Spännande smygjakt på vildsvin

”Vildsvinen var mycket försiktiga när de gick ut i havren!”Havren böjer sig för vildsvinen när de sakta närmar sig de två unga jägarna som hukar sig i spannmålen. Solen har lämnat åkrarna och i stället är det skymningen som får bevittna ett makalöst spännande jaktögonblick. Avståndet är bara 30 meter men utgången är ändå oviss…

Klockan är halv nio på kvällen i vildsvinstäta marker i Östergötland. Philip Wetter­lund och hans jaktkamrat Pierre Norberg har planerat att smygjaga vildsvin. I väntan på att Pierre ska dyka upp pratar Philip med sin breda dialekt om vad som gör just smygjakten så intressant.– Det är så mycket mer spännande än åteljakten där man bara sitter och väntar. Man får dessutom en helt annan koll på viltet som rör sig i området om man är ute och smyger ofta, säger Philip och fortsätter: – Sedan jag började jaga vildsvin sommartid har jag också haft järnkoll på bockarna när det väl har blivit dags för den jakten, en värdefull pluseffekt.

Philip Wetterlund och Pierre Norberg är två entusiastiska smygjägare Fokus på vildsvin
Pierre dundrar in på mötesplatsen i sin gamla Saab. Så fort han stiger ur bilen börjar de snacka om en tämligen obekräftad vikt på ett småländskt vildsvin.
Dessa två jägare känner varandra utan och innan varpå hälsningsfraser blir utav sekundär betydelse och i stället prioriteras småländska vildsvin.
Det divideras sedan livligt om var vildsvinen befinner sig denna kväll. Pierre vill absolut att de ska ta sig in i ett buskage med slånbär där det kan tänkas finnas en stor galt, medan Philip inte ens tror att galten är kvar på marken.
Plötsligt drar de i väg.
– Vi börjar vid en granplantering där vildsvinen brukar uppehålla sig innan de går ut på åkrarna. Planen är att vi ska kikarspana från ett litet berg, förklarar Philip hastigt.

Oväntad närkontakt
Det hade varit en genial idé om det inte vore för att allt gick snett. Naturligtvis kom vildsvinen tidigt till planteringen som förväntat, pro­blemet var bara att deras färdväg till granarna råkade vara över just det berg som Philip och Pierre smög på.
Philip upptäcker inte vildsvinen förrän de är bara ett par meter ifrån honom och de hinner därifrån med god marginal innan det har pillats klart med hörselskydd och studsare.
– Herregud, vad hände där? Jag trodde verkligen inte att de skulle komma ifrån det hållet och hur kunde de komma så tyst? fräser Philip besviket.
Pierre flinar men verkar bestäm­ma sig för att inte strö mer salt i såren. Ett bra beslut eftersom Philip ändå muttrar bittert om denna incident resten av kvällen.
 
Kullen var en strategiskt viktigt utsiktspostEtt noll till vildsvinen
När vildsvinen nu helt plötsligt hade fått den lilla konkurrensfördelen att de visste var jägarna befann sig kändes berget inte så hett längre. Följaktligen får vi gå ut till de stora fälten lite tidigare än beräknat.
Det blir en kopp kaffe på en kulle med perfekt utsikt över vidsträckt och öppen terräng.
Som tidsfördriv vilar de båda jä­garna ögonen på en magnifik bock. Han tar tydligen sin vanliga runda vid hallonbuskarna.
– Det här är den största råbock vi haft på marken under många år, konstaterar Philip belåtet.
Sedan tittar han vördnadsfullt på djuret och föreslår att de borde hänga en fridlysningsmedalj runt halsen på honom så att inte något ”stolpskott” på grannmarken får för sig att skjuta avelsbocken.
Pierre instämmer och nämner att han förmodligen ska spika upp ett viltstängsel utmed varenda lands­väg i södra Sverige också.

”Det verkar nästan som om vildsvinen smyger på jägarna i stället för tvärtom.”Rörelser i havren
Efter en sagolik solnedgång över fälten så börjar havren äntligen att röra på sig.
– Jag tror att jag såg en gris komma ut längst bort på åkern, viskar Philip plötsligt.
Viskningen var tämligen onödig då avståndsmätaren visar 384 meter. Ett annat problem är att det inte finns något ordentligt skydd att gömma sig bakom.
Därför beslutas det att runda hela åkern och gå i skogskanten för att sedan smyga i ett dike den sista biten. Att gå runt åkern går som en dans, men väl framme vid diket inser Philip att han hade glömt bort den lilla obetydliga detaljen att det var fullt av vatten.
Pierre frågar syrligt om han har några badkläder eller snorkel med sig.
Philip uppfattar inte ironin utan snäser bara tillbaka att Pierre minsann också borde ha fattat att det skulle vara vatten i diket.
Efter ett par minuters intensivt viskande om vems fel det egentligen var att bonden hade fixat två meter vatten där de skulle smyga, kommer de fram till att det bara var att vända om och gå runt hela åkern igen.

Efter massor av spänning kunde Pierre till slut fälla en gylta.Fortsätt här
När väl Pierre och Philip kommit ut en bit i havren stannar plötsligt Philip upp mitt i steget. Två svarta öron sticker upp ur havren bara 50 meter framför dem.
– Vad tusan gör de här? De skulle ju vara minst 200 meter här­ifrån, viskar Philip.
De hade inte kunnat se gärdet under ansmygningen och har då missat att ett par av vildsvinen gått åt helt motsatt håll från resten av gruppen.
– Bara ren tur att de inte har fått vind av oss, viskar Pierre och kryper ut ytterligare ett par meter i havren för att få fritt skottfält, samtidigt som vildsvinen sakta kom­mer närmare.
Ljuset försvinner långsamt från fälten och skymningen får bevittna ett makalöst spännande jaktögonblick. Två unga jägare och fyra stycken mellanstora vildsvin som tillsammans avgör utgången…
Det verkar nästan som om vildsvinen smyger på jägarna i stället för tvärtom, då de bara tar ett par meter i taget, ständigt med ett tryne i vädret. När de går i närheten av ett stenröse kan Pierre äntligen se buken på ett av dem och han viskar tyst till Philip att det är en gylta.
Då de har haft hög galtavskjutning vill de ta bort en gylta och nu gäller det bara att ha is i magen. Vildsvinen börjar släppa på uppmärksamheten och ägnar sig nu mer åt att äta.

Nu väntar bara slakt och någon timmes eftersnack.Tyst svordom
Pierre låter en liten svordom glida ur mungipan då han har svårt att hålla reda på vilken av dem som är gyltan. Vildsvinen springer omlott och havren är så hög att man bara ser något mörkt som rör sig i åkern.
Minuterna går och Philip och Pierre sitter knäpptysta på knä mitt i havren.
Efter en mindre evighet tittar Pierre snabbt på Philip och får en nick till svar. Pierre för säkringen framåt och tar ett par andetag varpå han sakta reser sig upp.
Gyltan är bara 30 meter bort och hon tittar direkt upp mot Pierre, men då går skottet!
En stunds kaos infinner sig hos de andra vildsvinen och det springer grisar åt alla håll. Men Pierre sänker studsaren. Han vet att gyltan ligger på plats och det uppstår ganska snart en näst intill vacker tystnad.
Nu väntar bara slakt och någon timmes eftersnack.Åkern ser normalt ut igen, precis som om ingenting har hänt. Skådespelet är över.Med en fin matgris i släptåg delar Philip och Pierre en magisk stund när de sakta går hemåt. Det småpratas lite om kvällens händelser och dimman sänker sig sakta över åkrarna. Det lyser i jaktstugan där de ska sova i natt och Philip sammanfattar stämningen i en kort mening.– Nä, nu har man inte mycket att klaga över här i livet!   Text och foto: Johan Berggren

AKTUELLT

Kommun och polis oense om hotfull varg

Finland (JJ) Kommunstyrelsen i Vörå och polisen har kommit ihop sig om en närgången och hotfull varg. Polisen beslöt att den inte skulle avlivas och nu har kommunen JO-anmält polisen.

Ingrid 79 år fällde 20-taggare

Strömsund (JJ) Att åldern inte har någon betydelse är Ingrid Ludwig, 79 år, ett levande bevis på. I går fällde hon en riktig drömtjur på 20-taggar i Lillvikens Jaktlag, i norra Jämtland.

Annonser