Lider svenska jägaren av restviktsneuros eller…?

Vi har nog alla suttit i den där jaktstugan eller vad det nu är, när kalibrar och kulor kommit på tal. Ni vet, helt plötsligt är alla experter och vet exakt vad som biter bäst på älgar, vildsvin och björnar. I bland kanske med en rätt ringa erfarenhet?

Om jag får välja är det betydligt bättre om djuren relativt snabbt efter ett skott. Foto: Mikael Grennard

Själv är jag tämligen ointresserad av djuplodande ammunitionsvetenskap. Jag vill bara ha ett hum om hur ammunition fungerar, och framförallt, VAD som fungerar.

En sak verkar dock säker och det är att kulans restvikt är något som verkar ligga alla varmt om hjärtat. Jag kan förstå varför. Man talar penetration och att kulan ska gå ut på andra sidan för att det ska lämnas så mycket blod som möjligt i spåret. Dessutom har man nog historiskt varit rädd för det som brukar benämnas köttförstöring.

Men kanske är detta rätt ointressant om man börjar resonera kring skottplacering. Framförallt om man lägger till det faktum att en del vilt dessutom går förlorat beroende på ”onödigt” hårda kulor.

Döda djur som ej hittas

Många jägare saknar hundar att söka vilt som gått undan en bit. Vissa jägare avskriver allt som bomskott när de inte hittar blod direkt. Vad som är en ”bit” varierar förstås, men med en mjukare (läs mer explosiv kula) uppnås normalt en kortare flyktsträcka och en större köttförstöring. De som varit med ett tag vet att det allt som oftast förekommer att djur inte lämnar särskilt tydliga spår alla gånger efter en påskjutning.

Om ett vilt aldrig återfinns blir köttförstöringen kring ett skotthål helt plötsligt oväsentlig. På till exempel en älg kan man skära bort rätt mycket ”förstört” kött innan men uppnår kvantiteten av en helt förlorad älg.

Flera parametrar som styr

I jaktstugan talas det vidare vitt och brett om hur olika kulor beter sig. Ibland utan att ta med flera andra parametrar som kaliber och hastighet. En kula uppträder väldigt olika beroende på dessa. Därför förefaller dessa samtal ibland något meningslösa. En kula som uppträder som hård i kal 308 kan mycket väl upplevas som mjuk när den skjuts i 300 Win Mag.

Skär hellre bort lite mer

Det finns något enkelt i att låta sig frälsas och bara använda en kultyp. Har själv varit ganska få kulor trogen genom åren. Men jag tror att vi kanske ska vara lite mer eftertänksamma och kanske välja kultyp lite mer efter den jakt vi avser att bedriva.

Min egen uppfattning är att jag vill använda en kula som snabbt, gärna mycket snabbt dödar djuret. Gärna med tydligt skottecken. Dels slipper jag fundera om det tog som det skulle. Dels slipper jag skjuta det där andra skottet, som i många fall bara orsakar den där köttförstöringen alla gärna talar om. Sedan slipper jag dessutom leta efter viltet.

Om jag får skära bort lite mer runt själva skotthålet än vid användning av en hårdare kula låter jag det vara hänt, till förmån för ovanstående.

Keep it simple

Vad kör jag själv med då? Det är en berättigad fråga? Jo, som passkula använder jag en snabbexpanderande kula som ger de effekter jag önskar. När jag går med mina hundar väljer jag gärna en hårdare variant från samma fabrikant som samskjuter väl med den andra.

Mikael Grennard

AKTUELLT

Skarp kritik mot polisens hantering av vapenärenden

Linköping (JJ) Polisprofessor Stefan Holgersson riktar skarp kritik mot polisens myndighetsutövning i vapenärenden. I en forskningsrapport kommer han fram till att polisen klipper och klistrar i lagtexter och inte lägger fram uppgifter som talar till klagande personers fördel.

Annonser