– När jag växte upp var stövarjakten stor. Första hunden blev därför en hamiltonstövare som blev mycket bra. Nästa stövare var däremot riktigt dålig. Sedan köpte jag en till som också var dålig. Då blev jag less och bytte till norrbottenspets, inleder Mats Andersson, Sörbyn, när han förklarar sitt val av ras. Första norrbottensspetsen var dock ingen stjärna. Den hade fel på hörseln men blev ändå en hyfsad jakthund. Han blev tolv år och både Mats och övriga familjen hade så stor glädje av den hunden att de beslöt skaffa en till.

Lättare sagt än gjort

Norrbottenspetsens popularitet hade ökat under åren så det blev svårt att få tag på valp. I Sverige var allt uppbokat. – Efter mycket letande hittade vi till sist en parning hos Guri Eggen från Bergen i Norge. Eftersom detta var enda chansen ringde jag och bokade direkt. Sen kom frågan hur vi skulle få hem hunden, det är ju en bit till Bergen. Som tur var skulle två valpar till Sverige, varav den ena till Ånge, och där hämtade vi Bira, säger Mats. Bira är född i december så Mats började lite lätt första hösten. – En gång, berättar Mats, kom vi till kanten av en stor myr där Bira stötte en tjäderhöna. Bira förföljde så länge hon såg fågeln och blev kvar på andra sidan myren. Hon kom inte när jag lockade. På långt håll kunde jag se att hunden rotade i något. Jag gick över myren och fann Bira med den döda tjäderhönan som ännu var mjuk och varm, men i övrigt otuggad.

Inte efter regelboken

Mats hade av förståsigpåare fått förmaningar om hur viktigt det är att de första fällningarna av fågel för en skällande fågelhund sker på ett kontrollerat sätt. – Men det bar sig inte bättre än att jag bommade första fågeln, det var för risigt och jag sköt med kula. När det small for hunden som en projektil efter fågeln. Andra gången hände samma sak. Efter det blev smällen ett startskott för Bira som verkligen älskade att förfölja fågel. – När den första fågeln äntligen föll fick locka tillbaka henne och visa att ”här är ju pippi”. Jag var bedrövad och säker på att jag höll på att förstöra hunden. Vändningen kom snabbt och oväntat när Mats sköt nästa fågel. Den hörde Bira dunsa i backen innan hon hunnit springa för långt. Då vände hon om och hittade fågeln. Sedan dess har hon alltid stannat vid trädet efter skott. – Första jakthösten var blandad. Jag sköt några fåglar, men jag bommade och smög bort betydligt fler. Idag inser jag att även jag behövde jagas in, säger Mats och skrattar.

För stort sök

Från och med tvåårssäsongen har Mats jagat för fullt med Bira. Tvärt emot vad som är vanligt gick Bira alldeles för stort i början, över en kilometer som längst. Då kunde hon förspringa sig och bli lite vilse. När hon inte hittade tillbaka gav hon ett speciellt skall som hon aldrig använde annars. – Då visslade jag till och snart var hunden hos mig. Visserligen hade jag hört att man alltid ska låta unghundar själv leta rätt på föraren. Men jag befarade att Bira inte skulle våga söka ut ordentligt om hon fick för stora problem att hålla kontakten. Om det berodde på visslingar eller ej, Bira lärde sig snabbt hålla ihop söket. Nu ligger hon ute mellan fem och femton minuter, vilket ger höga poäng på proven. Dessutom är Bira även en exemplarisk familjehund, lugn, tyst och kan vara lös på tomten utan att rymma.

Gott om jaktmarker

– Här uppe finns så gott om jaktmarker att tiden inte räcker till att i detalj lära känna dem alla, säger Mats när han släpper Bira strax norr om Sörbyn. Dessutom är det naturligtvis kul att prova nya ställen. Just i den här sluttningen har Mats inte gått förut. Idag ska den få en chans. Den såg, enligt Mats i alla fall bra ut på Google Map. Till en början travar vi knäckebröd, men prognosen säger att det ska bli mildare framåt dagen. Bira söker rappt sina slingor om 300 till 500 meter och håller utmärkt kontakt. Skogen är sönderhuggen men markägaren har tagit naturhänsyn så fågelbiotopen är förvånansvärt bra med tanke på uttaget. På vägen hit såg vi orrar i topp och tjäder finns det gott om i hela regionen. Risken är att fåglarna sitter i veden och har börjat klumpa ihop sig inför vintern.

Skygga tjäderhönor

Den lovande sluttningen i början gav inget och Mats styr kosan mot ett område där det funnits fågel och där han i år fällt ett par tjädertuppar. På vägen dit, i en gallringsskog, hittar Bira några tjäderhönor som är totalt omedgörliga. Bira hinner knappt igång med skällandet innan hönorna drar. Det bestående intrycket av de första timmarna är i stället bristen på älgspår. Fågelstället där tupparna sköts tidigare i höst är också tomt. Vi rastar och fortsätter vidare. Vägen tillbaka mot bilen går via en brant sluttning. Där stöter Bira en tjäderhöna som flyger ut högt över oss och bortåt. Längre upp hittar vi spår av en gammeltupp. Snön är nu nämligen upptöad men ett par dagar gammal så spårets ålder är svår att avgöra. Dock tänds hoppet. Bira jobbar i länge löpan, men får ingen fågel på vingarna. Branten slutar uppe på en platå som är avverkad. I Bortre kanten av hygget finns nya spår av mindre tjädrar. Bira söker i skogen längre bort.

Stöter en ungtupp

Vi skrämmer upp en ungtupp som sitter i gles, meterhög ungskog ute på hygget. Avståndet en bra bit över hundra meter. Strax efteråt lyfter två ur ett träd. Surt! Det enda positiva är att de flög åt rätt håll. – Ungtuppar brukar sällan flyga längre 400 till 500 meter innan de sätter sig, säger Mats. Bira söker framför oss och när den förutspådda sträckan är uppnådd börjar Bira skälla. Lite trevande i början men sedan råder ingen tvekan om att hon hittat fågel. Mats tar på rånarluvan och smyger in i en tät, långstammig skogsdunge av gran och asp. Efter en knapp halvtimme tystnar Bira tvärt några sekunder innan skallet fortsätter. Efter ytterligare några minuter tystnar hon helt.

Tupparna vi stötte

– Det här var säkerligen tupparna vi stötte, säger Mats. Den tupp Bira skällde satt högt i en asp tätt bakom en gran. Jag såg fågeln först när den flög. Men det var den andra tuppen som förstörde situationen. Den satt i en gran lite vid sidan om. Den tuppen såg jag inte heller, och när den gav sig av blev tuppen Bira skällde orolig och for strax efteråt. Så här går det näsan alltid, när flera fåglar sitter i närheten av varandra, om man inte först får syn på den fågel som hunden skäller. Gråfågel, under och strax efter lövfallet, är den svåraste uppgift fågelhundar ställs inför. Visst, det finns fåglar som sitter även då, men de är få och det krävs mycket tur att hitt just dessa individer. Ju längre hösten framskrider desto fler av minusvarianterna plockas bort av rovdjuren. Plusvarianterna, överlevarna, blir kvar vilket är helt i sin ordning. De för släktet vidare till våren. Mats och Bira gjorde vad de skulle. Men än en gång påmindes vi denna dag om att naturen bestämmer. Ett öde som jägare och skallkungar bara får finna sig i.