Annons
DEBATT: Tvångsförflyttningen av samer – övergrepp eller stålbad?
Jaktjournalens medarbetare Kjell Brännström belyser en del av den samiska historien som är viktig för att man ska förstå dagens konfliktsituation i jakt- och fiskefrågan. Enligt Brännström bör tvångsförflyttningen av samer för drygt 100 år tas i beaktning när begrepp som urminnes hävd används som argument för att göra anspråk på jakt- och fiskerättigheter i stora delar av fjällvärlden.
"}}
Samernas beskrivning av tvångsförflyttningen som ett övergrepp av svenska staten är idag accepterad som hela och enda sanningen. Det präglar dagens tidsanda som kräver att förövaren, staten, nu ska återgälda sin skuld. Både Girjasdomen och Renmarksutredningen är sprungna ur denna tidsanda.
I ett övergrepp finns både en förövare och en utsatt, och i en rättsstat brukar även förövaren få säga sitt. Men i detta fall är skuldfrågan avgjord, utan att vare sig de bakomliggande orsakerna eller utfallet närmare berörts.
Annons
Bakomliggande orsaker
De allra flesta samer som tvångsförflyttades hade sitt ursprung i norska Kautokeino. Deras renar betade vintertid på Nordkalotten i gränsområdet mellan nuvarande Norge, Sverige och Finland. Sommarbetesplatserna låg på Nordnorska kusten och öarna utanför.
Vid två tillfällen under 1800-talet stängde Ryssland gränsen till Finland. Först för norska och sedan för svenska renar. (Finland tillhörde Ryssland 1809 – 1917) Efter första stängningen blev cirka 300 Kautokeinosamer svenska medborgare genom att skriva sig i Karesuando. Detta för att kunna kringgå det ryska beslutet och nyttja den svenska betesrätten, vilket medförde att ryssarna senare stängde gränsen även för svenska renar.
Resultatet blev att antalet renar som vintertid skulle livnära sig i nordligaste Sverige, efter stängningarna och fram till sekelskiftet 1900, i stort sett fördubblades, vilket överbelastade markerna.
Sommartid orsakade Kautokeinosamernas extensiva renskötsel, med stora fritt strövande renhjordar, problem för småjordbrukarna i Norge.
Landets snabba befolkningstillväxt gjorde att problemen liksom klagomålen ökade, särskilt efter unionsupplösningen 1905.
Tilläggas bör också att den norska politikens övergripande mål på den tiden var att utrota renskötsel och samisk kultur.
I förhandlingarna om en ny renbeteskonvention mellan Sverige och Norge, som skulle träda ikraft 1923, stred Sverige för samernas betesrätt i Norge men tvingades kompromissa. Antalet renar som fick vistas i Norge sommartid reducerades.
Förutom brist på vinterbetesmarker blev det nu också brist på kalvningsland och sommarbete. Antalet renar måste ovillkorligen minskas. Detta problem, orsakat av Norge och Ryssland, tvingades Sverige då lösa.
Genomförandet
Det fanns två alternativ, att slakta renar eller att flytta folk och renar. Problemet var att ingen frivilligt ville slakta eller flytta. Av två onda ting valde staten det minst definitiva. I stället för tvångsslakt av ren, vilket inneburit att samer tvingats lämna renskötseln, beordrade staten cirka 400 personer söderut till nya betesområden. En del ända ner till Västerbotten och Jämtland. Flyttningarna innebar enorma påfrestningar fysiskt, psykiskt och ekonomiskt, och att detta upplevdes som ett övergrepp är lätt att förstå. Men vad var alternativet?
Eftersom dåtida händelser inte kan mätas med nutida måttstock, måste genomförandet bedömas utifrån rådande samhällsklimat. Samma år, 1931, som de första tvångsförflyttade kom till Västerbotten, sköts strejkande arbetare ihjäl i Ådalen vilket säger en del om Sverige då. Det som i ord och handling var normal myndighetsutövning är uteslutet och ofta brottsligt idag.
De som sattes att genomföra detta svåra uppdrag kan egentligen inte klandras. De var barn av sin tid och visste inte bättre.
Annons
Vad blev resultatet?
Idag bedriver ättlingar till tvångsflyttade renskötsel i de nya områdena längs fjällkedjan hela vägen ner till Jämtland.
Fortfarande finns 85 procent, av landets cirka 3000 renägare, i Norrbotten. Tillsammans med omkring 130 000 renar.
I Västerbotten och Jämtland har de övriga 15 procenten cirka 100 000 renar.
De genomsnittligt största renskötselföretagen finns alltså i de län där de som flyttade längst slog sig ner.
Hur det sett ut idag om staten slaktat renar, eller inte agerat alls, går inte att veta.
Men frågan är: Går det utesluta att tvångsflyttningarna, trots alla brister och uppoffringar, kan ses som statligt ansvarstagande i en svår situation, och att utfallet blev ett nödvändigt stålbad som på sikt gagnade fjällrenskötseln?
Varför finns inte denna aspekt med i direktiven till den av Amanda Lind tillsatta sanningskommissionen? Om hela sanningen eftersträvas.
