”Bula” i skarpt läge

Per ”Bula” Kristoffersson är Sveriges enda helt professionella eftersöksjägare. Hans smeknamn har blivit synonymt med eftersök, något han sysslat med ända sedan tidigt i hans jaktliga karriär. I dag är han avtalsmässigt knuten att sköta eftersöken på över 200 000 hektar i Sörmland.

Bula och Daniel är vid tornen, men var tusan är nu snitseln?

Den verksamhet som Per ”Bula” Kristoffersson sköter är så pass intressant att Jaktjournalen stämmer möte med honom där han trivs bäst – i skogen. Över en kopp rykande hett kokkaffe intill en brasa inväntar vi nu dagens uppdrag. Idag är Bulas jourtjänster lejda. Vi är på en drevjakt på ett större gods. Produkten i fråga som godset köpt innebär att Bula finns på plats från morgonen och tar hand om uppkomna eftersök under dagen.
– Förr var detta något jag kunde sköta själv, men tiderna har förändrats så nu behöver jag medhjälpare för att hålla jämna steg med skyttarna, säger Bula.
Det finns förmodligen flera skäl till detta. Men ett skäl är att det är fler skyttar på jakterna i dag.
– Jag tror också att man skjuter lite mer slarvigt i dag, säger Bula.

Viktigt att lyckas

Vi diskuterar orsaken till det ökade behovet av eftersök på kommersiella jakter. Bula resonerar kring olika teman. Ett är att jägare i dag kanske är mer skyttar än genuina naturmänniskor som haft ett naturintresse från början och lärt sig jakten genom lång samvaro med fäder, släktingar och kamrater.
– Jakt har blivit lite en umgängesform i affärsvärlden, precis som golf. I dessa sällskap är det förstås viktigt att lyckas även på jakten, så en del skjuter nog över sin egen förmåga då och då, säger Bula muttrande.
Sedan tror Bula att vissa nya jaktfilmer inte är så där nyttiga för en del att se. Man kan lätt eggas att överdriva sin egen skjutförmåga.
– Men för mig är det bra. Jag får ju mycket att göra, säger Bula och flinar på sitt underfundiga sätt.

Det rings mycket i Bulas telefon. Under jaktsäsong är det inte helt lätt att få tag i honom heller.

Det rings mycket i Bulas telefon. Under jaktsäsong är det inte helt lätt att få tag i honom heller.

Mycket att göra

Något vi märker redan på morgonen, för det är inte bara Bula som är med på ”jouren”. Det är flera av hans rutinerade medhjälpare också. Det återfinns även några lite mer gröna eftersöksjägare kring elden i den mörka gryningen. Flera av dessa är rena ”volontärer” som förstått att om man vill lära sig något, gäller det att ta rygg på någon som verkligen kan.
Johan Först från Norrköping är en av dessa, Tobias Karlsson från Tystberga en annan och Daniel Vuorenmaa från Sollebrunn, som är där med sin bayerska viltspårhund, en tredje.
– Jag åker upp och hjälper Bula några dagar. Den erfarenhet och handledning jag får är ovärderlig, säger Daniel.
Bula verkar gilla upplägget.
– Jag hjälper entusiastiska människor i gång samtidigt som jag ju säkrar tillväxten för egen del.
Vi hör på radion att såt 1 drar i gång och snart ekar skotten över nejden. Bula och hans gäng kokar riktigt kokkaffe och har förbaskat trevligt ihop. Det skojas och man retas om tidigare fadäser som uppstått.
Bula berättar att hans kunder inte bara är stora gods utan även andra jaktmarker i krokarna av Katrineholm. Den minsta marken som kontrakterat Bula är på sju hektar.
– Ofta är det helt vanliga jaktlag som helt enkelt vill ha någon att ringa när något gått fel, säger Bula.

Dags för eftersök

Första såten blåses av och fikat är över. Bulas gäng ger sig av mot återsamlingen. Innan jakten har alla skyttar fått snitselband och instruktioner om hur de ska markera skottplats och flyktriktning. Efter genomgången avrapportering får alla med oklara skott rapportera till eftersöksgänget.
Eftersöksjägarna delar upp de olika eftersöken och kontrollerna mellan sig. Bula själv börjar med att kolla upp en påskjuten kronhjort som inte blivit kvar på platsen. Med sig tar han gröngölingen Daniel som ska få visa vad han och hunden går för.
Väl nere vid tornet som står precis vid en vassjö kommer det första problemet. I vilken riktning ligger skottplatsen? Efter en del sökande finner man en röd snitsel i ett vasstrå.
Med Bula bakom ryggen får Daniel göra skottplatsundersökningen. Efter en stund inser han att den nog inte är vid snitseln, men efter moget övervägande påbörjas ändå eftersöket här.

För vissa är det inte mycket till start, men med rätt kunskaper och hundmaterial är det gott nog.

För vissa är det inte mycket till start, men med rätt kunskaper och hundmaterial är det gott nog.

Lyckat spårarbete

Daniels Molle tar an spåret bra och spårar en bit ut i vassjön. Men när vattnet går till stövelskaften börjar både hunden och Daniel att vackla.
– Jag går och handspårar lite, säger Bula, och stövlar oblygt ut i sjön.
Daniel väntar några minuter innan Bula dyker upp ur vassen igen.
– Du kan nog fortsätta här. Jag tror vi har något här, säger Bula.
Daniel och Molle tar upp spåret igen. Det är lite tveksamt, men ändå med bra kontakt. Ett hundratal meter ut i vassen stramar hunden upp och strax finner eftersöksjägarna den ståtliga hjorten liggande död ute i vassen.
– Bra, skitbra! Vilken duktig hund du har, säger Bula övertygande.
Daniel är förstås mycket nöjd med det fina arbetet, men kan inte låta bli att fråga sig om inte Bula redan hittat hjorten innan han kom ut ur vassen. Han frågar lite försiktigt, men Bula bara muttrar och är lika glad som om hunden varit hans egen hund.
Att vara framgångsrik eftersöksjägare kräver ständig träning, av både jägare och hund. Att sedan få en sådan erfarenhetsbank som Bula att ösa ur är förstås få förunnat. Att lyfta luren och ringa ett proffs när man inte lyckas själv borde vara naturligt. Men tyvärr finns det inte så många proffs runtom i landet.

Ute i vassen hittar Daniel och Molle kronhjorten. Man kan bara spekulera i mängden djur som går till spillo på grund av bristfälliga eftersök.

Ute i vassen hittar Daniel och Molle kronhjorten. Man kan bara spekulera i mängden djur som går till spillo på grund av bristfälliga eftersök.

Dubbelekipage

Bula tillhör de som sedan länge arbetat med två hundar vid eftersök. En spårhund som troget följer spåret och en släpphund som han släpper när ett vilt lämnar legan.
– Sedan ett tag använder jag så kallade schweisshundar, riktiga specialister. Tidigare tog jag den hunden som spårade bäst helt enkelt. Men det är fel att tro att allt kommer gratis bara för att man har en spårspecialist, säger Bula.
– När det kommer till släpphunden har jag gärna laika eftersom de är snabba och ofta besitter bra ståndegenskaper.
I Bulas kravspecifikation är ett tyst och mycket envist förföljande extremt viktiga egenskaper.
– Visserligen släpper jag sällan utan att ha haft kontakt med viltet, men jag kan inte ha en hund som kommer tillbaka efter 500 meter. Släpper den i onödan får jag ju börja om igen, säger han med viss skärpa i rösten.

Misstänksamhet vid kontroll

Vid nästa samling har de andra eftersökskillarna löst sina uppdrag. I dag bara dödsök, förutom ett mindre vildsvin som avlivats i legan.
– Vi håller jämna steg, skrockar gänget.
Efter ytterligare en såt behövs det bara en kontroll vid ett pass. Bula tar med sig alla tre volontärerna eftersom inte mycket annat finns på schemat. Det ska utredas ett bomskott, får man veta.
Väl framme vid passet hittas direkt en dovhind. Lite längre bort en snitsel där det är mycket blod. Tobias hund Berra spårar lätt upp ännu en smalhind inte långt från passet.
Bula blir kvar och står och grunnar och ser lite missmodig ut.
– Det är något som inte stämmer här, säger han och Johan, Daniel och Tobias lyssnar noggrant.
Bula pekar på nästan osynliga hår i mossan som han menar inte kan komma från den döda hinden. De fyra dividerar lite om grannskytten kanske skjutit en hjort också. Någon föreslår att man kanske skulle hämta skytten för att få en förklaring.
– Nej för tusan. Då blir det bara ännu rörigare, säger Bula.

Påbörjar spårning

Snart står alla hukade och idiotglor i mossan. De börjar försiktigt handspåra åt olika håll, innan Bula bestämmer sig.
– Nu är det din tur, säger Bula och vänder sig till Tobias.
Nu får labradoren Berra jobba. Laika-/jämtkorsningen Roy följer med som släpphund.
– Åt det här hållet går det, säger Bula.
Ingen av de tre volontärerna vet riktigt varför men ingen har något bättre förslag. Tobias och Johan börjar spåra med Tobias labbe Berra. De andra följer efter lite bakom.
– Här har vi en sårlega, ropar plötsligt Tobias!
Väl där finner de en mindre blodfläck. Bula tror inte att det är genomskott för då skulle det vara två blodfläckar.
Spåren går vidare upp i ett berg, genom en tät plantering, ner i en ravin och upp på en väg.
– Här stannar vi. Jag måste tänka, kommenderar Bula.

Molle finner en hind.

Molle finner en hind.

Gör en chansning

När Bula klurat en stund meddelar han att de bör släppa spetsen, även om det går emot hans vanliga arbetssätt. Han vill ha kontakt med djuret som han inte tror är så svårt skadat.
Bula låter Roy nosa in sig på spåret innan han släpper. Laikakorsningen försvinner i väg och snart hörs något framför oss.
– Där gick den upp, säger Bula och kollar på pejlen.
Ett tag är Bula i det närmaste okontaktbar. Han har full koll på hastighet och hur Roy följer hjorten över stock och sten.
– Där går den i sjön, säger han plötsligt, och hunden är efter. Det här kommer att ta ett tag.
Alla fyra följer hundens förföljande på pejlen. Till slut vänder hunden tillbaka efter att ha varit på andra sidan sjön och vänt.
– Det här är en del av jobbet också grabbar. Vi kämpar och löser faktiskt det mesta. Men alla gånger går det inte. Någonstans måste vi dra gränsen. Den här kommer vi inte att klara av med mindre än en astronomisk insats, säger Bula.
Alla nickar tyst. De vet att detta är en del av eftersöksjägarens vardag. Uppdraget måste gå vidare. I dag väntar också eventuella eftersök när såt 3 har jagats klart.

 

AKTUELLT

Skarp kritik mot polisens hantering av vapenärenden

Linköping (JJ) Polisprofessor Stefan Holgersson riktar skarp kritik mot polisens myndighetsutövning i vapenärenden. I en forskningsrapport kommer han fram till att polisen klipper och klistrar i lagtexter och inte lägger fram uppgifter som talar till klagande personers fördel.

Annonser