Jaktjournalen refererade miljöåklagare Christer B Jarlås debattartikel när den publicerades i Norrländska Socialdemokraten. Nu har den publicerats i ytterligare tidningar.

Jarlås vänder sig emot att polis, åklagare och anställda vid länsstyrelser anklagas för aktivism när de försöker utreda misstänkta grova jaktbrott.

Jarlås får dock svar från ordföranden i Naturbrukarna, Richard Axdorff, som just nu skickar sitt debattsvar till redaktioner som tagit in Jarlås inlägg.

Här är Axdorffs svar:
Det tillhör ovanligheterna att åklagare skickar in åsiktsartiklar till en massa landsbygdstidningar över hela landet. Men det är kanske inte fällande domar i rättssalen som är det viktigaste för åklagaren Christer B Jarlås utan just opinionsbildning.

Det korta svaret på frågan som han ställer ”Varför inte illegal jakt på varg angrips” är för att mängden vargar är ett växande problem. När statsapparaten inte tar ansvar för problem tvingas människorna göra det själva. Det gäller i alla länder och i alla frågor.

Lyckas inte få fällande dom

Miljöåklagare har i uppdrag att straffa människor som begår grova jaktbrott. Men hur duktiga är dom? Jag har läst samtliga domar rörande grova jaktbrott mellan åren 2014 och 2019. Endast ett av fyra väckta åtal leder till fällande dom för grovt jaktbrott vilket innebär att det i 75 procent av fallen väcks åtal alltför lättvindigt! Endast i två av de 12 domarna finner man vad som i dagligt tal betraktas som grovt jaktbrott. I övrigt friande dom eller jaktbrott av normalgrad så som att namnet på ägaren inte står på en i övrigt laglig fälla.

Utifrån Brottsförebyggande rådet (BRÅ) är lagföringsprocenten, antal åtal i förhållande till utredda brott, så låg som åtta procent vilket skiljer sig rätt mycket från övriga grova brott. Jarlås själv misslyckas med att få fällande dom för grovt jaktbrott i cirka 90 procent av åtalen. Och enligt BRÅ ökar antalet anmälningar med 100 procent från 2009 till 2018.

Är utredningen straffet?

Gällande det känsloladdade mottagandet som Jarlås upplevt från de vargdrabbade och som ska ha eskalerat i Lillhärdalsmålet.

Med facit i hand. I Lillhärdal frihetsberövades fem personer i maj 2012 för grovt jaktbrott. I november 2015 blev de på samtliga punkter förklarade oskyldiga. Att människor protesterar mot att oskyldiga människor kastas i finkan baserat på svaga indicier är sunt. Åklagaren ska låta bli att försöka kväsa hederliga medborgares möjlighet att protestera mot maktövergrepp med demokrati som sitt slagträ när han sitter på både våldsmonopolet och på resurserna.

Varför är det mycket få fällande domar för grovt jaktbrott men många och långa utredningar? Kanske vill åklagarna visa att de hugger på allt och på så sätt försöker skrämmas. Kanske ser de själva utredningen som en del av straffet eller så är åklagarna helt enkelt inte skickligare. Vill man komma åt den upphissade tonen och stämningen är inte opinionsarbete lösningen? Då vore det bättre med ett väl utfört arbete som åklagare i kombination med politiska beslut som förankrats hos de drabbade medborgarna.