Vi som följt vargdebatten har sett det tiotals gånger – länsstyrelser som lyckats bevilja skyddsjakter så att det blir snudd på omöjligt att skjuta vargarna.
Det handlar framförallt om alldeles för små jaktområden. När det gäller den svenska vargzonen, alltså söder om renskötselområdet, så är det vanliga hederliga jägare som många gånger ska kämpa ikull vargar i provocerande små områden.
Men i renskötselområdet genomförs skyddsjakterna ofta av länsstyrelsernas egen personal, som avlivar från helikoptrar.
I Västerbotten bar det sig inte bättre än att länsstyrelsens personal lyckades vara med och förfölja en genetiskt viktig varg in i Norrbotten och fälla den utanför jaktområdet, i fel län.
Det är Svensk Jakt som avslöjat skandalen som miljövårdsdirektören nu förklarar med att jaktförloppet gick snabbt.
Varför rita gränser?
Då är frågan varför länsstyrelserna i Västerbotten och Norrbotten inte kunde ha tagit ett beslut som bara angav att vargen skulle avlivas, punkt. Varför rita ut några gränser överhuvudtaget?
Jo, för att inte riskera att någon annan varg skjuts. Men då kan jag meddela att i renskötselområdet i Västerbotten och Norrbotten spelar det ingen roll. För vargar där kommer förr eller senare att ge sig på renar och behöva tas bort.
Men precis som i de flesta märkliga skyddsjaktsbeslut på varg ritades det in ett för litet område, som gjorde att den stackars länsstyrelsepersonalen denna gång var med och gick i myndighetens egen regelfälla.
En varggrop
Det är lätt att dra på smilbanden och fundera på det gamla ordspråket: ”Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri.”
Men i grund och botten är det tragiskt att svenska myndigheter hänfallit åt den meningslösa regelexercis som många gånger omgärdar både jakt och skyddsjakt, framförallt på stora rovdjur.
Det är dags att börja se praktiskt på saker och ting. Eller är det själva meningen, att det ska vara nästan omöjligt att avliva vargar? Åtminstone utan att begå ett regelbrott.
Den här gången trillade myndigheten själv i gropen, varggropen.
