Under julledigheten har jag ägnat lite tid åt att scrolla mig igenom sociala medier och nyhetssajter. Lite här och där har förslagen på förändringar i jaktlagstiftningen dykt upp. Vi själva skrev om det i mitten av december när Naturvårdsverket offentliggjorde sammanställningen av de förändringar som arbetats fram av jakttidsberedningen och därefter filtrerats av tjänstemännen på myndigheten. I förslaget som är långt ifrån klubbat återfinns flera förändringar. De allra flesta till gagn för jägarkåren. Nygamla arter återinförs i jakttabellen och flera arter får utvidgade jakttider. För egen del var det med viss tillfredställelse jag uppmärksammade att licensjakt på knubbsäl föreslogs och jakttiden på rådjur fick en mer homogen jakttid över landet. När jag nu mellan juljakterna läst diskussioner på Facebook kring förslagen blev jag en smula konfunderad. Varför all denna indignation över förslagen om utvidgade jakttider. Borde inte vi jägare glädjas åt möjligheten att kunna dra till skogen fler dagar under året? Framför allt verkar rådjursjakten i februari få jägare att se rött. Den svenska jaktlagstiftningen är väldigt liberal och bygger på att vi jägare tar ansvar både som enskilda jägare och i kollektiv. Vi har så att säga stor frihet inom lagens råmärken att förvalta viltstammarna i landet. Men vad jag kan se i kommentarer och diskussioner verkar det som om vi själva inte riktigt litar på våra(andras) omdömen. I stället vill vi inskränka jakten. Jag har sagt det förr och säger det igen. Det är borde vara självklart att som jägare gasa och inte bromsa. Vi bromsas ju hela tiden av andra intressenter. Slutar vi pusha framåt kommer vi strax upptäcka att vi blir av med kakan. Om man som enskild jägare inte vill jaga ett specifikt vilt under en given tidsperiod är det naturligtvis inget som står i vägen för detta. Förslagen till jakttidsförändring bör inte ses som tvingande utan i stället som en möjlighet. Om jag väljer att fälla rådjur under en pürschjakt i februari eller november spelar föga roll för rådjuret om avsikten ändå varit att fälla djuret i fråga. Jägare har en allt större tendens att agera etikväktare på sociala medier, med ett förhållningssätt om att ”mitt sätt” att jaga är bättre än ”ditt sätt”. Ett begrepp som i allt mer utsträckning kan definiera jargongen är klandern. Att skjuta ett dovvilt i mars är klandervärt. Att fånga ett vildsvin i fälla är klandervärt. Lägg ner bara, och kliv ner från era höga hästar. Låt oss i stället glädjas åt att vi förhoppningsvis om ett år kan dunka varandra kollektivt i ryggen och säga, ”Fan va bra vi jägare tillsammans håller ställningen!”