Ripsnarning – en livsstil för ett fåtal

Vintertid är ripsnarningen ett sätt att leva för snart 70-åriga Roland Gavelin från Klimpfjäll. Varenda dag, från årsskiftet fram till mitten av mars, avverkar han en mil eller två på skidor, oavsett sträng kyla, hård blåst och klabbföre. Trots allt hårt slit ser Roland det som ett rent nöje att hålla liv i den gamla traditionen. – De första tio-femton snarorna brukar sällan ge något, kommenterar Roland efter det att vi har vittjat ett halvdussin ripsnaror.

”Ryponan”, det vill säga den fångstlinje på hundratalet snaror som vi ska vittja under förmiddagen, ligger i en liten dalgång upp mot Stekenjokk. Under de dagliga turerna efter onan har det blivit tydligt att riporna helst uppehåller sig längre in i dalgången. Rätt vad det är kan dock fåglarna flytta sig och de tidigare så resultatlösa snarorna kan helt plötsligt bli fångstgivande. Om oturen är framme kan riporna också lämna dalgången helt. Då är det bara att bita ihop och flytta ryponan till en lämpligare plats.

Idealiskt
Idag är det början av mars och endast sju-åtta minusgrader, en idealisk temperatur för ripsnarning, skidåkning och allehanda fjälläventyr. Under natten har det fallit några centimeter nysnö, vilket innebär att vi måste putsa bort snön under och intill varje snara, allt för att de ska ligga i exakt rätt höjd över underlaget. Andra dagar kan det ha kommit en halvmeter snö och då handlar det om att gräva fram och sätta om snarorna från början, med hagar och allt. Hagen, som består av nerstuckna björkkvistar på vardera sidan om snaran, har till uppgift att leda in riporna mot snaran.

Fyra fingrar
Roland demonstrerar med ena handens fingrar hur snarans höjd anpassas.
– För skogsripa vill jag ha fyra fingrar mellan backen och snaran, lite lägre för fjällripa. Det finns de som förespråkar en lägre gillring, men jag tycker fyra fingrar är idealiskt, konstaterar Roland.
I det här området är det främst skogsripa, det vill säga dalripa, som gäller. Uppe på sluttningarna och de barblåsta fläckarna både hörs och syns dock fjällriporna. Under eftermiddagen är det tänkt att jag ska ta med mig bössan upp på högfjället för att försöka få ihop till en bukett ripor. Det är något jag verkligen ser fram emot.
Efter ungefär ett dussin tomma snaror ser vi äntligen en dunboll ligga intill öppningen i en hage. Som väntat är det en dalripa som har fastnat i gillret. Fågeln är perfekt snarad och har sannolikt mött en snabb död. En rätt monterad snara gör nästan alltid ett bra jobb, vilket innebär att ripan dör inom 30 sekunder.

Ny snara01ripa.jpg
Med van hand viker Roland ihop fågeln, med snaran kvar runt halsen, och knyter ihop tråden runt fågelkroppen. Ur en ask plockas en ny snara fram och några sekunder senare är den monterad och klar.
– Tidigare hade jag alltid snarorna i mössan, det klassiska stället att förvara dem. Men det blev så himla kallt om huvudet ibland, skrattar Roland.
Från att inte ha sett ett enda färskt ripspår skidar vi nu in i ett område där massor med fåglar har kutat kors och tvärs över snön. Som förväntat sitter det även en ripa i nästa snara, liksom i de två därpå följande.
– Här brukar det ofta vara en storhop på minst 30-40 fåglar, påpekar Roland.
I dag verkar flocken ha delat på sig i flera mindre grupper. Många av dem lättar framför oss och en del kommer seglande ovanför oss. Det verkar vara oerhört mycket fågel i dalgången. Med tanke på att vi är mitt i den populäraste ripjaktperioden är det lite förvånande att inga jägare har hittat hit.
– Ibland dyker det upp en och annan jägare, men det är ganska sällsynt.

Tufft jobb
Ripsnarare och jägare kan mycket väl samsas, men då måste jägarna tänka på att inte trycka ner fåglarna till lägre regioner. Om fåglarna försvinner från området är det ett tufft jobb att flytta alla snarorna, konstaterar Roland.
– Här var det en fjälluggla härom dagen, berättar Roland och pekar på ripdunet som fortfarande ligger utspritt runt en av snarorna.
När en fjälluggla slår ner på snarad ripa sitter den alltid kvar och tuggar i sig av godsakerna på platsen. Många andra predatorer väljer att dra i väg med sitt byte, eller rättare sagt Rolands byte.
Genom åren har Roland haft kontakt med de flesta av ripsnararens naturliga fiender. För räven brukar en gillring med knallkork fungera som avskräckande exempel, medan den sluga korpen kräver ett specialarrangemang. Roland monterar då en enkel attrapp med några korslagda bräder, som egentligen inte har någon funktion mer än att lura korpen till att tro att det är en mänskligt tillverkad fälla. Det gäller alltså bara att vara lite listigare än korpen själv.

Fjällräv
Rödräven får ofta finna sig i att lämna ripfjället för gott. 6,5:an är normalt med och så ofta tillfälle bjuds fäller Roland räven. I går var just en sådan dag, en dag då det blev ännu en räv mindre på fjället. Det är för övrigt Roland och några av hans kamraters förtjänst att området i dag är en av landets säkraste föryngringsytor för fjällräv.
Det råder ingen tvekan om att Roland älskar ripsnarningen, något som han ägnat sig åt under större delen av sitt vuxna liv. Men det är långt ifrån enbart vintertid som Roland är aktiv ute i naturen. Jakten är ett intresse som har sitt grepp om honom året runt, inte minst under höstarna. Stående fågelhundsjakt tillhör det som intresserar Roland mest. Till sin hjälp att förverkliga det nöjet har han bland annat en strävhårig vorsteh som vet hur man står för fågel.

Skidåkning
Det tar nästan ett par timmar att nå de bortersta snarorna, vilket innebär att vi kommit halvvägs på onan. Med hjälp av en skoter hade vittjningen naturligtvis gått avsevärt mycket snabbare.
– Visst finns det en och annan som använder skoter. Själv är jag av åsikten att om man inte orkar åka skidor mellan snarorna så ska man inte hålla på med ripsnarning, fastslår Roland bestämt.
När det är självklart för en 69-åring att färdas miltals för att vittja snarorna borde förstås alla skoterburna ripsnarare skämmas. Däremot är det mer accepterat att ta skotern ut till marken. Roland använder exempelvis skotern för att frakta sig och sin utrustning till den koja han nyttjar under säsongen.

Ett sätt att leva01ripac.jpg
Något som också kan sticka i ögonen på jägare är att ripsnarare i regel säljer mer eller mindre stora delar av sin fångst. Då bör man dock ha i åtanke att ripsnarningen är ett sätt att leva – och överleva – i bygder där det inte direkt dräller av arbetstillfällen. Ripsnarningen kommer för alltid att vara en gammal tradition, med hårt slit till mycket små förtjänster, ett kulturarv som dessutom kämpar för att överleva i vårt bekväma välfärdsland.
De ripor som Roland snarar hamnar till viss del på restauranger, men en minst lika stor andel av dem landar så småningom på köksbordet hemma i Klimpfjäll.
När ryponan är avklarad ligger det 14 dalripor i Rolands ryggsäck, en ganska hyfsad fångst.
Någon timme senare puttrar kaffepannan i den urmysiga koja som inackorderar Roland under snarningssäsongen. Mycket hemtrevligare än så här kan det knappast bli. Kojan är med säkerhet en viktig ingrediens i Rolands livsstil.
På stugväggen hänger den stora rävhanen på 6,5 kg som Roland lyckades skjuta i går. Lutade mot väggen står även ett par Tegsnässkidor, som främst används i tungt före. När förhållandena är goda väljer Roland hellre ett par plastskidor med stålkant.

Underbart
Efter kaffet och mackorna hoppar Roland i skidorna för att göra ett svep över en mindre ona intill kojan. Själv stirrar jag stint upp mot fjällkanten, där en flock på trettiotalet fjällripor precis har landat på en liten klipphylla.
Även om det inte återstår så mycket av dagen är det nu det börjar för min del. Ripjakten är oftast bäst under sena eftermiddagar. Med lite tur är det fullt möjligt att skjuta de åtta tillåtna riporna under någon timme eller två just innan solen går ner.
När jag påbörjar stigningen mot fjällriporna är det behagliga kemikalier som strömmar genom kroppen. Fjällivet är livet självt och riporna är en stor del av allt detta underbara.

Text och foto: Calle Bredberg
Jaktjournalen Januari 2006

AKTUELLT

Hemmaseger på Stövar-SM

Vrigstad (JJ) Det har varit två fantastiska provdagar i skogarna utanför Vrigstad i Småland. Efter ett rafflande upplopp stod det till slut klart att lokala hamiltontiken Bärimilla Kelly och ägare Bjarne Engström stod som segrare.

Därför sitter Hedin häktad för illegal vargjakt

Västmanland (JJ) Nu offentliggörs uppgifter kring varför industriledaren och vargdebattören Karl Hedin sitter häktad misstänkt för illegal vargjakt. – Skämtsam jargong och missuppfattning, sammanfattar Hedins advokat, Sven Severin.

Annonser