Gotland – ett eldorado för fågelhundsentusiaster | Jaktjournalen
Just nu:
Annons
13 år sedan
Gotland - ett eldorado för fågelhundsentusiaster
fasan-and-004.jpgPå Gotland finns starka stammar av vild fältfågel. Jakten kostar inte en förmögenhet, vilket leder till att unga jägare kan hålla en stående fågelhund. Weimaranen är en kombinationshund som fungerar både som stående och apporterande fågelhund och som stöthund till klövvilt och eftersök.
För de unga jägare i södra Sverige som vill ägna sig åt stående fågelhundar är situationen besvärlig, för att inte säga omöjlig, om man inte har fickorna fulla av pengar. Det är få förunnat att för några tusen köpa in sig på en dags fågeljakt på något gods där det sätts ut både fasaner och rapphöns. Marker där man regelbundet kan träna är ovanliga.Landskapets förändring och ökade stammar av predatorer gör att de vilda stammarna av fältfågel måste ha påspädning av utsatta fåglar.Öland och Gotland är i dag de bästa områdena för vild fältfågel. Inte nog med det, på Gotland kan en vanlig, ung jägare hitta jaktmarker till rimliga belopp. Träningsmöjligheterna finns ofta runt knuten.fasan-and-006.jpgWeimaranerJohan Olofssons far Allan ägnade sig förr i tiden åt ren fågeljakt med settrar. När Johan själv stod i begrepp att skaffa sig hund blev det en weimaraner. – I och med att kravet kom på apport- och eftersökshundar ville jag ha en kombinationshund. Jag sökte en paketlösning! Det naturliga valet hade varit en vorsteh, men så hade kamraten Marcus Niklasson en weimaraner och den verkade lovande. Det är alltid spännande med en ovanligare ras. Att jag köpte Kitos har jag aldrig ångrat! berättar Johan.– Pappa är pensionär och sköter till viss del om Kitos. Trots att han är uppfödd med engelska hundar har han aldrig sagt något illa om min hund, tvärtom.– Jakten med fågelhundar på Gotland är annorlunda mot var den var på pappas tid. Då gick hundarna mer som gårdshundar och när jakten började gick man ut i fält. I dag tränar man på ett helt annat sätt!HundvalFör Marcus var valet av weimaraner mer naturligt. Hans farbror Niklas Niklasson och hans fru Anci på Öland är kända för sin uppfödning av weimaraner på Scuba´s Kennel. I dag har han tredje generationen jaktchampions i rakt nedstigande led.– Jag jagar mycket med farbror Nicke, så jag såg potentialen i rasen, säger Marcus.Den här oktoberdagen var Marcus hund Embla 2 1/2 år gammal och gick i elitklass.   De båda hundarna sökte ut över fältet vid Levide, men det var troligen inte där de skulle finna fågel. Möjligtvis om de gick på en av områdets rapphönskullar.– På över 300 hektar finns det kanske 5 kullar i år. Häromdagen fann jag en med trettio fåglar, men det tror jag är två kullar som slagit sig samman.fasan-and-014.jpgTupparI första hand är det fasaner man jagar, då är det tuppar man skjuter. Att jaga vuxna fasantuppar kräver både sin hund och sin jägare. Utan att lyfta kan de springa en bra bit över 100 meter innan det blir fast stånd för hunden. Tupparna har dessutom en förmåga att försvinna in i de tätaste slånbärssnåren eller vassarna.Det låg ingen fågel ute på fältet, men Kitos var försvunnen i en tätvuxen plantering av hampa. Johan försökte hitta honom, men innan dess lyfte en, två, tre tuppar och flög bort till närmaste snår. – Nu vet vi var vi har fågel, men vi tar dem först på tillbakavägen, ansåg Marcus.Luriga tupparBåda hundarna finner fågel, men det är antingen fredade hönor eller tuppar som inte ger en rimlig skottchans. Efter en dryg timmas jakt var vi tillbaka till ruta ett. I snåret på andra sidan vägen hade en handfull tuppar försvunnit, nu var frågan hur långt de hunnit löpa. Embla tog stånd på ängen vid kanten av snåret. Hon stod fast som en bildstod när en tupp klev ut en meter i det öppna, upptäckte Marcus och försvann lika snabbt igen.– Ja, avance Embla! sa Marcus och hunden försvann bland de taggiga buskarna. Marcus hade ingen chans att se vart hon tog vägen, men ropade uppmuntrande till Embla. På fasaners vis for den kacklande tuppen till väders. I en glipa mellan träden fick den en träff av Marcus hagelsvärm. I ett moln av dun föll den ner i riset. En fasantupp var skjuten och termosarna lyftes ur ryggsäckarna.Viltvård– Stammen av vilda fåglar är så livskraftig att den klarar sig. Biotopen är som gjord för fasaner, med gott om mat och täta områden till skydd. Under den period när kråkparen etablerar sig fångar vi dem med Ölandsfällan, en levandefälla med lockkråka. Att skjuta kråkor för bulvan är mer ett nöje än att det ger något för viltvården på vår egen jaktmark, anser Marcus.– Tack vare min mentor Gunnar Eriksson har vi lärt oss att kläcka ägg och sätta ut fasaner. Det är inte för att skjuta fler fåglar som vi gör utsättningar utan för att få fler fågeltagningar för hunden. Jaktmarken vid Levide, på mellersta Gotland, är som på många andra platser på ön delad i flera småskiften. De olika ägarna tillhör en vägsamfällighet – det har med andra ord varit ett pussel för Johan och Marcus att lösa arrendena. – Vi har dessutom möjlighet att jaga på de 5 000 hektar som tillhör Linde-Lojsta jaktsällskap, där 50 procent är skog.fasan-and-019.jpgGoda årUnder 60–70-talet fanns stora mängder av fältfågel på Gotland. – Kvicksilverbetningen av utsäde gav stammen en snyting, men även om landskapet förändrats är det fortfarande gynnsamt. På ön finns inga grävlingar och det tror jag har betydelse, berättar Johan.– Även om åkrarna i dag är större drivs en stor del av öns lantbruk i småskalighet. Mindre åkrar omgivna av diken och vassbälten gynnar fågeln. Jag tycker mig se en positiv förändring i bestånden i och med att EU-bidrag infördes för att skapa kantzoner. Nu har man ändrat reglerna så att fält i träda inte behöver slås förrän i juli. Det innebär att fågeln hinner kläcka sina ägg och inte krossas av maskinerna.– Skörden av ensilage är dock ett elände för allt vilt, konstaterar Johan som själv är lantbrukare.Sockerbruket på Gotland är numera nerlagt, med det försvann större delen av alla betesfält. Här hade fältfågeln ett gott skydd för predatorer och stora möjligheter att lura fågelhundarna.Krävande rasAlla hundar kräver träning. Weimaranen behöver mycket aktivitet för att den inte ska klättra på väggarna. Egentligen ingen förstagångshund, både Johan och Marcus har haft god vägledning. Marcus Embla är godkänd som eftersökshund och hon har även gjort vildsvinsprov.Gotlands stränder och insjöar, så kallade träsk, skänker många möjligheter till andjakt. Vid pålandsvind kan det bli ett eldorado, men att skjuta sträckänder tillhör inte de enklaste jaktformerna. Det är ofta så mörkt att man inte ser dem förrän de är rätt över huvudet. Har de då vind i ryggen går det snabbt. Utan apportör är en sådan jakt meningslös.fasan-and-016.jpgKvällsänderInnan solnedgången satt vi i lä av en stenmur. Det var egentligen för vackert väder för en god andjakt vid Petesviken på sydvästra delen av ön. De båda hundarna vilade sig efter dagens fågeljakt, de silvergrå pälsarna glänste och med deras bärnstensfärgade ögon förstår man att de kallats spökhundar.Johan och Marcus är vanliga jägare med normala arbeten. I sitt ursprungsland Tyskland var weimaranen endast förbehållen överklassen. På målningar från 1600-talet kan man finna hundar som liknar rasen, även om den inte fick sin rasstandard förrän i slutet av 1800-talet. I Sverige registreras färre än 300 weimaraner varje år, framför allt brukas de som sällskapshundar. Endast en fjärdedel av dem används som jakthundar.Suset från vingarNär solen gått ner var vi på plats i skydd av något stenblock på stranden, långt innan de första änderna kom från havet och in mot land. Oftast varar kvällssträcket mindre än en halvtimma, det kan dock bli till intensiva minuter. Snabba skott och krävande apporteringar. En kanadagåsfamilj passerade för nära Johan, en föll, den apporteringen vållade inte Kitos några problem. En gräsand fick släppa livet till, men mängderna av de stora, tunga änderna uteblev. Som stridsplan i dykning kom krickorna, pilsnabbt, och krävde ett instinktivt skytte. Doubléer på krickor är så sällsynta att man kommer ihåg de få gånger det skett.En timma efter solens nergång var det så mörkt att inga skott avlossades. Suset från gräsändernas vingar hördes, de kom, som vanligt, alltför sent. Text och foto: Per Klaesson

FLER ARTIKLAR PÅ SAMMA ÄMNE

    SENASTE NYTT

      VAPENTEST

        RECEPT

          FLER NYHETER

            Få koll på alla nyheter – aktivera notiser i din webbläsare
            Jag vill testa!