"}}

– Det var en fruktansvärd händelse. Den dagen vill man bara glömma. Det djävligaste är att Agria ifrågasätter om det är rätt hund som dött, och ifrågasätter om det var rätt att avliva henne, säger Emil Åberg om morgonen när han befriade sin älskade och värdefulla jakthund hennes svåra plågor.

I ett litet rött hus utmed landsvägen i Grönsinka i Avesta kommun bor 30-årige Emil Åberg. Man fattar direkt att det är en hängiven jägare som bor där, för det står en typisk jakttruck på gårdsplanen och på farstukvisten hänger en nyskjuten tjäder.

I huset kommer nyfikna finnstövartiken Lyxa med pigga ögon och hälsar socialt och försiktigt.

– Hon funkar riktigt bra och jag har tänkt att ha henne som rävhund. Jag ska testa på björn och varg också, men det får dröja tills hon mognat lite, säger Emil.

Jakt för hela slanten

I vardagsrummet finns en TV, en soffa och en fåtölj, och så en bokhylla belamrad med priser och diplom som hamiltonstövaren Goldrevets Bea, Drilla som hon hette till vardags, erövrade under de 6,5 år hon levde.

– Här bor det ingen kvinna, säger jag och nickar mot de gardinlösa fönstren.

– Nej, dom brukar säga att jag jagar för lite, säger Emil ironiskt och med ett snett leende.

Han jobbar nio tolvtimmars nätter i månaden på stålindustrin Sandvik och sedan är det jakt och fiske som gäller för hela slanten.

Emil följde med sin farfar på stövarjakter när han var i sjuårsåldern och sedan dess är jakten nummer ett för honom.

Hans första egna stövare blev Drilla.

Flerfaldig champion

– Hon var svensk dubbelchampion och norsk utställningschampion och utsågs bland annat till Sveriges vackraste hamiltonstövare 2017. Hon var otroligt duktig i skogen och gick bra på drevproven. Jag tänkte inte så mycket på det i början, tyckte mest att hon var en vanlig jakthund, men på senare år har jag förstått vilken kanonhund hon var, säger Emil.

På försommaren började hon plötsligt drabbas av krampanfall, som inträffade med några veckors mellanrum i början.

Veterinär Katherine Thuman, vid Hags gårdsveterinär i Folkärna, trodde att det kunde röra sig om epilepsi och skrev ut medicin.

Men anfallen fortsatte och Kathrine Thuman satte in maxdos.

Två stora krampanfall

– Hon bad mig filma ett anfall och på filmen ser man att Drilla var helt med i huvudet och kunde röra frambenen. Däremot hade hon ingen styresel på bakkroppen utan den skakade bara, berättar Emil.

Under sitt sista levandsdygn fick Drilla två stora krampanfall, ett på kvällen och ett tidigt på morgonen.

– Det var långa anfall, tio minuter, och när jag ringde till veterinären rådde hon mig att ta bort hunden. Jag fick ta det djävligt jobbiga beslutet att gå ned i källaren och hämta bössan, bära ut hunden på gården och skjuta henne. Det var fruktansvärt, säger Emil.

Veterinär Kathrine Thuman bekräftar för Jaktjournalen att hunden avlivades på hennes inrådan.

– När hunden hade fått kraftiga anfall, trots att vi satt in medicinering, tyckte jag att det var bäst att den fick somna in. Det går inte att släppa en sådan hund i skogen. Det kändes ohållbart, säger Kathrine Thuman.

Två vittnen underkänns

Varken Emil eller hans pappa, som också jagat mycket i sitt liv, orkade ombesörja att Drilla fick sin sista vila. En nära jaktkompis spakade grävmaskinen och grävde gropen.

– Jag ringde Agria och ville säga upp försäkringen, då sa handläggaren att jag hade livvärdesförsäkring på Drilla. Hon skickade ut blanketter, berättar Emil.

Jaktkompisen intygade att det var Drilla som grävts ned. Det gjorde också en gammal stövarjägare som stöttat Emil vid utställningar och drevprov.

Men nu har Agria meddelat Emil att någon ersättning för livvärdet inte kommer att betalas ut. Agrias handläggare anger två orsaker i ett brev till Emil:

1) Ingen legitimerad veterinär läste av Drillas chipmärkning efter att hon dött.

2) Agria ifrågasätter om Drilla verkligen var så sjuk att hon behövde avlivas.

”Tog jag djävligt hårt”

Emil är upprörd över Agrias besked. Pengarna skiter han i, men han vänder sig emot hur bolaget kan sitta på distans och avgöra om avlivning var rätt eller inte.

– De gör en bedömning att hon inte var nog sjuk för att avlivas – och de har aldrig sett min hund eller pratat med mig eller veterinären. De har inte heller sett filmen, och ändå kan de uttala sig på det sättet. Det tog jag djävligt hårt, säger Emil.

Han tycker också att det är märkligt att bolagets företrädare inte vill komma ut och avläsa chipmärkningen på Drilla, som han erbjudit sig att gräva upp.

Agrias handläggare vill inte svara på några frågor om fallet utan hänvisar till att bolaget aldrig kommenterar enskilda ärenden.

Nedan film från ett av Drillas krampanfall, tre dagar innan hon avlivades.