Ulrika Greber, Lantbruksdirektör på Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar att fårägarna tillåtit ”upprepade angrepp att fortgå utan att ha gjort relevanta åtgärder för att förhindra angreppen och skydda djuren”. Detta är inte sant. Naturligtvis kan fårägarna inte påverka om, när och var oskygga hungriga vargar, som vant sig vid att döda får, väljer att attackera. När det gäller påståendet att fårägarna inte ska ha använt ”lapptyg” och nattfållor är det faktiskt så att lapptyg har använts men att vargarna inte brytt sig om de lapptygen. Vargarna har helt enkelt hoppat över dessa innan de gav sig på fåren. Av länsstyrelsen uppsatta ”nattfållor” har inte kunnat användas då de satts upp på felaktigt sätt och då nattfållorna, om de skulle ha använts, endast hade rymt kanske 60 av Molstabergs 900 får. Fårägarna bedömde nattfållorna som direkt farliga för fåren. Vilka övriga ”tillfälliga stödåtgärder” Ulrika Geber talar om är helt okänt för fårägarna på Molstaberg.

Fler felaktigheter

Ulrika Geber säger vidare att fårägarna ”tackat nej till bidrag för stängsling och avstått från frivilliga arbetsinsatser”. Detta är heller inte sant. Molstaberg har aldrig motsatt sig att sätta upp rovdjursavvisade stängsel. Vad Ulrika Geber borde känna till, alternativt glömmer att säga, är att fårägarna tvingades tacka nej till bidrag för stängsling beroende på de villkor som länsstyrelsens förknippade bidragen. Länsstyrelsen krävde att fårägarna personligen skulle ta ansvaret för kvalitén på stängningen, som länsstyrelsen rekommenderade att ”Rovdjursföreningen”, en ideell organisation av vargvänner, skulle utföra ”gratis”. Länsstyrelsen krävde vidare att fårägarna skulle underhålla stängslen under fem år. Om Rovdjursföreningen skulle ha stängslet fel, eller om fårägarna skulle upphöra med sin verksamhet, skulle de bli återbetalningsskyldiga för bidraget. Detta var naturligtvis oacceptabla villkor.

Begärt skyddsjakt två gånger

Fårägarna har två gånger begärt skyddsjakt på vargarna. Den 14 augusti beslutade länsstyrelsen om skyddsjakt, på en varg. Villkoren för skyddsjakten bestämdes så att jakten skulle få ske endast i de hagar på Molstaberg där vargattackerna ägt rum. Konsekvensen blev, inte helt överraskande, att Molstaberg omgående invaderades av 100-talet vargvänner, som under en månad under åberopande av allemansrätten bosatte sig runt hagarna och effektivt skrämde bort vargarna till Hölö där de dödade nio får. Under skyddsjaktstiden fick de boende på Molstaberg dessutom stå ut med att det flögs drönare över gården och att kreativa entreprenörer ordnade nattliga ”vargsafaris” till det facila priset av 2.500kr/person. Naturligtvis sköts inga vargar under skyddsjakten. Avdelningschef Göran Åström, länsstyrelsen, förklarade den 11 september i Radio Stockholm sig mycket nöjd med resultatet av jakten då ”avsikten inte var att vargarna skulle dödas”, ett något märkligt uttalande från den som fattat beslutet om skyddsjakten. Man skulle naivt tro att avsikten med en skyddsjakt är att föremålet för jakten ska dödas?

Polisanmäldes

Efter de fem vargattackerna under veckan i november begärde fårägarna ännu en gång skyddsjakt men fick, inte helt överraskande, ett negativt besked från Göran Åström. I stället för skyddsjakt polisanmäldes fårägarna samma dag för djurplågeri och brott mot 2 och 3 §§ djurskyddslagen på grunden att fårägarna inte satt upp rovdjursavvisande stängsel. Vad Ulrika Geber borde ha nämnt är att åklagaren omedelbart lade ned förundersökningen och konstaterade att brott inte var styrkt. Av särskilt intresse för djurhållare i ett vargrevir är att åklagaren, liksom Naturvårdsverket och länsstyrelserna i Sverige, uppenbarligen med undantag för Länsstyrelsen Stockholm konstaterat hur 2 och 3 §§ djurskyddslagen ska tolkas. Jag citerar Naturvårdsverkets yttrande ”Skyddsjakt varg – översyn av regler och tillämpning” från 2015-10-06 (Ärendenr: NV-04623-15). Under rubriken ”Annan lämplig lösning” skriver Naturvårdsverket på sidan 51, ”I dagsläget bedömer såväl länsstyrelserna som Naturvårdsverket att det inte finns någon möjlighet att kräva av fårägare att sätta upp rovdjursavvisande stängsel” samt att ”åtgärden är frivillig att genomföra”.

Uppmärksammades innan

Denna beskrivning av gällande rätt borde rimligen Ulrika Geber ha tagit hänsyn till innan hon sanktionerade polisanmälan, särskilt som länsstyrelsen uppmärksammats på yttrandet av mig redan den 8 oktober 2015, mer än en månad före polisanmälan. Vad Ulrika Geber slutligen borde ha informerat sig om är att fårägarna sedan den 5 oktober 2015 har en ansökan om bidrag till stängsling av cirka 20 kilometer kring Molstabergs hagar liggande hos länsstyrelsen. Per dags dato, i januari 2016, har fårägarna inte hört något om denna ansökan. Rimligen bör väl Landsbygdsavdelningen kommunicera med övriga enheter på länsstyrelsen, kan man tycka.

Vad är viktigast?

Ska några oskygga vargar, som präglats på får, och som på mindre än sex månader i 13 attacker på tre gårdar dödat över 80 får, som dessutom skapar stor oro bland de boende i Sjundareviret och som enligt länsstyrelsen själv inte har betydelse för vargens bevarandestatus i Sverige, få fortsätta att döda får? Ska fårägare och boende inom Sjundareviret kunna fortsätta med sin djurhållning och inte behöva oroas för sina barn och husdjur? Man kan slutligen med fog fråga sig vem som förorsakat fårens lidande på Molstaberg, Saltkällan och Broby Gård, fårägarna eller Länsstyrelsen Stockholm?