"}}

I våras dömdes en man på Öland för vapenbrott på grund av att sonen, efter att ha flyttat hemifrån, fortsatt förvara sitt jaktvapen i faderns vapenskåp. Formellt är det rätt, enligt svensk lag är det vapenbrott att vara i besittning av någon annans vapen utan tillstånd.

Hade sonen däremot fortsatt varit skriven i föräldrahemmet hade det däremot varit helt ok med gemensam förvaring. Och hade de först sökt tillstånd för förvaring hos annan hade det också varit tillåtet.

Hade det rört sig om en kortare tid – vilket det förefaller ha varit frågan om här – hade även sonen kunnat låna ut vapnet till fadern, som då fått förvara det i sitt vapenskåp. Det hade inte krävt mer än att de fyllt i en blankett. Den saknade blanketten gjorde det till ett vapenbrott.

Anledningen att dylika misstag klassificeras som vapenbrott är att vapenlagen i Sverige inte skiljer på kriminell hantering av illegala vapen – exempelvis att en yrkeskriminell går omkring med en Kalasjnikov på stan – och administrativa missar som den ovan beskrivna.

Ingen skillnad i statistiken

Det är självklart att de regler som finns ska följas och att reglerna backas upp med sanktioner. Vad som är mindre självklart är att administrativa misstag med blanketter rörande legala och registrerade vapen tillhörande ostraffade skall likställas med grovt kriminellas innehav av illegala och oregistrerade vapen.

I båda fallen är brottsrubriceringen densamma, vapenbrott, och skulle kunna ge fängelse. Det kan jämföras med vad som händer den som missar att skicka in sin deklaration i tid. Då får man betala en straffavgift men man kommer inte att bli åtalad och straffad för skattebrott.

Att vapenlagen inte är uppdelad innebär också att det i statistiken inte görs skillnad på ett vapenbrott som begås i kriminellt syfte med ett illegalt vapen och en felaktigt ifylld eller sent inskickad blankett.

Risken finns också att personer som överhuvudtaget inte gjort några fel dras med. Nyligen fastställde Svea hovrätt tingsrättens frikännande dom mot en idrottsskytt som åtalats för vapenbrott. Det påstådda ”brottet”? Att mannen – som hade ett inköpstillstånd – inte fullföljt ett distansköp av en pistol för skytte utan ändrat sig och istället köpt sitt vapen i en annan butik. Men han friades ju?

Ja men även åtal för vapenbrott kan innebära allvarliga konsekvenser för den som drabbas – vapen kan omhändertas och personer med säkerhetsklassade jobb riskerar sina anställningar. Misstanke om vapenbrott innebär också att tvångsmedel som avlyssning får användas, liksom häktning.

Eftersom vapenbrott är ett brott med hög status inom polis och åklagarväsende innebär det att resurser kan riskera komma att styras från bekämpning av kriminell vapenhantering (som ofta är komplicerad, tidskrävande och många gånger riskfylld) till enkla fall som rör i övrigt laglydiga människor som gjort misstag.

Regeländring

Poliser och åklagare är ju människor de också och tenderar precis som exempelvis mäklare, IT-konsulter och taxichaufförer göra sådant de mäts efter och belönas för. På så sätt kan lagens nuvarande struktur också leda till att färre brott begångna av kriminella klaras upp eller förhindras.

Detta är inte det enda problemet med att vapenlagen inte är uppdelad. Regeringen drev under hösten igenom att brott med vissa vapen (exempelvis många pistoler som används för idrottskytte) skulle betraktas som grova.

Ett brott som ovan hade därför – i fallet med tävlingspistolen – kunnat ge två års fängelse. Väl medveten om problemet att regler som är avsedda för att komma åt kriminell verksamhet spiller över skrev regeringen in i propositionen att den nya regeln inte skulle påverka licenshanteringen. Någon ändring i lagtexten gjordes däremot inte.

Men det är tydligt att Polismyndigheten inte ser skrivningen i propositionen som någon begränsning vid licenshanteringen. Endast en månad efter att lagändringen trätt i kraft rapporterades att det polisen hänvisat till just den skrivningen när de haft invändningar mot licensansökningar.

Polismyndigheten skriver dessutom på sin hemsida att de ”kan” (oklart dock om det faktiskt skett) ställa hårdare förvaringskrav för vapen som är ”särskilt farliga”.

”Särskilt farliga” vapen

Det ansvariga statsrådet förnekade i sitt svar inte att så skett. – det hade nog utgjort viss uppförsbacke att göra – men menade att det inte skett någon ändring eftersom Polismyndigheten redan före lagens ikraftträdande avslagit vapenlicenser med hänvisning till att vapnen var ”särskilt farliga”.

Det är en ytterst märklig försvarslinje. Skrivningen i propositionen om att begreppet inte skulle påverka licenshanteringen var ju knappast tänkt att betyda att myndighet om de agerade som om bestämmelsen gällde redan innan riksdagen beslutat om lagändringen fick de fortsätta med det.

Problemen jag beskriver ovan är ingalunda okända. I samband med beslutet om ”särskilt farliga” vapen beslutade (genom ett tillkännagivande) även riksdagen med stor majoritet (alla partier utom S och MP) att vapenlagen skulle delas upp i en del som hanterade kriminell vapenhantering och en som behandlade de administrativa procedurerna och bestämmelserna kring licenser och förvaring av vapen med licens.

Riksdagen har även beslutat att hanteringen av vapenlicenser ska flyttas från Polismyndigheten. Inget av detta har regeringen hittills varit intresserad av att leverera. Det är på tiden att så sker. Det finns inga fördelar för andra än yrkeskriminella med den nuvarande ordningen – samtidigt innebär den problem för skötsamma skyttar och jägare som klumpas samman med sådana grupper.