En sen januarikväll möter jaktjournalen upp med Nicklas. En jämthund står och skäller och vill inte bli kopplad, som bekant ett inte helt ovanligt fenomen när det kommer till älghundar.

Niklas skrockar och meddelar lite malligt skribenten, tillika husse till den skäl­lande odågan, att detta aldrig skulle hända med Ipzie. Och det beror inte på någon brist på jaktlust. Nej, tvärtom är Ipzie mycket jaktstark och var så redan vid tidig ålder. Däremot har viljan att vara husse till lags alltid varit stor och Nicklas menar att han kan blåsa av henne när som helst under ett älgarbete.

   Hunden som nu står och skäller vägrar dock att ge sig och i en kall och fuktig bil­kupé kan vi fortsätta vårt samtal om Nicklas stjärnskott, Mottibäckens Ipzie.

Återköpet

Kolarbergets Calla, som är mor till Ipzie, födde alltså Mottibäckens I-kull våren 2016. I kullen fanns förutom Ipzie fem andra tikvalpar och två hanvalpar. Även om Nicklas var sugen att behålla en valp valde han till slut att sälja allihop. Något han i efterhand ångrade.

Flera av valparna började nämligen visa prov på sina färdigheter redan in­nan ett års ålder. Men så sommaren 2017, då I-kullen var drygt ett år gammal, ringde en uppgiven valköpare. Med stort vemod förkunnade han att han på grund av hastigt ändrade familjeförhållanden inte kunde behålla sin ögonsten Ipzie.

Nicklas är noggrann med att poängtera sin uppskattning vad gäller valpköparens uppriktighet och att han gav Nicklas chansen att köpa tillbaka valpen.

   Någon vecka senare återvände så Ipzie till sin uppfödare. Det kan ju dock vara lättare sagt än gjort att introducera en tik till en flock med flera andra och dessutom vuxna tikar.

– Men det var aldrig några problem med Ipzie, en så jäkla snäll och foglig hund har jag aldrig ägt innan, berättar Nicklas.

Tidig jakt

Någon månad senare närmade sig starten av hennes första jaktsäsong. Nicklas som är en minst sagt driven och ivrig hundägare var mycket i skogen med sin unghund. Deras förtroende för varandra byggdes allt starkare för varje släpp.

Ipzie sökte bra och hittade ofta älg ganska snart, men de första gångerna hon fick närkontakt stod hon tyst med dem. Inget ovanligt och kanske inte heller så dumt, tycker Nicklas.

– Kanske är det de hundarna som är lite försiktiga i starten som senare har lite lättare att få stopp på älgar direkt på upptaget. Åtminstone har det varit så med henne, me­nar en smula stolt husse. För när skallet väl kom så fungerade allt som det skulle och tikens utvecklingskurva stod spikrakt uppåt.

Nicklas berättar att han anmälde till prov och att allting såg mycket lovande ut. Men så plötsligt började det strula. Ipzie var inte sig själv. Hennes tempo mattades av och hennes tidigare täta skall blev allt glesare.

Husse förstod genast att något var fel och någon vecka senare besökte han veterinären. Halsinflammation blev snabbt konstaterat och en operation, för att ta bort tonsillerna, bokad.

Jaktprov och avel

De övriga valparna i hennes kull hade också börjat bra. Flera tog förstapris under tiden som Ipzie var konvalescent. Uppfödare Syrén började känna en viss press, men läkningen tog sin tid. Lite strul gjorde att det dröjde ända till början av december innan Ipzie fick komma lös igen.

Nu fungerade, till Nicklas stora lättnad, allt som det skulle och i mellandagarna startade Ipzie på sitt första jaktprov. Två veckor senare hade hon tagit sina tre förstapris på lika många försök. En nöjd husse och uppfödare kunde göra ett strålande bokslut för säsongen. 6/8 hundar i I-kullen hade nämligen tagit minst två förstapris.

   Våren kom och efter att Ipzie förvärvat ett excellent på utställning föddes hennes första kull. Som kavaljer valde Nicklas Piteälvens Motto. En intressant kull som börjat på bästa sätt.

Nordisk jaktchampion

Sommaren gick och tikens andra jakthöst stod snart för dörren. Redan från första släpp gick hon som tåget. Nicklas vill fram­hålla hennes förmåga att ställa älg på upptaget men också hennes otroligt höga tempo.

– En riktigt rolig hund att jaga med, säger han.

Oktoberjakten fortskred med många fina arbeten och skjutna älgar. Så pass bra att husse började fundera på att köra fram Ipzie till nordisk jaktchampion, något han aldrig tidigare försökt sig på.

   De började med Finland. I slutet av november var det dags och Ipzie gjorde som vanligt ingen besviken. 95 poäng skrapade hon ihop vilket, trots andra provregler än i Sverige, får anses som mycket högt för en tik.

Med ångan uppe reste de bara ett par veckor senare till vårt västra grannland för att pröva det norska tvådagarsprovet. Med 93 poäng första dagen och 80 poäng dag nummer två visade Ipzie återigen sin förträfflighet som älgskällare.

På sex provstarter hade hon nu alltså tagit lika många för­stapris och kunde, två år och nio månader gammal, titulera sig Nordisk jaktchampion. Imponerande.

Plötsligt väcks vi ur våra diskussioner kring Ipzie där i den kalla vinternatten. Den envetet skällande hunden har äntligen givit upp och kommer med flaggande svans emot oss på den nu snötäckta grusvägen. Han är faktiskt halvbror till Ipzie, samma far.

Nå­got som vid tidigare inkallningsförsök inte alls märkts. Med andra ord är det utan tve­kan Ipzies mor som är anledningen till hen­nes lynne och framgångar. Något Nicklas inte alls är sen att påpeka.