Klapp, klapp, Hare!

harklappa.jpgBästa jakten på hela året! Det tyckte många av gästerna som åter fick vara med på Löddesborgs harklappjakt.

 
 Stämningen var uppåt i Löddesborgs maskinhall. Det var dags för den årliga sällskapsjakt som lockade vänner och bekanta från när och fjärran. Åke och Pirkko Sjöström gick runt och bjöd pepparkakor och ångande het dryck.
När mumlet var som värst tog Åke till orda:
­ Jag vill att ni står stilla på passen. Spring inte runt som skållade råttor, gestikulera och berätta historier!
Mumlet avtog. Dags för allvar och skärpa.
Han fortsatte: – Detta är skjutbart: Morkulla, duvor, änder, gäss liksom fasantupp, men absolut inte hönor. Ej heller rapp-höns! Och inga rådjur. Harar liksom alla sorters kaniner är tillåtna.
­ Vi har en formidabel drevkedja. Den skall vi vara rädda om. När jag blåser boghalt, en lång signal, då är det förbjudet att skjuta mot drevkedjan.
Sällskapsjakt med bra och genomtänkt organisation och stränga regler uppskattas. Harklappjakt på öppna, frusna åkrar kan annars bli en otäck tillställning.

Lyckonummer
­
 Nu får ni hålla i er, för det kommer att gå undan, sa chauffören till skyttarna som stod på viltvagnens flak. Lottdragningen var gjord, var och en hade dragit sitt lyckonummer. Personlig framgång skulle hädanefter bero på klokt utnyttjande av givna situationer plus ett gott handlag med bössan, förstås.
För att underlätta utsättningen hade Åke gjort små stenhögar vid posterna.
– Ni behöver bara gå rakt fram tills ni snubblar på stenhögen!
Åkrarna ut mot Vikhög och Barsebäcks kraftverk var vindsopade och liknade mest öde tundra. Men efterhand som drevkedjan tryckte på kom hararna upp ur sina legor som genom ett mindre trolleri. Många klarade livhanken genom att instinktivt rusa ut i ängarnas knähöga gräs och försvinna. Simsalabim!
Bengt Olsson som var en av dem som postade på markvägen söder om gården tog del av magin från första parkett.
Han såg också många harar rusa upp mot gårdens träd och skyddande buskar.
De harar som valde att försöka bryta genom passkyttarnas linje fick det dock hett om öronen. För sent insåg de sitt misstag att detta inte var några vanliga flanörer som stannat till för att peka på utsikten . . .
Under harklappjakt på öppna, snöpudrade åkrar upplever man inte bara dramatik över den egna bösspången. Man får också rikliga tillfällen att studera grannarnas högtidsstunder till höger och vänster. Allt från att hararna dyker upp, springer, stannar, trycker och eventuellt byter riktning innan de till slut sätter högsta fart och försöker bryta genom linjerna.
Vissa klappjaktposter är synbart bättre än andra, men det spelar också stor roll hur man uppför sig som skytt.

Förbluffande
Räkna med att de giftiga kommentarerna haglar tätt, om man dabbar sig inför öppen ridå.
Svara för Guds skull inte på den deltagande, men försåtliga frågan:
­ Hur kunde du bomma på den haren?
Alla vill ju höra dig snärja in dig i krystade förklaringar.
I andra drevet stod Bengt Mona, liksom många andra skyttar, placerade i en lång allé.
Hur utnyttjar man ett träd på bästa sätt? Jo, i många fall genom att stå framför. Den som villar bort sin silhuett, håller sig blickstilla tills ögonblicket är inne och är alert, har oddsen på sin sida. Det är förbluffande hur harar ofta lyckas komma tätt på passkyttarna utan att bli upptäckta.
Tittar man för länge på passgrannen till höger så nog tusan kommer det en hare och sticker förbi på vänsterkanten!

Nöp haren
Lars Pålsson, som postade borta vid den jättelika bet-stukan ville bara vara hjälpsam när han hojtade åt Bengt Mona, att en hare var på gång.
Samtidigt missade han själv en som kom bakifrån, passerade på kort håll, men var för långt ute, när han fått upp bössan . . .
I samma drev visade Peter Ridderstad att han var vän med sin automat: två skott gav två harar.
I tredje drevet fick Christer Persson tillfälle att nypa en hare som varit framme hos passgrannen utan att hans två skott gjort intryck. Nu kom haren utmed skyttelinjen i högsta fart.
En del säger att det ofta är lätt att träffa med snabba skott i hastigt uppdykande situationer. När Christer Persson sköt, såg det mycket enkelt ut. Sida-vid-sidan kom upp och – vips! – gjorde haren en kullerbytta. Av bara farten gjorde den två till.

Korkskruv
Det är alltid en upplevelse att se skickliga skyttar i aktion.
Christer, barnfödd på gården, log och la in en rejäl prilla.
Bengt Mona, intill, fick fyra harar i passet och bar lika många till viltvagnen. Det skulle naturligtvis bli något att berätta för kompisarna hemma i Fäviken, Jämtland.
På andra håll utspelade sig liknande situationer och det var bara glada miner, när klapparna kommit fram och allt vilt hade tagits omhand.
I Skåne kallas ofta större träd- och busksamlingar kring gårdarna för ”park”. I Åkes planering var det nu dags för parkdrevet. Här fanns ganska gott om fasaner.
Bengt Olsson fick en så´n där besvärlig som steg som en nyårsraket samtidigt som den vred sig i vinden. Situationen blev till en utmaning och priset för gott handlag med bössan blev en stor, tung fågel i metallglänsande fjäderskrud som dunsade i backen.
Göran Persson som stod ute i ängen, fri från att fälla en av dessa torpeder på närmsta hus-ets takpannor, tog även han en tupp i rakt och elegant motskott.

En miljon
Bengt Olsson var engagerad att underhålla, när gästerna småningom bänkade sig vid maskinhallens lunchbord:
­ Jag är förvisso ingen hornblåsare, men det skulle vara något lokalt till ärtsoppan. Jag låter mera som en skadskjuten elefant, urskuldade han sig och tog upp en populär och välkänd melodi på sitt mässingshorn.
Det var skönt att få värme innanför västen och ytterligare några pepparkakor att knapra på inför nästa drev som drogs igång på strandängarna närmast havet.
När vi klev upp på transportvagnen berättade jaktvärden och Löddesborgs ägare, Soldan Rid-derstad, för dagen uppklädd i värmande rånarluva med patronbälte tvärs över bröstet à la Pancho Villa, att han varit i London och tittat på Holland & Holland i förra veckan.
­Vapenrummet var låst. Men ber man att få gå in, då öppnar dom, upplyste han.
­ Bössorna kostar upp emot en miljon kronor. Min Merkel var mycket billigare när jag köpte den, sa han varpå alla blickar drogs till hans vapen, med elegant graverade sidoplattor, som nonchalant hängde över axeln i ett slitet säckasnöre . . .

Klokt drag
Inför nästa drev protesterade Göran Larsson över sin otur att ha hamnat mitt för en stor översvämning med flera decimeter djup issörja.
– Hararna springer inte på vattnet, sa han med riktning åt jaktledaren.
Men det var just vad som hände!
Vanans makt var stark. En av fälthararna skulle prompt fly åt det håll han brukade springa och drog på för fullt, men fick en hastig hädanfärd.
Göran Persson visade sin mästarklass som harskytt under eftermiddagen. Han hukade vid en stängselstolpe dit hare efter hare kom rusande.
I stället för att girigt skjuta i dryga motskott för att ensam kunna nyttja tillfället, väntade han kallt och klokt och fick sju harar med lika många patroner.
– Jag släppte alla hararna genom stängslet, för då måste dom sakta in och så sköt jag när dom satte fart igen. Då kunde ingen heller säga efteråt att jag sköt på deras harar . . .
Text och foto: Hans Norgren

AKTUELLT

Skarp kritik mot polisens hantering av vapenärenden

Linköping (JJ) Polisprofessor Stefan Holgersson riktar skarp kritik mot polisens myndighetsutövning i vapenärenden. I en forskningsrapport kommer han fram till att polisen klipper och klistrar i lagtexter och inte lägger fram uppgifter som talar till klagande personers fördel.

Vi är Jaktjournalen: Kristofer jagar gås professionellt

Kungsbacka (JJ) Jaktjournalen hade inte varit något utan alla våra duktiga medarbetare. Men vilka är de och vad jagar de helst när de inte skriver och fotar för vår räkning. Nu i juli tar vi tempen på personerna bakom kulisserna. Idag är det Kristofer Hanssons tur.

Jakstuga på muséum

Östergötland (JJ) På Lantbruksmuséet i Ljusfallshammar har jaktstugan upphöjts till museiföremål.

Annonser