Stormen hade lagt sig att dö med några sista, stönande vindkulor i kvällningen. Fortfarande jäste havet vitt och bränningarnas dån nådde kilometern inåt land där sjöfågeljägaren redan gjort i ordning korgen med vettar. När så vinden kring midnatt kantrade mot nordlig och temperaturen började falla visade alla tecken på ett morgondagen skulle bjuda på lämpligt väder för sjöfågeljakt. Vi träffades klockan sex, sjöfågeljägaren Henrik och jag. Gryningen var inte att vänta förrän bortåt åttatiden men innan dess skulle vi ut till några avlägsna holmar, få vettarna i sjön och välja en bra skjutplats åt oss själva. 40-hästaren small igång efter några försök och sakta sökte vi oss ut genom hamninloppet lämnande en fosforglittrande sträng av mareld bakom oss i båtens kölvatten. Långt borta vid horisonten syntes ett svagt ljus från något fartyg, kanske en Danmarksfärja, för vi befann oss strax söder om Göteborg. I övrig var det svart som i en säck. Så lät Henrik motorn ryta till. Båten gick upp i planande läge och vi susade fram genom nattmörkret. Väl medveten om Henriks stora kännedom om öar, böar (=västkustens beteckning för vad östkusten kallar grynnor) och skär i området, fick jag ändå en kuslig känsla av att risken att smälla på ett grund var ganska stor. Då såg jag Henriks ansikte upplyst av ett svagt grönaktigt sken. Det kom från GPS-en som satt i ett ställ framför honom. – Det är som att köra på en motorväg, förklarade han, och visade på displayen med dess pil och linje för avvikelser, saktade ner farten, rundade en udde som kunde anas i mörkret och drog på igen. Första way-pointen hade passerats.

Väntans tid Efter en längre fartperiod saktade Henrik ner till nästan stillaliggande. Han fick fram en kraftfull strålkastare och i dess sken såg jag att runt omkring oss bröt det vitt av bränningar över grunden. Inte ens i dagsljus hade jag velat gå in på en sådan plats men här hade Henrik för sig att här skulle ejder fälla för våra vettar. Det är till att ha förtroende för satelliter och elektronik. Det finns olika skolor kring användandet av vettar. Föredragsvis skall de läggas i lä eftersom fällande fågel nästan undantagsvis vill flyga in mot vinden. En del fågeljägare vill öka lockelsen genom att lägga vettarna i inbjudande U-form eller L-form för att servera fågeln en lämplig landningsplats på lagom hagelavstånd. Andra fäster mindre avseende vid lockfåglarnas inbördes ordning men alla är överens att vettar får inte driva ihop och ligga och stångas med varandra under avgivande av ett klonkande ljud. En del tror på effekten av många vettar, andra säger att ett halvdussin räcker. En del säger att vettarna skall domineras av honor för att locka så många hanar som möjligt i döden. Andra menar att hanfåglarna skall dominera eftersom dessa, inom de aktuella arterna, uppvisar mycket starkare färger, med stora vita inslag, och därför upptäcks lättare av sträckande fågel. Vi hade denna dag åtta ejdervettar, fyra ådor och lika många gudingar, allt i enlighet med modern könskvotering. Om skårar Skåren är den plats där sjöfågeljägaren placerar sig. Ofta utgör den inget som helst skydd för insyn utan bygger på principen att skytten eller skyttarna skall smälta in mot klipporna bakom. Att placera sig i siluett är däremot förkastligt. Inte minst ejdern flyger ofta nära vattenytan och en siluett av en jägare som höjer bössan kan räcka för att fågeln skall kasta bort från vettarna. Permanenta skårar uppförs lämpligen av stenar på platsen över vilka sjok av ilandfluten tång kastas. Det arbetet kan betala sig om man räknar med att återvända till platsen upprepade gånger. Dessvärre behövs det inte mer än en normal höststorm för att hela bygget skall raseras men då har man åtminstone byggmaterial på plats, kan relativt snabbt resa upp skåren på nytt, och slipper släpa stenar bortifrån. En halvpermanent skåre kan bestå av hopsurrade slanor runt vilka man hänger upp en presenning. Denna skall vara styv och stel så den nästan står av sig själv och inte fladdrar i vinden. Kamoflagenät fyller också sin uppgift men släpper igenom det kylande vinddraget vilket presenningens stora fördel är att den inte gör. Kall jakt Skönaste skåren att vistas i, är den heltäckande. Över ett rambygge av slanor kastas en till ställningen anpassade presenning, helst av den gamla textiltypen. Sjöfågeljakt, som är en av de kallaste jakter som finns, blir en behaglig upplevelse, för med två man under presenningen håller skåren en behaglig värme, som även kan förstärkas med ett trangiakök, värmeljus eller annan värmekälla. Den heltäckande skårens stora, förödande nackdel är att den erbjuder begränsad sikt genom skjutgluggen. Upplevelsen att få syn på fågel på långt håll och i bröstet känna hur hopp och misströstan växlar om den skall slå för vettarna eller inte, är värd så mycket att man nog hellre väljer kyla och sikt än värme och begränsad sikt. Varianten att helt enkelt dra en bit presenning över sig och åtminstone skydda kroppen från armhålorna och neråt är inte dum den heller. Säkerheten Sjöfågeljakt är farlig jakt. Kylan, vätan, sjögången och vinden gör jägaren fumlig och alla kläder han måste dra på sig gör honom ovig. Det är lätt att halka på båtens isiga sidor och falla i sjön men det är ännu lättare att halka på slippriga klippor och dråsa i. Gör man det är det hemfärd som gäller för ingen människa står ut med att sitta flera timmar i våta kläder i en skåre. Emellanåt kan man finna såväl trä- som plastbåtar med en för materialet typisk lagning. Det vittnar om att ett hagelskott brunnit av och gått genom botten på båten. Laddade vapen i båt är således absolut förbjudet utom i ett fall – när man skall avfånga skadad fågel. Då måste man helt enkelt ha bössan laddad och då är det också tillåtet att utnyttja motorn i båten fullt ut. Vid ren jakt måste motorn ha varit avstängd i minst en minut. Men man kan begränsa, ja i princip helt eliminera riskerna genom att t.ex. ha ett särskilt ställ för bössan. Sjöfågeljakten svarar sannolikt för de flesta vådaskjutningarna. Åtminstone om man ser till antalet utövare, jämfört med t.ex. älgjakten. Det finns en tydlig gemensam nämnare hos en del dödsskjutningar. Två jägare sitter i samma skåre. Men eftersom den sträcker fågel även över eller bakom skäret beslutar en av dem sig för att gå några meter in på skäret för att bättre komma åt att skjuta. Så kommer en fågel sträckande in mot vettarna. Den flyger från vänster till höger. Skytten inne på ön, som är högerskytt, har fågeln inom håll, lägger upp, svingar före och skjuter. För sent upptäcker han i högra ögonvrån att fågeln hunnit så långt mot vettarna att kamraten är i skottlinjen, kamraten som sträckt på sig för att få bättre skott på samma fågel träffas av hagelsvärmen och tragedin är ett faktum. Säkerhetsregeln blir entydig: Sitt aldrig i linje bakom varandra! Sitt alltid skuldra vid skuldra! Då inträffar inte denna för sjöfågeljakten typiska vådaskjutning. Att segla på fågel En nästan utdöd form av sjöfågeljakt är att segla på sjöfågel. Ändå är det en oerhört spännande och rolig jakt. Den lyckas nästan uteslutande enbart på ejder och kräver skicklighet såväl i seglandets konst som i fågelpsykologi. När jägaren upptäcker en flock ejdrar under land seglar han snett upp i lovart, ovan vind, så att han har fåglarna i lä om sig. Försiktigt försöker han gå så nära flocken som möjligt men varje tecken på oro, sträckta halsar, vändande eller dykande fågel, måste resultera i ett avlägsnande från flocken. När så båten befinner sig mitt för ejdrarna, med vinden blåsande rakt från båten mot fågelflocken, faller man av med vinden, båten får fart, och nu dyker oftast en del av flocken men några fåglar tar till vingarna, alltid mot vinden, och med ejderns obenägenhet att flyga över land passerar de förhoppningsvis mellan land och segelbåten inom skotthåll. En håv är då alltid bra att ha med sig när skjuten fågel skall upp i båten. En variant av att segla på fågel är att jaga från kajak. Som ett gift Henriks och min sjöfågeljakt avkastade en enda ejder. Vinden behöll inte sin ursprungliga riktning utan ganska snart hade vi vettarna guppande i den hårda sjön med sidorna åt oss. Några vackra flockar drog visserligen förbi, men bortsett från en viss tvekan visade de ingen benägenhet att slå. Vi låg inte rätt. Man måste servera vettarna för ejdrarna som sällan besvärar sig med att vika för mycket ur kurs. Men vi tröstade oss vid minnet av tidigare jakter då våg efter våg av ejder svept in mot vettarna och sans och måtta fick tillgripas för att vi inte skulle fälla mer fågel än vad vi kunde ta vara på. Och sjöfågeljakten hade också bara börjat. I januari är den som bäst. Vägen hem tog vi genom en skärgård där öarna ligger tätt. Henrik manövrerade båten skickligt genom sund så smala att vi hade kunnat nå klipporna med utsträckta händer. Vi såg åtskilliga ejderflockar, tobisgrissla, storskarvar i mängd, några flockar med gräsänder, knipor och skrak, och vi bestämde oss för att vimåste tillbaka till vätan, kylan och de sträckande fåglarna snart igen. För sådan är sjöfågeljakten. Har man väl en gång fått det giftet i kroppen går det aldrig ur. Underutnyttjad jakt Stora förändringar kan ske i skärgårdarna under de närmaste åren. En mängd öar och holmar söker ägare och de som inte finner några kommer sannolikt att förvaltas av Fastighetsverket eller, som nu Länsstyrelserna. Går ärendet jägarnas väg, vilket vi tyvärr inte varit vana vid de senaste åren, kan vi få en skärgårdarnas motsvarighet till fjälljakten. Det skulle kunna innebära att envar svensk, medborgare skall kunna lösa jaktkort för vissa skärgårdsområden. Risken för trängsel bland holmar och skär är utesluten. Det visar det faktum att även inom skärgårdsområden med dominerande privata öar jagas det knappt sjöfågel alls. Förklaringen är enkel. Barriärerna som måste överkommas är höga. Det krävs båt, vettar, förberedelser, vackert väder och kunnande för att ge sig ut på sjöfågeljakt. Det skulle rentav gå utmärkt att på något vis, redan nu innan revisionen av skärgårdens ägarlösa öar är fullbordat, tillmötesgå skärgårdsjägarnas önska att få ta med en gäst på allmänt vatten. Ja, man skulle faktiskt kunna vara så generös, till skillnad från i fjälljakten, att man inte motsatte sig att utlänningar fick uppleva den, t.o.m. norrmän. Text och foto: JOHN DUFF