"}}

Dovviltet är en art som breder sig ut allt snabbare runt omkring i södra Sverige. Det är en art som erbjuder spännande jakter, en relativt lång jakttid och dessutom är skapligt enkel att förvalta eftersom hindarna som regel föder en kalv om året och är ortstrogna.

Samtidigt verkar det som om arten skapar allt mer konflikter där den finns. I Västra Götalands län har antalet beviljade skyddsjakter ökat i rasande takt de senaste åren. För 2021 är ännu inte slutsiffran klar men hittills har länsstyrelsen beviljat 22 skyddsjakter (29 i fjol) om totalt 209 dovvilt.

– Det brukar komma en till skyddsjaktsperiod i juli när andra grödor blir attraktiva, säger Mia Bisther som är vilthandläggare på länsstyrelsen och har hand om ansökningar på dovskyddjakt.

Hon är inte nöjd med den situationen som råder i dag.

– Vi har hamnat fel när en art förvaltas via skyddsjakt. Det är under ordinarie jakttid man ska förvalta en art.

För lite och för länge

Enligt Mia Bisther har dovpopulationen i länet vuxet rejält det senaste decenniet och hon tror det till viss del beror på att jägare hållit igen eftersom de velat ha en stor dovpopulation att kunna jaga på.

Även jaktvårdskonsulent Karl Johan Brindbergs är inne på samma spår.

– Vi har skjutit för lite dov under för lång tid och dessutom skjutit fel djur. Fokus bör i dag ligga på hind och kalv. Egentligen är det ju ganska lätt att förvalta dovstammen. En hind har ett hemområde på cirka 300 hektar och får en kalv om året. På Kinnekulle mellan Lidköping och Mariestad har de efter många år nu lyckats bromsa tillväxten av stammen genom ökad avskjutning, säger han.

Sista utväg

Skyddsjakter är enligt Mia Bisther den sista förvaltningsmässiga utvägen, när alla andra åtgärder misslyckats.

– Problemet som jag upplever det idag är det är färre markägare som brukar större arealer. Då är det också färre som är ute och stör och färre som får ta kostnaden. Det är klart att det inte är roligt om allt man odlar äts upp. Markägare ringer och är förtvivlade.

Mia Bisther menar också att dovviltet, som är ett flockdjur, ändrar rörelsemönster under vår- och försommarperioden. Då uppehåller sig de i större utsträckning i stora flockar och i områden där de har tillgång till mat.

– Markägare som har problem kanske inte alls har möjlighet att beskatta stammen under ordinare jaktsäsong för då är dovviltet någon annanstans, säger hon.

Etikglidning

Ett problem som följer populationsvecklingen är också den glidning i etik som sker när ett vilt går från att vara en resurs till att bli ett problem.

– Det är den stora faran, säger Karl John Brindbergs och fortsätter

– Det är en katastrof att vi har så många skyddsjakter som vi har nu. Det är ett tydligt tecken på att vi har dålig förvaltning.

Karl John Brindbergs tror att vägen framåt är att tänka bortom älgförvaltning och istället tänka flerartsförvaltning.

– Vi har förvaltningsgrupper och skötselområden redan idag som skulle kunna börja arbeta med dovviltet, säger han.

För diskussion

Mia Bisther berättar att även länsstyrelsen går i samma tankar.

– Organisationen och strukturen har vi redan. Vi diskuterar hur man skulle kunna skapa förvaltningsplaner även för dovvilt. Arten behöver regleras. Så här kan det inte se ut.