Bland vargarna som kommit in har man funnit två som drabbats av rävskabb varav det ena djuret var mycket sjukt och magert och hade inte klarar sig så länge till. Övriga vargar har haft bra hull och varit friska. – De medfödda förändringar vi hittat är ett litet överbett som var mindre än en centimeter hos en varg och som inte påverkade djur alls. Hos en annan varg var den ena njuren större än den andra men det kan vi inte säga om det beror på inavel eller om det bara en del av en naturlig variation, säger Erik Ågren. De vargar som nu skjutits kommer från revir där genetisk värdefulla vargar saknas. Det finns alltså ingen inblandning från de så kallade Kynna- eller Galvenvargarna eller från det vargpar som Naturvårdsverket släppte ut i Tiveden för några år sedan. De obducerade vargarna är alltså avkommor i rakt nedstigande led från den hane som dök upp i Värmland 1981 och den tik som ett år senare dök upp i samma område. Några år senare kom ytterligare en varg till samma trakt som också gick in i aveln. Den nu undersökta stammen bygger alltså på tre individer vars avkomma sedan parat sig med sina syskon och föräldrar i 40 år utan några missbildningar. – Det sker ju en stark selektion i naturen och någon individ med grava missbildningar skulle inte överleva. Man kan tänka sig att om kullstorlekarna börja minska så kan det vara ett tecken på att valpar med missbildningar slås ut tidigt och därför inte uppnår vuxen ålder. Men dom som vi hittills fått in har varit friska, säger Erik Ågren. Huruvida några av vargarna drabbats av parasiter är än så länge för tidigt att säga. – Vi tittar efter exempelvis trikiner och hundens dvärgbandmask men de provsvaren tar längre tid innan de är klara, säger Erik Ågren. Hos två av de obducerade vargarna har man funnit gamla skottskador från kulvapen som är läkta.