuvarande och starkt minskande population av dykänder är det sannolikt mycket stor risk för att många örnar i en nära framtid kommer att svälta ihjäl då det knappast, med tanke på den nuvarande frekvensen av påverkan av ammunitionsrester hos örnarna, kommer att finnas tillräckligt mycket kadaver och slaktplatser i framtiden så det räcker att försörja det antal örnar vi har i dag.

Men å andra sidan kommer kanske de mer urbaniserade medborgarna att få nöjet att se havsörnar söka sin föda på närbelägna soptippar och andra områden för kommersiell sophantering.

Förvaltningsplan för havsörnar

Landskapsregeringen på Åland har insett problemet med havsörnarnas välfärd och beslöt den 2:e april 2019 att anta en förvaltningsplan för havsörn. (ÅLR 2019/2701). En förvaltningsplan innebär nu inte per definition att den behöver syfta till ökning av örn beståndet. Snarare kan det lika gärna bli så att populationen måste anpassas till rådande förhållanden när det gäller biotoper för revirbildning och skapa en rimlig bärkraft för en viss populationsstorleks naturliga fodersök.

Havsörnar och energipolitik

En intressant detalj när det gäller örnar i allmänhet är deras roll i ett energipolitiskt sammanhang vilket framgår av en rapport från 2018-02-12 med namnet: ”Demografisk analys av kungsörn och havsörn, Förstudie om att modellera mortalitetsfaktorers relativa betydelse och hur vindkraftsmortalitet effektivast kan kompenseras”

Beställare av rapporten är ”Vindval” med adress Naturvårdsverket Stockholm, och baserar sig på Energikommissionen 2017 vilka förväntar sig att vindkraften i Sverige ska byggas ut 4–5 gånger större än nuvarande kapacitet alltså från 15 TWh till 60–70 TWh.

Med tanke på att ett betydande antal örnar redan i dag dödas av vindkraftsaggregat och andra installationer för kraftöverföring, järnvägstrafik etc., har det varit utredningens syfte att genom en demografisk analys av kungsörn och havsörn för hur vindkraftsmortaliteten, som förväntas öka vid en utbyggnad, ska kunna kompenseras genom att försöka minska andra orsaker till att kungsörnar (och havsörnar) skadas eller dör.

Det finns i nuläget ingen anledning att försöka analysera rapporten i sin helhet och effekterna av de olika förslagen som läggs fram, men med tanke på debatten om ammunitionsbly som en betydande dödsorsak för örnar är det några siffror som är värda att notera.

Uppgifterna i den Demografiska analysen baserar sig på antalet döda kungsörnar som inlämnats till Naturhistoriska riksmuseet under perioden 1993–2011 och som sammanställts av Franzén och Lindström (2012). Av det totala antalet 295 kungsörnar som lämnas in till Riksmuseet, under de 18 år insamlingen skett, hittades 11 örnar som dött direkt, eller indirekt av blyförgiftning. Det vill säga 0,61 örnar per år. Källan för blyet är okänt för undertecknad.

Övriga dödsorsaker har varit: Tågkollisioner (110) Elstötar (41) Elledningskollisioner (38) Svält (28) Vägtrafik (22) Illegal jakt (22) Sjukdom och missbildningar (19) Vindkraftverk (4) samt ett okänt antal örnar som dött genom predation och interna slagsmål samt kollisioner med maststag.

En okänd framtid

Hur framtiden kommer att se ut med en stor vindkraftsutbyggnad och vilka åtgärder som måste till för att kompensera mortaliteten hos örnar förorsakade av detta är svårt att sia om. Förvisso anses ett förbud mot blyammunition kunna bidra, men det kan nog generellt vara som att spotta i havet och mäta vattenståndet efteråt. De totala och långsiktiga konsekvenserna för alla fågelarter och insekter som är nödvändiga i det ekologiska systemet slipper jag nog, på grund av min ålder, att uppleva.

Men med tanke på att det bevisligen kan ta ett antal decennier innan de negativa effekterna blir uppmärksammade efter oeftertänksamma ingrepp i miljön eller spridning av substanser som det moderna samhället i sin expansions -och utvecklingsiver drivit fram är risken stor för att problemen i vanlig ordning kommer att hamna i knät på kommande generationer.

Christer Holmgren

 

Var med i debatten!

Gör din röst hörd och nå Jaktjournalens 100.000 läsare.
Skicka din insändare till redaktionen@jaktjournalen.se

ANNONS ▼
ANNONS ▼
AKTUELLT
ANNONS ▼