Om stormar i vattenglas och jakthundar

Ju mer och oftare jag jagar, desto färre bekymmer har jag! Att tillbringa tid i skog och mark med bössan i nävarna och en god jakthund som sällskap skingrar tankarna och sätter saker och ting i perspektiv. Den avskalade närheten till naturen, glädjen över hundens arbete, eller lättnaden och vördnaden som infinner sig efter ett lyckat skott bidrar alltsammans till att få vardagens bekymmer att verka små och fjärran.

Samuel Göransson och Simon Wallvingskog bärgar bytet efter en jakt med Jägarhults Banjo och Gamekeeper's Lucy. Foto: Kalle Stolt

Just det här med perspektiv är annars något vi jägare tenderar att mista när frågan rör sådant vi så passionerat brinner för. Inte minst när det gäller jakthundar är det lätt hänt att känslan får styra över förnuftet i diskussionen, och möjligheten för alla och en var att uttrycka sina åsikter på Facebook en fredagskväll har väl knappast gjort den saken bättre?!

Dynamisk verksamhet

Verksamheten med avel och jaktprov för våra jakthundsraser är dynamisk och har allt sedan hundklubbarnas bildande i början på 1900-talet, anpassats till rådande förhållanden och verklighet.

På 1930-talet diskuterades t.ex. livligt huruvida man skulle tillåta pointrar att provas på fasan och skogsfågel (till dess var det endast rapphöns som gällde) och i början på 2000-talet var det älghundsklubbens vildsvinsprov som var föremål för debatt.  Med facit i hand kan vi konstatera at pointern knappast blev sämre av att provas på fasan och skogsfågel, tvärtom! Vad vildsvinsproven för älghundar beträffar, verkar inte heller dessa fördärvat aveln av goda ståndhundar till älgjakt.

Räv eller rov

Den senaste schismen i jakthundssverige är av än mer trivial karaktär – ett namnbyte av ”rävsektionen” till ”rovsektionen” i Svenska Finskstövarföreningen. Från föreningens sida vill man belysa rasens bredd och kompetens som duglig hund för jakt på björn, lo och mård i tillägg till räv och hare.

Tilltaget syftar säkerligen till att fånga upp yngre jägare med specifikt intresse för jakt på räv och andra rovdjur, vilket borde vara positivt för rasens fortsatta utveckling i landet. Att byta ut ”Ä” mot ”O” i ett namn och lägga upp ett par bilder på finskstövare med andra byten än hare och räv föranledde emellertid en debatt som endast kan liknas vid en storm i ett vattenglas där både belackare och försvarare av ”rovsektionen” agerade på ett sätt som inte anstår oss jägare.

Än mer tragikomiskt blir det när man betänker att opponenterna i grund och botten brinner för samma hundras och äger hundar som, om man kikar närmare på deras härstamning, är tämligen nära släkt med varandra.

Lugna er!

En snabb titt i backspegeln och stamtavlorna ger en bild som borde mana till lugn hos såväl belackare som tillskyndare av rovdjursjagande finskstövare. Historiskt sett har våra nordiska stövarraser använts till betydligt mer än endast hare och räv och att ett par individer är dokumenterat duktiga på att jaga björn torde inte påverka rasfrändernas förmåga att reda ut en vägtappt på hardrevet.

Istället för att rygga för tanken på björnprov för stövare, eller rynka på näsan åt en hund som endast jagar hare är det betydligt mer progressivt att se styrkorna i en hundavel och föreningsverksamhet som är flexibel och medger variation, så länge jakten står i fokus.

Enande istället för splittring

Vi som brinner för jakt i allmänhet och jakt med drivande hund i synnerhet, står inför betydligt större utmaningar och jag är helt övertygad om att vi måste enas kring den majoritet av åsikter som vi alla står bakom och se meningsskillnader i små detaljer som en del i en sund och långsiktig fortlevnad för vår verksamhet.

Att söka samförstånd framför konflikt och kunna acceptera de försvinnande få frågor där våra åsikter går isär har alla att vinna på. Och känner man sig orimligt upprörd över att någon jagar det ena eller andra med sin hund, kan jag varmt rekommendera att slita sig från de polariserade och ytliga diskussionerna på Facebook, ta med hund och bössa och möta gryningen i skogen.

Kalle Stolt

 

AKTUELLT

Oenighet om höstens älgjakt i norra Dalsland

Dalsland (JJ) Flera jaktlag ställer helt in älgjakten i norra Dalsland eftersom de anser att det finns för lite älg. En helt förkastlig taktik, enligt Jonas Löfqvist, ordförande i det aktuella älgförvaltningsområdet.

Annonser