"}}

Miljöpartiet gör sannolikt vargen en otjänst när de försöker inbilla svenska folket att den är ett självklart och omistligt inslag i den svenska faunan.

Att predika om genetik och regelverk men inte låtsas om att vargen vållar stora problem ser nog många berörda som ren provokation.

Debattörerna Rebecka Le Moine och Daniel Ekblom skriver att MP arbetar för en biologisk mångfald, men de blundar för att vargen ökar hotet mot ett otal andra arter.

De skriver också att solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet tillhör grunden i partiets ideologi. Men det är bara rovdjuren, inte övriga vilda djur eller tamdjur, som åtnjuter partiets solidaritet. Det finns heller ingen solidaritet med människor som får livsmiljö och försörjningsmöjligheter förstörda av vargen.

Överdriven ekologisk betydelse

Vad gäller det ekologiska systemet skrev Olof Liberg, forskningsledare på Grimsö forskningsstation, och åtta andra forskare i en debattartikel 2010 att rovdjurens ekologiska inverkan på ekosystemen är överspelad. Vargen har varit borta helt och ekosystemen har ju inte kraschat för det, säger Olof Lidberg.

Le Moine och Ekblom skriver att en arts bevarande­status skall bedömas utifrån vetenskapliga belägg, inte av lobbyorganisationer som har jakt som enda intresseområde eller av lekmän inom politiken som saknar kunskap om populationsgenetik.

Till stöd för kravet på stoppad licensjakten väljer debattörerna ut de forskarrön och EU-regler de finner lämpliga och förtiger att det finns både riksdagsbeslut och EU-regler med motsatt innebörd.

De enda forskare de hänvisar till är Linda Laikre och Nils Ryman som 2016 hävdade att den svenska vargstammen måste tillåtas växa sig betydligt större.

Men emeritusprofessorn Dag Lindgren skriver i dokumentet ”Varg i Sverige”:”Det är orimligt att centrera diskussionen på gynnsamt bevarandestatus baserat på ett segment, som bara existerat några decennier. Själva tanken att man måste satsa mycket stora resurser på att bevara något som aldrig funnits (den nuvarande svenska ”lokalrasen” av varg) är absurd. Den svensk/norska vargpopulationen bör inte betraktas som något som existerar i bevarandemässig betydelse!”

Empatilöst synsätt i rovdjurspolitiken

Rebecka Le Moine tar inte upp de praktiska följderna av rovdjurspolitiken. Jag upprepar därför en fråga jag ställt till henne tidigare: varför är vargen mer värd än öppna landskap och människors möjligheter att välja försörjning och livsstil?

Hon har också fått frågan hur hon tror att vargen skaffar mat när det är slut på vilda och tama bytesdjur och om det finns risk att den då ser människan som ett byte. Hennes teori är att det inte är någon risk att bytesdjuren tar slut och att vargen därför inte kan ses som farlig för människor.

Hon kan uppenbarligen inte se det tragiska i att tamdjur vargdödas. Hon har tidigare hävdat att det inte är något problem att vargen dödar och skadar tamdjur eftersom det ”i dag finns generösa ersättningsregler som gör att den som har fått ett djur rivet får en bra ersättning för detta”. När det dessutom finns möjlighet att få skyddsjakt ”känns det som att vi borde klara av att bevara vargen”. Debattörerna bör förklara vad det är för bidragsstödda förebyggande åtgärder som skall värna tamdjuren när det visat sig omöjligt att bygga stängsel som skyddar mot vargangrepp. Och vilka incitament bör införas ”som gör att tamdjursägare föregriper skadeangrepp”?

Hur mycket tror Rebecka Le Moine och Daniel Ekblom att skattebetalarna är villiga att betala för något som förmodligen inte fyller någon funktion, summor som skall läggas till den redan orimliga kostnaden för att skydda en djurart som definitivt inte fyller någon funktion?

Debattinlägg från MP är mycket välkomna. Om ytterligare några procentdelarav valmanskåren upptäcker partiets verklighetsfrånvända och empatilösa sätt att styra rovdjurspolitiken kan det på sikt leda till att det blir lättare att leva och försörja sig på den svenska landsbygden.