När européer emigrerade till Amerika under 1600-, 1700- och 1800-talet fanns det de som tog med sig jakthundar. Speciellt var det engelska foxhounds, men också franska stövare och vildsvinshundar från Tyskland. Hundarna präglades på amerikanskt vilt och trädskällaregenskaperna blev efterhand framavlade. Hundarna kallades coonhounds då raccon (tvättbjörn) var det vanligaste viltet de användes för. I början av 1900-talet registrerades de första raserna i United Kennel Club (U.K.C.) och i dag är coonhounds indelade i sex olika raser: English, Black and Tan, Bluetick, Plott, Redbone och Treeing Walker.

English coonhound Det är inte helt fel att säga att bakgrunden till English Coonhound är den samma som för övriga coonhounds. Med undantag för Plott Hound stammar alla U.K.C. coonhundraserna från engelsk foxhound. English Coonhound registrerades i U.K.C. 1905 under namnet English Fox & Coonhound. Vid den tiden användes hundarna mycket oftare vid jakt på räv än i dag. Namnvalet visar också vilken tillhörighet som rasen hade till Amerikansk Foxhound och Engelsk Foxhound. Färgvariationerna vi-sar en annan sida av English Coonhound´s historia. Såväl Treeing Walker och Bluetick var ursprungligen registrerade i U.K.C. som English. Treeing Walker blev erkänd som en egen ras 1945 och Bluetick ett år senare. Även i dag förekommer det tri-colored (trefärgade) och bluetick (mörkfläckiga) English Hounds, även om rödfläckiga dominerar. Jakt på indianer Första gången användadet av hounds i Amerika omnämns, är i en dagbok förd av en av manskapet under upptäcksresanden DeSoto. Han nämner att hounds i större utsträckning användes vid jakt på indianer, än till jakt på räv, tvättbjörn eller kanin. 1605 tog engelsmannen Robert Brooke med sig sitt ”pack” (flock) med hounds till Amerika. Thomas Walker från Virginia importerade hounds från England 1742 och 1770 importerade George Washington, som var en hängiven rävjägare, hounds från England. Dessa hundarna blev ursprunget till ”Virginia Hounds” som dagens English Hounds stammar från. Det var under alla omständigheter amerikanarna som utvecklade dessa hundar till den avsevärt tuffare amerikanska terrängen och klimatet och det var också amerikanarna som, genom noggrann avel, anpassade hundarna till det amerikanska viltet, raccon (tvättbjörn), opossum (virginsk pungråtta), cougar (puma), och olika arter av björn. Färger: Alla typer finns, men mest vanlig är röd- och svartfläckig, gul och vit eller samma färger som hos pointer. Mankhöjd: Tikar 53 -63 cm; hanhundar 55 – 69 cm. Black and tan Coonhound Black and tan är en av de många spårhundraserna som utvecklats i Amerikas sydstater. Rasen har sina närmaste rötter hos American Foxhound och Virginia Foxhound från kolonialtiden och med ett inslag av blodhund. Det sista kan förklara rasens färg och att den ofta är något grövre byggd än andra coonhoundraser, dess längre öron och dess berömda ”cold nose” (bra näsa). Black and tan kan troligtvis spåras tillbaka till engelska foxhounds och vidare till Talbot hundarna och S:t Hubert hundarna som kom till England på 1200-talet. Black and tan var den första coonhoundrasen som registrerades i U.K.C. 1900. Den blev även registrerad i American Kennel Club 1945 och är fortfarande den enda där registrerade av de sex coonhoundraserna. Färg: Alltid svart med tan-färgad (gulbrun) teckning. Mankhöjd: Tik 58 – 63 cm; hanhund 63 – 68 cm. Bluetick Coonhound Bluetick utvecklades till en ras i södra USA i början av 1900-talet. Det mest troliga är att Bluetick ursprungligen härstammar från franska hundar som Grand Bleu de Gascogne, som användes vid storviltjakt. Dessa blandades upp med blodhund och foxhound. Fram till 1946 var de registrerade i U:K:C: som English Coonhound, men blev då avskiljda som en egen ras. Bluetick har vanligtvis det amerikanarna kallar ”a bowl mouth”, det vill säga ett utdraget, djupt och hest skall. Den har också vanligtvis ”a cold nose”, det vill säga att den tar an gamla spår. Färg: Ofta svartfläckiga på ljus botten och med bruna partier runt mun, ögonbryn och ben. Inte olikt luzernstövare. Mankhöjd: Tikar 53 – 63 cm; hanhundar 55 – 69 cm. Plott Hound Av de sex coonhoundraserna som är registrerade i U.K.C., är det bara Plott Hound som inte härstammar från foxhound. Det är också den ras vars bakgrund man bäst känner till och de personer som skapade den. Förfäderna till dagens Plott Hound användes vid vildsvinsjakt i Tyskland. Jonathon Plott begav sig från Tyskland till USA 1750 och hade med sig några vildsvinshundar. Dessa hundar hade avlats i generationer för att få fram stor uthållighet och jaktlust. Plott bosatte sig i North Carolinas fjällvärld och då det inte fanns vildsvin där, använde han hundarna vid björnjakt. Jonathon Plott blandade inte in andra hundar i sitt eget material, men när Henry Plott tog över hundarna, kom det en jägare från Georgia som hade en egen ras av leopardfläckiga björnhundar. Han blev så imponerad av dessa hundar att han lånade en hanhund av Plott, som han använde på sina egna tikar. Detta är den enda kända inkorsningen i Plott hound sedan den kom till USA. Av andra, möjliga inkorsningar skedde de troligtvis omkring 1900, men man känner inte till omfattningen. Plott Hounds blev första gången registrerade i U.K.C. 1946. Dagens Plott Hound är känd för sitt stora mod och sin uthållighet. Färg: Brindle (tigrerad) i brunt eller mahogny, men alla typer av brindle förekommer. En del har mörkt sadelparti eller är helt mörkbruna. Mankhöjd: Tikar 53 – 63 cm; hanhundar 55 – 69 cm. Redbone Coonhound Förr i tiden kallade de flesta tvättbjörnsjägare, som ägde en röd hund som spårade och träade tvättbjörn, för ”Redbone”. Så började några seriösa uppfödare en kampanj för att få fram en hund med bra tvättbjörnsegenskaper och som skulle vara av enhetlig typ vad gällde färger och exteriör. Den grundläggande stammen för dagens Redbone kom från Georg F.L. Birdsong i Georgia, som var en känd rävjägare och hunduppfödare. Han skaffade sig ett ”pack” från Dr Thomas Henry 1840. Som de flesta andra coonhoundraser, härstammar Redbone från foxhound. Det är uppenbarligen inkorsat blodhund och det anges som förklaring till att det allt emellanåt dyker upp vita tecken på bringa och tassar. Redbone var den andra rasen som blev registrerad i U.K.C. 1902. Av de sex coonhoundraserna är Redbone troligtvis den mest enhetliga vad gäller färger och typ. Redbone är känd som en välbalanserad hund som gör den lämplig till olika typer av jakt i olika slags terräng. Rasens smidighet och spänst gör att den fungerar bra vid jakt i områden med många stängsel och i oländig och blockrik terräng. Redbone är känd för att fungera utmärkt i vatten. Man har också avlat fram ett naturligt trädskällarbeteende hos Redbone, vilket gör den till en specialist vid tvättbjörnjakt. Den är också duktig att spåra och träa björn, puma och bobcat. Färg: Helröd, men något vitt i bringan och på tassar kan accepteras. Mankhöjd: Tikar 53 63 cm; hanhundar 55 – 69 cm. Treeing Walker Coonhound Treening Walker utvecklades ur bestämda linjer av English Walker Foxhound. Äran att ha skapat rasen tillskrivs två män, George Washington och John W. Walker. Innan denna tid hade Thomas Walker importerat hounds från England 1742. George Washington importerade också flera hounds från England 1770. Dessa hundar bildade Virginia Hounds stammen som senare utvecklades till Walker Hounds. En stor utkorsning, som för all framtid kommer att påverka rasen, gjordes på 1800-talet Märkligt nog skedde denna korsning med en stulen hund från Tennessee, av okänd härstammning, som hette Tenessee Lead. Lead liknade inte Virginia – linjernas English Foxhounds. Men han var en exeptionellt bra jakthund, mycket klok och med enastående jaktlust, hög fart och ett klangfullt, kort skall. Walker Hound blev första gången registrerad i U.K.C. som en del av English rasen. 1945, efter påstötningar från uppfödare av Walker rasen, registrerades de som egen ras, först som Walkers (Treeing) och senare som Treeing Walkers. Treeing Walkers har blivit den dominerande rasen bland coonhounds på grund av sina egenskaper att ta sig fram och att träa vilt. Och det visar också nödvändigheten av att kunna variera aveln för att få fram hundar för olika terrängförhållanden och typer av jakt. Det är viktigt att en Treeing Walker har en symetrisk eller proportionerlig kropp, vilket tyder på kvalitet. Jakthundar på utställning skall inte under några omständigheter straffas för ärr eller skavanker uppkomna vid jakt. Orädd Andra kvalitativa egenskaper hos Treeing Walker enligt rasanhängarna: Energisk, intelligent, aktiv, vänlig, lugn, säker, trygg orädd, snäll, stilfull vid utställning och i aktion. Den har ett överflöd av vettighet vid jakt, uthållighet, spårsäkerhet, förföljelse och utpräglad instinkt och förmåga att träa viltet! (De som tycker att vissa svenska jakthunduppfödare överdriver i sina valpannonser, borde läsa några amerikanska!) Färg: Trefärgade föredras, vit – svart – brun. Vit är ofta den dominerande färgen, med svarta och bruna fläckar eller svart dominans med vita tecken och bruna partier. Mankhöjd: Tikar 51 – 63 cm; hanhundar 55 – 69 cm. Pumahundar För nordiska jägare är coonhoundarnas egenskaper som drivande och trädskällande hundar med utpräglat rovviltintresse, mest intressanta med tanke på lodjursjakt, även om det också skulle vara intressant att prova dem på nordiska björnar. Coonhounds används för övrigt vid jakt på bland annat leopard i Afrika. När det gäller jakten på de stora katterna, skiljer amerikanarna på hundarnas egenskaper när de används för puma, lodjur och bobcat. En viktig egenskap hos pumahundarna är att de är så lösa att de driver med skall på kalla spår. Detta är viktigt för att puman skall höra hundarna och lämna daglegan i god tid. Blir puman överraskad av hundarna och har små möjligheter att ge sig av, kan den angripa och döda hundarna. Puman har liten lungkapacitet i förhållande till kroppsstorleken vilket gör den föga uthållig. Ett ”pack” hundar, som ofta används vid denna jakt, kan därför ganska fort tvinga upp puman i ett träd vilket är det vanligaste, eller få ställt den på marken. En puma, med hundar efter sig, klättrar sällan högt upp i ett träd. Den sitter oftast så lågt nere i trädet att hundarna kan se den. Det är därför mycket lättare för hundarna att lokalisera en puma jämfört med ett lodjur, som klättrar nästan upp i toppen på något av traktens största träd. Hundarna ser oftast inte ett lodjur som träat, utan måste förlita sig på vittringen och det gör det svårt att lokalisera lon. Dessutom kan lodjuret hoppa från ett träd till ett annat och vidare ner på marken för att klara sig undan hundarna. El-dressyr Amerikanska jägare använder som regel andra hundar för lodjur än för puma. Lodjurshundarna är så hårda att de är helt tysta på nattslag och skalldriver först när det blivit upptag. Lodjuret får därmed mindre försprång och kan lättare träas och det är viktigt för utgången av jakten. I relation till kroppsstorleken har lodjuret längre ben och större lungkapacitet än puman och klarar därför att hålla undan för hundarna längre än puman. Lyckas lodjuret dessutom att nå brant och oländig terräng, löper den som regel ifrån hundarna och klarar sig. Lodjuret har också fördel av djup snö, med sina stora tassar och förhållandevis låga kroppsvikt. När hundarna jagar i flock är det ett absolut krav att de inte jagar klövvilt som det oftast finns gott om i områden med puma och lodjur. Hundarna jagas som regel in genom att unghundar släpps ihop med rutinerade hundar i en flock. Detta gör att de blir så flockpräglade, att om en hund skulle börja jaga hjort kan de andra kunna hänga på och därmed hela flocken bli fördärvad. Förutom klövvilt är det inte heller önskvärt med harintresse. Amerikanarna avlar därför på lättdresserade hundar med stor jaktlust och rovviltintresse. Det ställs stora krav på jakthundarna och användning av eldressyr mot intresse för oönskat vilt är utbredd och fungerar inte det, skjuts hunden. Inga passkyttar På de flesta håll där det jagas puma och lodjur är tätheten av dessa arter mycket större än här i Norden. Det gör att jakten läggs upp något annorlunda. På snöföre letar jägarna upp nattgamla spår och är det ett aktuellt djur (inte hona med ungar) släpps hundarna på spåret. När det handlar om puma ligger den oftast i närheten. Hundarna används också på barmark. Jägarna kör på skogsbilvägarna med sina pick-ups med hundarna i bur på flaket. Någon av hundarna tillhör då det lösare slaget och den börjar skälla när den får vittring av rovdjur som har korsat vägen. Hela flocken släpps iväg och jakten är igång. Hundarna är utrustade med pejlhalsband med skallindikator som slår till när hundarna håller huvudet högt och skäller. Hundpejlarna har stor räckvidd och det har nog räddat en del hundliv, för hinner inte jägaren fram till en träad puma innan det blir mörkt kan puman klättra ner och döda några av hundarna innan den försvinner. Man utnyttjar inte passkyttar vid sådan jakt, så allt beror på om hundarna lyckas ställa eller träa drevdjuret. När så ståndskallet ekar mellan bergen och i pejlapparaterna, är det upp till jägaren att avsluta jakten. Hundarna kopplas innan rovdjuret skjuts eftersom en sårad puma kan skada och döda upphetsade hundar. Coonhounden Ben som är av rasen Treeing Walker och en åttondels blodhund har visat sig fungera på nordiska lodjur. Coonhounds i Norge 1997 importerades två coonhounds från USA till lodjursprojektet i Hedmark i Norge. Hanhunden Toby, som var drygt två år, var en blandning mellan Redbone och Treeing Walker. Första gången han släpptes var på en radioförsedd lohona med två ungar i slutet av oktober. Tillsammans med jämthunden Anton jagade de lodjurshonan tills hon korsade en älv, innan de återvände och Toby börjad skälla ståndskall på en av ungarna som hade klättrar högt upp i en frötall. Toby fascinerade genom ett otroligt, ylande skall och stor iver att försöka klättra upp i tallen. Det tog tid att hämta resten av utrustningen för att få märkt ungen och hela tiden stod Toby och hoppade och ylade under tallen. Toby var med på flera märkningar av lodjur. Drevmässigt var han inte bättre än en vanlig lodjursstövare, men motsats till de flesta stövare var han en utpräglad trädskällare. Det märktes särskilt när han fick tappt då han automatiskt började kika upp i träden på platsen för tappten. Toby har också använts vid lodjursjakt och flera lodjur har skjutits för honom både av passkyttar och hundförare Lars Gangås från Rena i Hedmark. Toby har också fått smaka på lodjursklorna när han blev lite väl närgången en skadad lodjurshane, men även om det inte dämpade jaktlusten ökade det antagligen respekten. Sju, åtta lodjur I slutet av 1998 importerade Reidar Kvam från Nord-Trøndelag, coonhounden Ben från Kanada. Ben köptes av Wolf Deischel som sysslar med yrkesmässigt guidad rovviltjakt. Han har olika korsningar av coonhounds för olika jaktformer. För puma använder han korsning mellan Plott, Bluetick, Treeing Walker och Running Walker (den sistnämnda används som vanlig stövare på räv och coyote). Därtill har Deischel blandat in blodhund då dessa har större noggrannhet och kan ta an äldre spår. Ben är av rasen Treeing Walker med en åttondel blodhund i sig. Ben började användas på allvar som jakthund hösten 1999. Då på räv, men han var lite ljum till den arten från början eftersom han tidigare blivit utsatt för eldressyr för rävintresse, men så småningom blev han ivrig på räv och han skäller givetvis ståndskall om räven gått under jord. Under lodjursjakten 2000 fälldes det sju, åtta lodjur för Ben och Reidar Kvam är mycket nöjd med hunden, (se JJ maj/2000). Text och foto: DAGH BAKKA JJ Juli/2000