Annons
Debatt: Åtgärderna som kan rädda älgstammen
I en debattartikel pekar Jan Eriksson på att det behövs en rad åtgärder för att rädda älgstammen. Främst måste älgförvaltningen grundas mer på riktig kunskap om älgstammen med hjälp av flyginventeringar. De behövs även mer klarsyn vilka andra hjortdjursarter än älg som orsakar skogsskador. En annan given räddningsaktion är att skjuta bort fler björnar och vargar.
Äganderätten gäller än så länge även för jakträtten på den egna marken, oavsett vem som äger den. Det gäller både bolag och privata markägare. När älgjakt ingår i jakträtten på markområdet har det även historiskt sett varit en het potatis i många sammanhang.
Den strid vi ser nu, med skogsbolag och privata markägare på ena sidan och jägarintressen, markägare och myndigheter på den andra sidan, väcker olust och oro inför framtiden.
Annons
Skyttegravar och dålig kunskap om älgstammen
Att det råder delade meningar i förvaltningen är i och för sig inget nytt, men det nya tycks vara att det grävs skyttegravar och dialogen har snöat in rejält.
En bidragande orsak är att älgförvaltningen drivs i ”kyrklig” anda, det vill säga med tro och hopp. För ingen sida har någon koll på det verkliga antalet älgar. Det saknas även insikt om fördelningen mellan könen och älgarna har ännu inte infört ordet ”hen” i sin könsfördelning.
Kraftigt begränsad älgjakt i Gävleborg
Mitt i alltihopa skickar länsstyrelsen i Gävleborg in en ”torped” veckorna före jaktstarten 2023, där de påhejade av några aktivister från jägarleden skär ner älgtilldelningen till en så låg nivå att de flesta jaktlag inte kan genomföra den jakt som de planerat. Det resulterar i ett så kallat ”chicken race”, genom en avlysningsjakt som innebär att alla behöriga inte kan fälla vuxen älg.
En mer avvägd tilldelning hade kunnat motverka de motsättningar som uppstod och som nu har förvärrats.
Annons
Skogsägarkampanj om älg som skadedjur
De större skogsägarna har drivit en onyanserad kampanj mot älgen, där de åberopade betesskadorna inte analyserats. Om det gjorts en analys av betesskadorna kunde det ha även ha gått att se bättre vilka andra viltarter än älg som orsakar skador för skogsägarna. Att Äbin visar stora betesskador på tall på Gotland, där det inte finns några älgar, borde mana till lite eftertanke.
Den här kampanjen har gjort debatten och älgförvaltningen lite enögd. Nu har vi tyvärr också med ”vargindustrins” hjälp kommit till vägs ände med bara en spillra kvar av älgstammen inom betydande arealer.
Bättre med flyginventeringar av älgstammen
Nu gäller att alla inblandade tar sitt förnuft till fånga och börjar återgå till en inventering som ger en riktig bild av älgstammens storlek och könsfördelning. Här finns mängder av tidigare erfarenhet från de flyginventeringar som genomförts.
Kanske kan drönare hjälpa till med att sänka kostnaderna, som oftast anförts mot flyginventeringar.
De nuvarande systemen med trender som mål är, enligt den situation som älgförvaltningen nu befinner sig i, bevisligen ingen lösning.
Färre björnar och vargar ett måste
Att vi tar ner både varg- och björnstammarna är ett absolut måste om älgstammen ska ha en chans att växa och bli livskraftig igen.
För att få till en viltförvaltning värd namnet måste åsiktsindustrin inom rovdjursförvaltningen bemötas med fakta och riksdagsbeslut måste verkställas.
Bort med myndighetsaktivism och bidragsstöd
Det som behövs är även att aktivisterna inom myndigheterna ersätts med lojala ämbetsmän. Dessutom är det nödvändigt att alla bidrag till aktivistiska föreningar upphör.
Att vi därmed skulle göra alla parter nöjda tror jag inte. Men jag blir nöjd om bara älgstammen får återhämta sig.
