– I ett land där rävens dvärgbandmask har väldigt begränsad utbredning är det svårt, men viktigt, att hitta de platser där förekomsten ändå kan vara jämförelsevis hög. Genom vår forskning har vi nu har en strategi för hur detta arbete bör bedrivas, säger Andrea Miller, doktorand vid SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) i ett pressmeddelande. När rävens dvärgbandmask hittades för första gången i en svensk räv 2011 inledde Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) en riksomfattande övervakning av parasitförekomsten hos rävar. Av 2 985 rävar som sköts under 2011 var endast tre positiva, från platser i närheten av Borlänge, Katrineholm respektive Uddevalla. Parasitens utbredning i landet har utifrån detta bedömts som mycket låg. För att ta reda på vilken betydelse olika gnagararter har i parasitens livscykel påbörjades 2013 fältstudier i fyra områden, inom EU-projektet EMIRO som har koordinerats av professor Johan Höglund, SLU. En viktig upptäckt är att parasiten finns i de två av studieområdena där den inte var känd sedan tidigare, i närheten av Vetlanda/Växjö och Gnesta/Nyköping. Resultaten från gnagarinventeringen, som gjordes i samarbete med viltforskaren Gert Olsson vid SLU:s fortlöpande miljöövervakning, har redovisats tidigare. I korthet visade de att parasiten hittades i vattensork (åtta av 439 dissekerade) och åkersork (en av 187), men inte hos andra undersökta smågnagare. Nu har forskarna dessutom analyserat klart parasitförekomsten i de rävspillningsprover som samtidigt samlades in i undersökningsområdena – ett mått på ”bakgrundssmittan”. Rävens dvärgbandmask hittades i knappt sex procent av proverna. Störst var andelen i ett avgränsat område utanför Gnesta/Nyköping, där parasiten fanns i drygt 20 procent av proverna. Det intressanta är att sex av de nio smittade gnagarna fångades på exakt samma fält. Vid insamlingen av gnagare och rävspillning fokuserade forskarna på miljöer där det fanns både räv och troliga mellanvärdar, och i alla de fyra regioner som ingick i studien fann de platser där de lyckades påvisa parasitförekomst. Forskarna påpekar att andelen smittade avföringsprover på en plats inte är ett exakt mått på parasitens förekomst hos räv, eftersom flera av proverna kan komma från samma individ. – Det vore intressant att använda vår provtagningsmetod för att identifiera ytterligare infektionsområden, exempelvis i norra Sverige och i anknytning till tätorter, säger Johan Höglund. Det viktigaste är dock att vi visat att det finns ”öar” i landskapet där parasitförekomsten hos rävar och gnagare är mycket högre än det genomsnitt som anges i den nationella övervakningen.