Min jaktkompis Martin valde att åka österut efter myren och jag åkte rakt över mot en hägrande tallskog. Redan efter ett par minuter fick jag se en orrtupp. Länge flög den innan den till sist slog fast i en stor gran. Helt om på skidorna, och i skydd av en gles tallskog, avancerade jag mot tuppen. Avståndsmätaren visade på 160 meter och jag smög lite närmare för att få ett lämpligt avstånd för åttagrammaren i 6,5:an. Skidbindningar, handkikare, stavar, ryggsäck och slutligen avståndsmätaren åkte åt sidan innan jag borrade mig ner i snön för att få ett bra stöd för studsaren. Helvete, när jag tittar upp är orrtuppen borta. I fjärran hörs ett skott i riktning mot Martin. Bottenlös besvikelse kan inom jakten snabbt bytas mot glädjefylld optimism. Det sitter en orrtupp i en gran bredvid som jag tidigare inte sett. Nu finns ingen tid för strul och precis när hårkorset hittar sin plats i underkant av orren går skottet. Orrtuppen faller vackert bakåt och ligger under granen när jag kommer fram. Årets toppjakt har börjat perfekt.

Stortuppen När jag träffar min kusin Martin för en kopp kaffe mitt på dagen har han som brukligt en historia som han gärna delar med sig av. Med stora förväntningar på jakten, men med en sund realism, började Martin sin jaktdag i kanten av den stora myren. Efter ett par hundra meter lättade en stor gammeltupp från marken. Martin följde tuppen med blicken så länge det gick och började sedan åka efter. Efter ett par hundra meters skidåkning satt plötsligt tuppen i en hög myrtall. Rak i kroppen och med sträckt hals. – Det fanns inte en chans att komma närmare. Tuppen var vaksam och i det glesa tallbeståndet på myren fanns inget skydd. Avståndsmätaren visade på 195 meter när Martin ”bäddade” för sig och sin Sako 6 ppc i den mjuka snön. Ett djupt andetag, hårkorset på plats och en mjuk avfyring. – Tuppen satt kvar en stund efter skottet innan den sakta och värdigt rasade ur tallkronan och ner i snön. Det är inga tvivel om att Martin var belåten och att årets toppjakt enligt honom redan var räddad. Förutsättningar Toppjakt kräver helt klart både utrustning, intresse för skidåkning och ett enormt tålamod. Det vanligaste är tyvärr att man får åka hela dagar utan att se en enda tjädertupp. Det behöver inte enbart bero på brist på fågel. Det finns mängder av faktorer som kan ställa till det för en toppfågeljägare. Vädret måste vara lämpligt. Chanserna att hitta fågel i topp minskar dramatiskt om det blåser hårt. Även extrem kyla kan ställa till det eftersom fåglarna ofta väljer att beta under kort tid och sedan tillbringa dagen nergrävda i snö. Den kanske viktigaste orsaken till att man inte ser fågel är valet av terräng. Ofta favoriserar tjädertuppar vissa marker och omkringliggande skogsområden kan vara helt tomma på fågel. Det är viktigt att ha bra markkännedom eller på annat sätt skaffa sig kunskaper om var fåglarna betar vintertid. Bästa förutsättningarna har man när temperaturen ligger mellan -5 och -10 grader och solen skiner. Det är även viktigt att det ligger snö i träden så att man snabbt kan upptäcka fågel i topp. Precision Oavsett vilken kaliber man väljer är kravet på precision mycket högt vid toppjakt. Jägaren måste behärska avstånd på 150-200 meter för att lyckas. De senaste åren har små och mycket användbara avståndsmätare kommit ut på marknaden som gör det lätt för jägaren att klara den tidigare så svåra avståndsbedömningen. Valet av kaliber är lika svårt som vid all annan jakt. Målet är att hitta en flackskjutande patron med god precision. Den i alla tider vanligaste kalibern, 6,5×55, fungerar naturligtvis mycket bra om studsaren kan leverera godtagbar precision. Definitionen på godtagbar precision varierar i högsta grad mellan jägare och är svår att helt precisera. Min metod är enkel och effektiv. Jag skjuter in studsaren på skjutbanan med stöd så att jag vet att den går rätt på 80 meter. 6,5:an kräver ett uppslag på 4,5 centimeter på 80 meter för att gå mitt i på 170 meter när jag använder en åttagrams kula. När inskjutningen är avklarad sätter jag upp en tjädertavla i naturlig storlek och skjuter på 150 meter. Om mina skott tar i träffområdet vet jag att precisionen är tillräcklig. Det är viktigt att skjuta in studsaren liggande med ryggsäcken som stöd eftersom träffbilden ofta är annorlunda än den man får på skjutbanans skjutbänk. I mitt fall tvingades jag sänka inskjutningen med fyra centimeter jämfört med inskjutningen i bänk. Orsaken till träfflägesförändringen är att rekylupptagningen blir olika i bänk jämfört med skott under praktisk jakt. Kanonväder Temperatur på -14 grader och massor av fågel efter skogsbilvägen ut till jaktmarken. Det går att ställa klockan efter orrarna som sitter uppe och äter i första gryningsljuset. Det knarrar ljuvligt under skidorna när vi lämnar skogsbilvägen och beger oss mot myren och tjäderlandet. Under natten har en räv och en mård nyttjat gårdagens skidspår. Snacket om skygga skogsrävar verkar inte stämma. Våra skidspår skiljs och vi träffas inte igen förrän på kvällen vid bilen. När Martin kommer skidande genom skogen syns det på långt håll att han har något att berätta. En tjädertupp på ryggsäcken tyder på att historien blir trevlig. Men ibland kan man missta sig på kroppsspråket. Martin jagar med en nyinförskaffad Sako i kaliber 6 ppc. Studsaren har en tung pipa och omges av en vackert färgad laminatstock. Ett prickskyttevapen av hög klass och mycket lämpligt till toppjakt med en 80 grains helmantelkula. Bössan är inskjuten på 100 meter med ett uppslag på 3,5 centimeter. På 200 meter sänker den fyra centimeter. Långhållstupp Martin har ett förflutet som fältskytt, skeetskytt och jaktskytt och är en passionerad toppfågeljägare. Precision, handladdning och toppjakt är intressen som han odlat under många år. En tjädertupp som satt och solade i en tallkrona på knappa 200 meter blev därför inget problem för Martin och hans ppc. – Två tjädertuppar på två dagar är egentligen mer än vad man kan drömma om, säger Martin. Men jag ser på honom att han har mer att berätta. I bilen på vägen hem får jag hela historien. När Martin skjutit tuppen och var på väg fram började plötsligt myren att få liv. Ett femtiotal orrtuppar hade grävt ner sig i snön och tog till vingarna strax framför skidbrättena. – Hade jag haft ett hagelgevär, eller drillingen, hade det blivit storslam, säger Martin. Flera orrtuppar slog i träden omkring Martin och han gjorde sig beredd på att skjuta en orrtupp. Efter lite smygande och krypande i snön utan att komma till skott flyttade orrflocken sig en bit. Martin gjorde patron ur och började smyga för en ny skottchans. Till sist fick han en tupp fri och gjorde sig klar för skott. – När jag skulle mata in en ny patron i loppet så gick det inte, berättar Martin. Efter en stund visade det sig att en kula fastnat i loppet och studsaren var obrukbar. Med massor av orrtuppar i träden tvingades Martin lyfta på hatten och lämna hönshuset. På kvällen i jaktkojan kunde vi med hjälp av en läskstång stöta ut kulan. Det visade sig att en av patronerna hade varit för lång och fastnat i bommarna. När Martin tog ur patronen fastnade kulan i loppet och den eftermiddagen var förstörd. – Det spelade faktiskt inte så stor roll, sa Martin efter en stund. Jag har fått skjuta tuppar båda dagarna och är mer än belåten. Visst kan man hålla med om det. Tjäderjakt vintertid är svårt och vintertuppar är storvilt av hög klass.PS. En tid senare löstes gåtan med kulan som fastnat i loppet. Det visade sig bero på ett defekt laddverktyg som inte strypte hylshalsen tillräckligt för att kulan skulle sitta fast. Den oerhört lilla differensen innebar att vapnet blev obrukbart denna dag. Modern teknik hjälper toppjägaren Moderna studsare, flackskjutande kalibrar och kikarsikten har länge ansetts som hjälpmedel som gett jägaren mycket goda förutsättningar vid toppjakt. I dag kan toppjägaren ytterligare förbättra chanserna till ett lyckat skott med avståndsmätare och kulbanekompensator. Gamla tiders toppjägare, ofta utrustade med en ombyggd mauser och öppna riktmedel, tvingades själva bedöma avståndet och sedan hoppas att synen klarade de primitiva riktmedlen. När kikarsiktena lanserades var det en revolution. Avståndsbedömning inom all jakt är svår. Fågeljägare med hagelgevär kan dock efter några års jakt lära sig att behärska gränsen för hagelskottets räckvidd. Samma sak för har- och rävjägare som erfarenhetsmässigt lär sig avståndsbedömningens svåra konst. Värre är det för toppjägarna som inte får speciellt många chanser per säsong att finslipa avståndsbedömningen. Avståndsbedömningen är oerhört viktig vid toppjakt. När man närmar sig bortre gränsen för vad patronen klarar kan en felbedömning på 25 meter vara skillnaden mellan succé och fiasko. Avståndsmätare De senaste åren har avståndsmätare introducerats på marknaden och en mängd företag har olika produkter till försäljning. Grundprincipen är enkel. Man tittar på målet, riktar ett hårkors och trycker sedan på en knapp. Direkt visas avståndet till målet i avståndsmätaren. De allra flesta avståndsmätare fungerar perfekt. Det som skiljer är mätarnas omfång och storlek. Jaktjournalen har endast testat Leica 900 Scan och funnit att den fungerar till belåtenhet. Det problem man kan få uppstår vid mätning mot kontrastsvaga mål. Mätaren kan då ha svårigheter att veta vad man vill mäta och ger då inget avstånd. Samma sak kan inträffa vid kraftigt snöfall. Jaktjournalen har inte haft dessa problem under praktisk jakt. Tvärtom har avståndsmätaren gett utmärkt information hela tiden. En avståndsmätare är användbar till de flesta jakter och är tack vare sin ringa storlek enkel att frakta. När man sitter på ett älgpass är det alltid värdefullt att kolla olika platser i terrängen och få besked om avstånd. När älgen, haren eller rådjuret kommer i pass behöver man inte tveka om avståndet. Om man vet avståndet till orr- eller tjädertuppen måste man även känna till vapnets prestanda. En kulbanetabell är ett måste. Enklast fixar man en kulbanetabell genom att ta reda på kulans vikt, ballistiska koefficient och utgångshastighet. Sedan besöker man Normas hemsida, www.norma.cc, klickar på ballistik och för in siffrorna. Då får man veta precis hur patronen går vid olika inskjutningsavstånd. Under jakt krävs bara lite sifferminne för att tillsammans med avståndsmätaren sätta hårkorset rätt. Kulbanekompensator Men varför ska man ägna sig åt matematik och kulbanefunderingar under brinnande jakt. Naturligtvis finns även här ett hjälpmedel för entusiastiska jägare. Jaktjournalen har testat en Zeiss kulbanekompensator på ett Zeiss Diavari V 2,5-10×50. Kulbane- kompensatorns funktion är enkel och genialisk. Kikaren skickades in till Zeiss som även fick information om ballistiken i den patron som jag använder för toppjakt. En ny insats för justering av kikarens höjdläge monterades på kikaren. Den nya insatsen är ställbar med en skala graderad från inskjutningsavståndet på 100 meter upp till 300 meter. Med hjälp av avståndsmätaren kontrolleras avståndet till fågeln. Kulbanekompensatorn ställs in på rätt avstånd och sedan håller man hårkorset mitt i fågeln oavsett avstånd. Det bästa av allt är att det fungerar. Text och foto: Roger C Åström Jaktjournalen December 2005