Det tar flera veckor innan jag orkar tvinga mig igenom första avsnittet av SVT:s satsning ”I rovdjurens spår”. Bara introscenerna, där rovdjursfrälsta programledaren Anders Lundin sitter tillsammans med mannen som i årtionden ogenerat serverat SVT:s tittare rovdjurspropaganda paketerad som ”naturfilm”, Henrik Ekman, i Humlegården i Stockholm och pratar varg, får min intellektuella kräkreflex att triggas igång. I vargområdena varnade man för vilket liv det skulle bli när det kom varg till Stockholm, påminner Henrik Ekman. Men sedan kom den även till huvudstaden. – Men det har ju inte varit så stora rubriker, om folk som inte vågar släppa ut sina barn och så, säger Ekman.

Sov Henrik Ekman?

Han måste ha sovit när två vargar för något år sedan härjade som värst i två områden söder och norr om Stockholm. Ensamma småbarn mötte varg på tomten, en hund dödades, kor blev jagade. Folk fick springa efter och försöka schasa bort varg som kom ohälsosamt nära. En joggare och hundägare på promenad blev förföljda. Och det slutade naturligtvis med skyddsjakt och allt rapporterades med stora rubriker. Ekman måste också ha tagit sig en tupplur när Sjundavargarna dödade får i sådan omfattning på en gård utanför Södertälje, att ägarna beslöt sig för att upphöra med lammproduktionen. Allt går att hitta på bland annat Jaktjournalens hemsida, bara att söka. Kan Henrik Ekman verkligen ha missat det? Naturligtvis inte. Då infinner sig nästa intressanta fråga: Varför påstår han att det knappt blev några konflikter?

Led med Glöersen

När I rovdjurens spår drogs igång ringde en SVT-medarbetare mig. Hon ville ha med en kritisk röst i programmet, för att balansera den vurm för rovdjur som programledaren Anders Lundin öppet visar. Jag tackade nej eftersom det är meningslöst att medverka i SVT-produktioner vars grundläggande syfte är att fler ska älska jättemånga rovdjur, framförallt varg. Jag hänvisade till Gunnar Glöersen på Svenska Jägareförbundet och led med honom när han med rödblossiga kinder i första avsnittet tvingades sitta och försöka förklara varför vargen är ett problem för människor som ska leva med den. Anders Lundin verkar nämligen inte ha läst på någonting om varför vargen är värst. Han är bara så lycklig, han får gåshud och ler som ett förtjust barn när han talar om ett stort och potent rovdjur.

Gravöl

Men det finns ett undantag, när en pensionerad polis inför rullande kamera anklagar kollegor, polischefer på mellannivå, för att aktivt motarbeta utredningar om illegal jakt på varg blir Anders Lundin allvarlig. Han blir så allvarlig att det känns underligt efter alla lyriska leenden. – Menar du det, säger programledaren med eftertryck. Jo visst, vet den pensionerade polisen att berätta, det är illegal jakt som pågår dygnet runt och aldrig kommer att gå att stoppa. Då vill Anders Lundin se bevis. I sann journalistisk anda vill han att den pensionerade polisen stannar bilen för att visa exempel i en pärm som han har med sig. Som journalist och programledare på public service-företaget Sveriges Television borde han nu granska om den pensionerade polisens uttalande kan stämma. Vad heter poliserna på mellanchefsnivå som aktivt motarbetar utredningar? Men den pensionerade polismannen bläddrar upp en bild på en död varg som inte bevisar ett smack av de häpnadsväckande påståenden som just fällts. Anders Lundin tar dock expolisens ord för sanning och förfasas och vill sedan åka och ta en gravöl. Vi får se om Anders Lundin tar upp tråden igen och synar den pensionerade polisens konspiratoriska uttalande. Jag tvivlar på det.

”Operation nallebjörn”

I programmet hetsar man en björnhona med helikopter och Anders Lundin kallar det för ”Operation nallebjörn”. Kanske kan man söva ungarna också. En varg får en bedövningspil i rumpan i Dalarna och Anders Lundin förkunnar att det inte kan bli bättre än så, att det är ögonblicket han längtat efter hela sitt liv. Han tittar på vargen och blir uppriktigt förskräckt när han får höra att det är en årsvalp – den som är så stor. Den groggy vargen är inte riktigt sövd och kämpar sannolikt för liv i sitt omtöcknade tillstånd. Till och med vargforskarnas veterinär tycker att det kanske ser lite otäckt ut.

Får inte se sövningen

Men sövningen av vargen får vi inte se. Det meddelas bara kort att den jagades i två minuter. Veterinären tillägger dock att vargarna inte sövs så hårt, bara för att de ska andas ordentligt och få ur sig värmen – om förföljandet skulle bli långt. Jag har som reporter för jaktpressen försökt få åka med på en vargsövning. Svaret från ansvarig fältpersonal har varit nej. – Det gagnar inte vår sak att massmedia är med och rapporterar, sa en ansvarig. Sannolikt har det spelat avgörande roll att exempelvis två så kallat genetiskt viktiga vargar drunknade när de drogade sprang iväg från en sövning i Hälsingland 2010. De drunknade i ett större dike,

vilket Jaktjournalen berättat om här.  Hör vi Anders Lundin ställa några kritiska frågor? Nej, absolut inte. Han ler med hela ansiktet och blir innerligt berörd när forskarna tar av vargen tygstycket som sitter för ögonen för att lugna det medtagna, sannolikt stressade djuret. – Nu blev det magiskt, när man plötsligt såg ansiktet på den här varelsen, säger Anders Lundin upprymt. Kan vi lita på att sövningen av vargen gick så fort som det påstås? Kan vi lita på att Anders Lundin skulle ha rapporterat om så inte var fallet? Kan vi lita på någonting annat än att programledaren kommer att ösa sina kärleksförklaringar över rovdjuren?

Djurplågeri?

Han borde naturligtvis ställa de grundläggande frågorna: Hur kom vargen hit igen? Varför ska Sverige på konstgjord väg upprätthålla en satellitkoloni av ryska vargar? Han borde granska hur stort problem drabbade människor genomlider. Inte Henrik Ekman i Humlegården, inte de andra i Stockholms innerstad, utan människorna som ska leva med vargarna. Nya avelsvargar kommer aldrig att kunna vandra in i den omfattning som behövs. Vargarna är dömda att överleva isolerade i den södra och folktäta landsändan genom mänsklig hjälp. Nytt blod kommer att köras in med bilar och flygplan eftersom varg i renskötselområdet skulle knäcka rennäringen. Varför, borde Anders Lundin fråga sig, när det gäller en art som på intet sätt är hotad i världen. Han borde försöka se bortom vyn från bilfönstret när han åker och tittar och slås av att det är mycket skog. Framförallt borde han ställa de relevanta frågorna: Är det i själva verket grovt djurplågeri att jaga efter vilda djur med helikopter och söva dem? Är det riktigt klokt att Sverige ska odla en konstgjord stam av ryska vargar, som finns i tiotusentals i öster? Istället serveras TV-tittarna riktig ”göggelmögga-journalistik” när Anders Lundin påstås göra en granskning i rovdjurens spår

För partisk för vargfrågan

Under min yrkeskarriär har jag jobbat en hel del åt public service – Sveriges Radio – och där har det alltid varit ytterst viktigt att man som medarbetare inte låter personliga intressen skina igenom i arbetet. När jag började hoppa in som reporter hos Sveriges Radio Västmanland för något drygt år sedan hade jag möte med cheferna. De frågade om jag hade lojaliteter som hindrade mig från att bevaka vissa frågor. Jag berättade om vargfrågan och om min ståndpunkt som jag uttryckt tydligt och klart både i krönikor och på Facebook. SR-cheferna var rörande överens om att vargproblematiken skulle jag inte bevaka. Men det är kanske på ett annat public service Anders Lundin jobbar. Eller också är det för att han tycker rätt om vargen som han kan vara precis hur partisk och okritisk som helst.

Mikael Moilanen mikael.moilanen@jaktjournalen.se 070 – 744 18 21

Var med i debatten!