Vad för älghundar vill vi egentligen ha?

Älghundsaveln är alltid en het potatis. Olika rasklubbar och föreningsmedlemmar har olika syn på hur provverksamheten ska fungera och inte sällan blir debatterna ganska hetsiga kring motioner och beslut.

En duktig älghund klarar av att ställa även nervösa kvigor, inte bara ko och kalv. Men vad i arbetssättet är det som gör att vissa lyckas och andra inte. En svårbesvarad fråga. Foto: Robin Carlander

Senast i raden är väl sammanslagningen av provverksamheten med våra nordiska grannländer. Turerna kring detta har varit många och långa men till slut röstades, på SÄK:s årsstämma, ja till ett samarbete över gränserna.

Samma kriterier

Nu är det bara att hoppas det blir till fördel för vår älghundsavel, vilket jag själv är ganska övertygad om. Att alla hundar av en ras, oavsett nationalitet, bedöms efter samma kriterier borgar för att det mål som det strävas mot snabbare blir uppnått. Det blir dessutom lättare att värdera en hunds duglighet, trots språkförbistringar.

Turerna har som sagt varit många. Om jag ska nämna något utspel jag under ”valrörelsen” förundrats mycket över är när vissa svenska jämthundsfantaster dömt ut de finska rasfränderna totalt. Det finns flera anledningar till varför detta inte bara är onödigt utan till och med korkat. Att flera av dessa finska ”älgstövare”, bittert nog för åsiktsskrikande patrioter, ligger svettigt högt i avelslistorna kanske är den mest tydliga.

Vad är en ”ståndhund”?

En trend som verkar komma, i alla fall inom jämthundsaveln, och är värd att ta upp är aveln på så kallade ståndhundar. Självklart är att alla som sysslar med älghundsavel vill få fram hundar som är duktiga på att ställa älg, märkligt vore annars.

Trenden jag talar om är den där man vill avla på kortare förföljanden och hundar med så kallade goda ståndegenskaper. Att överdrivet långa förföljanden inte gagnar en älghund kan jag väl hålla med om, men när man tittar på bra avelshundar handlar det sällan om individer som släpper skenande älgar efter ett par kilometer.

Risken om vi börjar avla på hundar med kortare förföljanden är att vi får avkommor som släpper innan älgen ens hunnit få upp farten. Min åsikt är också att en hund med riktigt hög jaktlust är bättre på att hitta älg, och den med rätt mentalitet jobbar också hårdare och mer målinriktat för att få älgen att stå still.

Kloka hundar

Om vi tittar närmare på det numera nästan söndertrasade begreppet ståndhund tycker jag ofta det handlar om individer vilka är mycket lugna i upptagen. En egenskap som i många fall helt klart är till gagn för en älgställare.

Dock vill jag mena att vissa älgar på ett mer bryskt sätt behöver stoppas upp av en mer aktivt arbetande hund. Den bästa älghunden blir då följaktligen den som kan anpassa sitt jaktsätt från älg till älg. Att hitta dessa individer och använda i aveln är något vi bör sträva efter.

För likväl som att heta hundar är något vi ska akta oss för så är beteendet då hundar står tyst med en älg under en kortare eller längre stund något vi bör försöka utvärdera mer noggrant och inte villkorslöst hylla.

Ofta, INTE ALLTID, tror jag att det handlar om en brist i hundens psyke. Hunden har helt enkelt lite för stor respekt för älgarna och detta kan säkert synas på andra och inte lika fördelaktiga sätt i den övriga älghanteringen. Vågar till exempel en sådan hund springa in framför en skenande älg för att få stopp på den?

PS. Det är inte hur avelshunden jagar som är mest intressant utan hur dess valpar gör det D.S

AKTUELLT

Skarp kritik mot polisens hantering av vapenärenden

Linköping (JJ) Polisprofessor Stefan Holgersson riktar skarp kritik mot polisens myndighetsutövning i vapenärenden. I en forskningsrapport kommer han fram till att polisen klipper och klistrar i lagtexter och inte lägger fram uppgifter som talar till klagande personers fördel.

Annonser