"}}

– De björnar jag fått skjuta för min tik har stått i väldigt tät skog. Det är det roligaste som finns att få gå in på ett sådant ståndskall, säger Mattias Eriksson.

Han har en åttaårig jämthundstik som heter Hömyrbergets Hera. Kompisen Pär Andersson har en sjuårig hane som heter Ristjernet’s Foppa. De jagar ihop och har även fått en kull med avkommor.

– Jag tog en av valparna, Milo, och i år fick han också vara med på en björn, berättar Mattias.

I år är det skjutet fyra björnar för Hera och fem björnar för Foppa. En björn jagade de fram tillsammans.

Sju av de tio björnarna är fällda i Gävleborg.

Snabbt fullskjutet

– Det har varit svårt att komma upp i antal skjutna björnar när det varit som tidigare år i björnjakten, då det tagit slut på en-två dagar. I fjol sköt jag två björnar första dagen, sedan skällde min tik på en björn morgonen efter. Men jag hann inte dit innan det blev fullskjutet, berättar Mattias.

Pär har haft en riktig skitsäsong och har inte kunnat delta i björnjakten.

– Jag råkade ut för en skoterolycka i våras och har inte kunnat gå riktigt. Jag har varit med på jakterna, men då har jag skjutsat dit hunden och suttit i bilen. Det har känts rejält drygt, säger Pär.

Sju av björnarna som fällts i år för de båda duktiga jämtarna har skjutits på stånd.

– Tre har bara sprungit och kommit upp framför passkyttar på väg. En björn kom i gångstånd för hanen. Då kom hunden nästan upp på vägen före björnen, så passkytten kunde först inte skjuta, eftersom björn och hund stod alldeles intill varandra. Men sedan vek Foppa av en bit och då blev det skottläge, berättar Mattias.

När det blev fullskjutet hemma i Gävleborg for man iväg till Västernorrland. Även där lyckades man bra. Tre björnar fälldes.

Varg nära ståndskallet

En obehaglig händelse inträffade för Mattias första dagen på årets björnjakt. Hera och avkomman Milo hade ståndskall på en björn som gick över rågränsen till grannlaget. Mattias fick lov av jaktledaren att gå in och avsluta.

– När jag hade 100 meter kvar till ståndet hörde jag en av deras passkyttar ropa att det var varg vid hans pass. Senare visade det sig att han satt bara 200 meter från hundarna. Då var det bara fram och på med kopplena när jag hade skjutit björnen. Det var djävligt skönt att få tag i hundarna snabbt, säger Mattias.

Deras jämtar används både till älg- och björnjakt och när den här artikeln skrivs är Mattias i Norrbotten för att jaga älg med de båda jämtarna och deras avkomma. Vad de föredrar för vilt kan Mattias inte riktigt svara på.

– Ännu så länge har de aldrig bytt från björn till älg. Bara de haft kontakt med björnarna så har de hållit i. Men går man med dem på rent frisök, så är det stor risk att det blir älgjakt. Hemma i Hälsingland har vi mycket havreåkrar som vi utgått ifrån – och i Västernorrland har vi släppt vid björnskitar som vi hittat på vägarna, och på en synobs, berättar Mattias.

Kryckor och stövarsläpp

Hera och Foppa har visat upp bra egenskaper i att verkligen resa de björnar de följer i spåren.

– Men man ska ha lite tur också. Det får inte vara för gamla spår, konstaterar Mattias.

Han vill passa på att tacka för de inbjudningar han fått från olika jaktlag i björnjakten.

– I de fall vi varit inbjudna har de jägare som bjudit in oss fått skjuta. Om man inte springer på alla stånd själv kanske man är välkommen tillbaka.

Pär har lånat ut sin jämte till Mattias och älgjakten i Norrbotten. Själv linkar han omkring på kryckor och släpper stövare hemma i Hälsingland.