Ytterligare så kallad ”kontroversiell vargforskning” har presenterats och debatterats. Det är ett samarbete mellan två svenska, en norsk och en spansk forskare som resulterat i en artikel med namnet Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Population and Game Hunting. (Ungulates är däggdjur med hovar eller klövar).

Enligt artikeln så har den pågående ”rekoloniseringen” av varg i södra Sverige bättre förutsättningar än tidigare etablering av varg i Mellansverige då det finns flera hjortdjursarter och större mängd bytesdjur i södra Sverige.

Kort sagt så finns det därmed, enligt forskarna, plats för en tätare vargstam.

Författarna anser att deras ”forskning” kommer att vara viktig kunskap vid re-kolonisering och ”re-wilding”. Re-wilding kan mycket väl fylla en funktion i några ofruktbara delar av södra Europa som övergetts av människor då traditionellt småskaligt jordbruk och boskapsskötsel inte längre ger en dräglig tillvaro.

Att utifrån det göra kopplingar till svenskt kulturlandskap är minst sagt märkligt.

”utomordentliga förutsättningar”

Svenska vargforskare har i decennier hävdat att Sverige har ”utomordentliga förutsättningar att hysa en livskraftig vargstam på grund av låg befolkningstäthet, stora skogsområden” samt förhållandevis mycket vilt (det senare är resultatet av långvarigt arbete av ansvarstagande jägare och markägare!).

Däremot berörs knappast kulturella och andra miljömässiga aspekter (som ska vägas in enligt EU:s habitatsdirektiv) som att det största hotet mot mångfalden i svensk natur är att betes- och hagmarker försvinner. Det är mer opportunt att beskriva problemen kring etableringen av ett stort köttätande rovdjur som varg som en konflikt mellan ”naturintressen” och jägare.

Den av forskarna förväntade utvecklingen är förvisso inte försumbar för jägarna då EN enda varg i södra Sverige förväntas äta motsvarande sex älgar, sex rådjur, nio kronhjortar, nio dovhjortar och tre vildsvin per år. Speciellt som bedömningen av möjlig vargstam i södra Sverige hamnar på i storleksordningen 1 500 djur (två till fyra gånger tätare vargstam än i Mellansverige).

Studera forskningsartiklar

Många som påverkas negativt av varg frestas att avfärda vargforskarnas studier helt, som en slags partsinlaga. Jag vill uppmana jägarorganisationer och andra intresseorganisationer att studera forskningsartiklar, rapporter och deras vidareanvändning i detalj och inte bara återge resultaten.

I många fall rör det sig faktiskt, enligt min uppfattning, om dålig forskning. Där finns antaganden som är tveksamma, underlag som är för små, stora osäkerheter i beräkningar eller slutsatser som är alltför spekulativa eller vidlyftiga. Företeelser som kan och ska bemötas på saklig grund.

Den aktuella artikeln grundar sig inte på forskning i traditionell mening där man har en hypotes som man försöker bekräfta genom experiment eller studier av faktiska förhållanden.

Det rör sig om en högst spekulativ beräkning där man antar att reproduktionen av hov/klövdjur i södra Sverige är direkt proportionell mot rapporterad avskjutning och att vargarnas val av vilt i södra Sverige skulle bli densamma som i Polen.

Vidare förutsätter man att vargarna äter upp allt ätbart hos de djur de dödar utom älg som antas förbrukas till 70 procent

Det senare förutsätter att vargarna får vara tillräckligt ostörda vilket är ytterst tveksamt i områden med många människor, vägar och mänskliga aktiviteter. Effekten på viltstammen kan därför bli betydligt större.

Beräkningen förutsätter också att vargen inte ser tamdjur och tamboskap som lämpliga byten.

Det enda som ”studien” med säkerhet säger oss är att när man låter vargar fritt etablera sig i ett nytt område med stora bestånd av lämpliga bytesdjur så får man snabbt väldigt mycket varg.

Jo tack, det visste vi redan.

Mycket negativa konsekvenser

Högst tveksamma forskningsresultat kan få mycket negativa konsekvenser eller ta fokus från viktiga miljöfrågor som bevarande av hagmarker och värnande om unika lantraser av tamboskap.

Ett exempel på negativa konsekvenser är vargforskarnas studier kring omfattningen av illegal jakt på varg. Rapporterna har givit en felaktig bild av den svenska jägarkåren nationellt och internationellt och bidragit till en orimlig jakt på ”tjuvjägare”.

Det finns en rad avgörande invändningar mot det forskningsarbetet (se till exempel Jaktjournalen, 20 jan 2020) men föreställningen om en omfattande illegal vargjakt lever kvar.

Om man vill visa att vargar är ett litet problem för människor och deras tama djur, genom att studera rörelsemönstret hos vargar med radiosändare så gör man ett annat misstag. Vargar som man nästan ”skrämt livet av” genom att jaga dem med helikopter och beskjuta dem med bedövningspilar, lär rimligen undvika allt som har med människor att göra under längre tid än batterierna i sändarna räcker.

Sådana studier säger ingenting om ostörda vargars ”naturliga beteende”, vilket många människor i vargområden har erfarenhet av.

Bristerna är så många att forskarna får finna sig i att både metodik och opartiskhet ifrågasätts. Som forskare kan man möjligen hävda att man bara tar fram underlag och kunskap för andra, exempelvis politiker, att agera utifrån.

Forskning måste sättas i ett sammanhang

Men forskning fungerar inte på det sättet. Nya data fyller ingen funktion om de inte tolkas och sätts in i ett sammanhang. Det är först då som ny kunskap kan uppstå.

Anser man att expansionen av varg i södra Sverige är relevant att diskutera ur ett europeiskt re-wilding perspektiv så har man gjort ett mycket tydligt ställningstagande.

Man bör också titta på vem/vilka som finansierar en viss forskning, speciellt om det sker kontinuerligt och under lång tid. Även om svensk forskning gärna beskrivs som fri, så är den i högsta grad beroende av bidrag från olika intressenter. Intressenter som gärna ser att forskningen bidrar till deras verksamhet eller önskad kommunikation.

Den viktigaste bidragsgivaren är Naturvårdsverket. Det är Naturvårdsverket (NVV) som sätter den officiella bilden av vargpolitiken, i regel med underlag från vargforskarna, både nationellt och internationellt. Det är också NVV som arbetar för, som det heter, ökad samexistens mellan människor och varg.

”Ny forskning”

När ”golvet” för antal vargar i Sverige höjdes till 300, sas det från NVV vara på grund av resultat från ny forskning.

Jag har läst underlaget och även den engelska rapporten. Olika forskargrupper valdes ut av vargforskarna och pratade sig samman om en lämplig nivå. Synpunkterna varierade betydligt, vilket visar på att det inte finns något solitt nytt forskningsresultat att luta sig emot.

Som ett slags koncensus kom man fram till siffran 500. Genom att hänvisa till viss invandring från Finland motiverade man (av politiska hänsyn) ett antal av 300 vargar. Vi bör därför förvänta oss att det inofficiella målet är minst 500 vargar, och i det scenariot passar den aktuella studien in. Men jag tror inte att ens Naturvårdsverket tycker att det är särskilt ansvarsfullt att sprida en bild av att södra Sverige utan ekologiska problem kan hysa cirka 1 500 vargar. De miljömässiga och kulturella effekterna skulle bli förödande.

En annan betydande bidragsgivare till den svenska vargforskningen (inklusive den aktuella studien) är, av någon outgrundlig anledning, Svenska Jägarförbundet. Då SJF är en demokratisk förening så är det uppenbarligen ledningens fortsatta uppfattning att den svenska vargforskningen, som den bedrivs, är värdefull och angelägen för merparten av Sveriges jägare.

Men det är en annan sorglig historia.