Känslor av maktlöshet sprider sig, motivationen tryter och uppgivenheten tar över. Sommarens tidningar har innehållit bilder på rivna djur under rubriker som vittnar om hur lantbrukare behövt uppleva ett av sina värsta tänkbara scenarier. Länsstyrelser agerar olika och oftast inte så snabbt som lagen lämnar utrymme för. Hur mycket ska krävas för skyddsjakt, vad blir konsekvenserna och signalerna när det inte ges?

Det är ett så lokalt upplevt problem att landsbygd och stad inom samma kommun splittras, samtidigt som svenska vargar är ett internationellt intresse. Så till den grad att vi följer EU:s art- och habitatdirektiv och Bernkonventionen för att agera i frågan. Genom avtal och direktiv har Sverige förpliktelser att arbeta för bevarandet av rovdjursarter samtidigt som människors behov av trygghet ska prioriteras och tamdjurshållning inte försvåras. Denna balansgång är vad debatten ofta handlar om, och där det i många fall blir tydligt att förståelse för de drabbade saknas.

Vad är en rimlig nivå? 

Vad är en rimlig nivå och vem bestämmer det? 2013 togs ett Riksdagsbeslut på 170–270 individer. EU-kommissionen återkom med besked att det inte får vara ett intervall, en exakt siffra krävs. Naturvårdsverket lämnade då ett besked på att 270 vargar är ett golv. Tak saknas och får inte heller sättas då det bryter mot EU-rätten.

Riksdagens beslut kritiserades för att sakna genetiska aspekter. Naturvårdsverket kom efter ytterligare en utredning 2015 fram till 300 vargar. Högsta Förvaltningsdomstolen ansåg att det inte fanns anledning att ifrågasätta det vetenskapliga underlag som beslutet bygger på. Dagens stam bedöms ligga på cirka 460 individer.

Flera av riksdagspartierna står bakom de siffror som togs fram 2013, andra anser det omöjligt att sätta en siffra. Enligt vissa partier är det inte ett beslut för politiken, enligt andra är det. Attityden skiljer sig från höger till vänster. Det verkar dock finnas en enighet i att de angreppsförebyggande åtgärder som finns behöver bli mer effektiva.

Lokala beslut

I somras gav regeringen Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram uppdaterade riktlinjer som kan användas vid skyddsjakt.

Jag kan inte förstå hur detta inte kan vara en fråga för politiken. Det är tydligt hur besluten blir allt mindre styrda från den svenska politiska arenan, och mer från myndigheter och EU. Beslut som jag tycker skulle behöva vara lokalt och väl förankrade med de som påverkas.

Grunden i rovdjursförvaltning bör vara samexistens, men för att kunna uppnå det måste det finnas några livsmedelsproducenter och landsbygdsbor kvar att samexistera med. Är det vargen eller bonden som är mest utrotningshotad?