Harjaktspremiär i gryningen | Jaktjournalen
Senaste nytt:
Annons
2 månader sedan stövarjakt
Vad är väl en harjaktspremiär utan en brasa? Foto: Josefine Julén
Harjaktspremiär i gryningen

Första september är lika med harjakt för Per Karlsson och hamiltonstövaren Milla. På egna marker är jakten med stövare det som Per ser fram emot mest varje säsong.
- Harjakten innebär frihet. Jag är ute mycket ensam och gillar att man kan välja om man vill vara fler eller inte, säger Per Karlsson.

Klockan är strax efter 05 och inne i grandungen där Per möter upp sin son Carl Karlsson och brorsonen Emil Karlsson, är det ännu dunkelt.

Fyraåriga hamiltonstövaren Milla piper lågt sedan hon fått på sig pejlen. Hon längtar efter att få komma igång.

Per Karlsson jagar på egna marker i Ornunga utanför Vårgårda i Västra Götaland. Till vardags är han egenföretagare inom bygg men också månskensbonde. Något släpp med Milla för jaktträning har han inte hunnit med under augustis sista dagar.

­- Vi får se hur det går. Det här är en svår tid på året med mycket dofter innan träden har tappat alla löv.

100 procent på vägpass

Per byter några ord med brorsonen som han ställt på pass där byvägen korsas.

Gräset är nästan en halvmeter högt på gärden kantade av blandskog bestående av ek, björk, gran, tall och rönn. Det är tio grader varm trots den tidiga timman, men kanske är det lite väl blött för både tyskhare och hund i gräset, funderar Per.

Carl och Emil har han ställt ut på väl beprövade harpass längst byvägen.

– 100 procent av alla harar jag har skjutit har jag skjutit på vägpass. Men jag har i och för sig bara skjutit en, säger Emil och skrattar.

­- Det är ok att skjuta även om det blir ett tidigt upptag, jag kan jaga vidare sen, säger Per.

Milla är hans fjärde hamiltonstövare, en ras han är uppvuxen med. Hon blev rådjursren nästan direkt och går fint på hare och räv.

– För mig är det viktigt att det också är en trevlig familjehund. Jag tycker dessutom att de hundarna jag haft som inte bott största delen av tiden i hundgård, jagar bättre.

Fyraåriga Hamiltonstövaren Milla har jaktlusten kvar, timma efter timma.

Några harar om året

Dagsljuset börjar komma och Milla söker av gärde efter gärde med stort intresse. Carl har sett en rävvalp nära sitt pass, och Per som gärna går med hunden istället för att vara stilla, styr Milla i en ny riktning i hopp om färska slag.

– Jag brukar skjuta cirka sju till åtta harar per säsong även om det ibland blivit 12. Jag tycker att det räcker. Eftersom jag oftast jagar ensam så vill jag låta Milla driva en stund och det är inte alltid man får läge att skjuta när drevet kommer tillbaka, säger Per.

Milla har tappat intresset för det blöta gärderna och styrt in i ett mindre skogsområde med granskog och små bergsknallar fulla med gryt. Per följer henne på pejlen och uppmanar till kaffepaus.

Dags för brasa

– Jag är ingen harjägare som gillar att sitta still. Men det här är trevligt när vi är flera, säger Per och tänder en brasa.

För de yngre i släkten Karlsson är harjakten en tradition, vars största utmaning är att kliva upp före solen. Men jakten ska utföras med antingen farfar eller pappas sida-vid-sida, vars kolv lappats ihop med både lim och nubb.  

Emil och Carl har fått harjaktstraditionen från Pers pappa, farfar Anders.

Flera timmar har passerat sedan Milla släpptes lös, men på pejlen kan Per se hur hon jobbar på.

– Jag undrar om hon inte gick efter den där räven du såg, Carl, funderar Per.

Lagom tills att Per bestämmer sig för att ta en lov över berget för att ge Milla en paus kommer hon galopperande och njuter av husses lågmälda beröm.

Det blev ingen hare skjuten under premiärmorgonen den här gången.

– Men nu kör vi väl på med harjakt varje lördag? vill Carl veta innan han avbryter.

Per mumlar något under hatten.  Han kommer förmodligen inte kunna vänta så länge som till lördag.

FLER ARTIKLAR PÅ SAMMA ÄMNE

    SENASTE NYTT

      VAPENTEST

        RECEPT

          FLER NYHETER

            Få koll på alla nyheter – aktivera notiser i din webbläsare
            Jag vill testa!