Det har hänt en handfull gånger under min journalistkarriär att människor ångrat sig totalt kring vad de sagt i intervjusituationer. Några politiker och tjänstemän har hävdat att deras uttalanden varit påhittade fejknyheter. Fallet med landsbygdsminister Jennie Nilssons pressekreterare är dock märkligare än så. Pressekreteraren lyckas nämligen svara på en fråga hon hävdar att hon inte sett.
En politiker i Dalarna hotade hoppa av uppgörelsen med ett samarbetsparti inför valet 1988. Han berättade öppenhjärtligt, jag rapporterade i tidningen och det tog hus i helvete.
Först ringde den frispråkige politikerns partikamrater och sa att han inte hade mandat att besluta om skrotat koalitionssamarbete.
Sedan ringde den intervjuade politikern själv och var rasande. Han hävdade att jag hittat på hela intervjun, att han aldrig påstått att hans parti skulle lämna något samarbete.
– Läs upp dina anteckningar för mig, sa Bo Degerman, som på den tiden var ansvarig utgivare för Dala-Demokraten.
Jag läste och Degerman förstod att politikern fått kalla fötter och nu försökte dementera sina uttalanden. Allt skulle se ut som om reportern ljugit.
Bo Degerman backade upp mig och tidningen vidhöll att politikern var korrekt citerad.
Till Stadshuset för en utskällning
Några år senare berättade en personalchef på en kommun i Dalarna om beslutade, stora förändringar i organisationen. Vissa anställda skulle få helt nya arbetsuppgifter. Historien drogs på stora delar av tidningens förstasida och det tog hus i helvete igen.
Jag blev uppringd av kommundirektören. Han var otroligt arg och beordrade mig att komma upp till Stadshuset för en utskällning.
I rummet satt kommundirektören och mittemot honom personalchefen och tittade ned i bordet med blossande kinder. Kommundirektören var så förbannad att han inte kunde sitta stilla på stolen utan hoppade och ryckte, hela karl´n.
Kommundirektören hävdade att jag hittat på hela intervjun, personalchefen hade absolut inte föregripit de fackliga förhandlingarna och sagt att anställda skulle omplaceras. Personalchefen nickade bifallande till kommundirektörens utläggning.
Tryckte på play på bandspelaren
Då tog jag fram min lilla reporterbandspelare, som varit inkopplad och igång under intervjun med personalchefen. Jag ställde den på bordet mellan kommundirektören och personalchefen och tryckte på play.
Av inspelningen framgick, med önskvärd tydlighet, att personalchefen sagt precis som jag citerat honom i tidningen, att det i själva verket var personalchefen som nu ljög.
Kommundirektören blev då så förbannad att jag trodde att han skulle smälla av.
– Vad i helvete – har du spelat in honom utan att tala om det, röt han med sådan kraft att det dallrade i kaffekopparna och duvorna på stadshustaket lyfte av förskräckelse.
Jag förklarade att det är okej att banda samtal som man själv deltar i, att det kan jämföras med minnesanteckningar. Kommundirektören lugnade inte ned sig, men det slutade i alla fall inte med handgemäng.
Skickade skrivna frågor
Och nu, nästan 30 år senare, fallet med landsbygdsminister Jennie Nilsson och hennes pressekreterare. Jag bad om en intervju med ministern och fick mail tillbaka där Jaktjournalen erbjöds svar på skriftliga frågor.
Okej, jag kommer med frågor, svarade jag först. 48 minuter senare skickade jag in frågorna till ministern.
Dagen därpå kom svar på den första frågan. Nej, Jennie Nilsson jagar inte själv men är uppvuxen på landsbygden och har varit med vid jakt och styckning flera gånger.
Därefter några allmänna rader om hur viktig den svenska jakten är. Men inget svar på exempelvis vargfrågan eller vad regeringen gör för att stoppa aktivister som hotar och trakasserar jägare och djurbönder.
Vi publicerade på torsdagen och det tog hus i helvete igen – den här gången på Facebook där många kommentatorer är kritiska till att ministern inte svarar på viktiga frågor.
”Lycklig slump”
Klockan 07.23 dagen efter publiceringen plingar det till i e-posten. Pressekreteraren undrar om vi vill ha kompletterande svar. Hon hävdar att hon inte sett frågorna när hon skrev och berättade om Jennie Nilssons erfarenheter av jakt.
Skojar du, frågar jag pressekreteraren när jag ringer upp henne.
– Jag hade inte sett ditt mejl. Jag kommenterade generellt och vi tänkte att det var intressant, om ministern jagar eller inte. Hade det varit en fisketidning så hade det varit en intressant fråga: ”fiskar du?”, säger pressekreteraren.
Men det känns ju som om du kommunicerar mina första frågor, säger jag.
– Jo, men det var en lycklig slump, eller vad man ska säga, svarar pressekreteraren.
Mikael Moilanen
mikael.moilanen@jaktjournalen.se
070 – 744 18 21
