Den svenska jakten är unik. I Sverige har i stort sett alla möjlighet att jaga och när vi väl är ute i skog och mark, brukar titlar och status läggas åt sidan.

Visst kan förutsättningarna enskilda jägare emellan variera beroende på en rad faktorer, men att jakten i Sverige fortfarande är något av en folkrörelse med bred samhällelig förankring är ett faktum som i varje fall saknar motstycke utanför Norden. Det berömda valspråket för Alexander Dumas tre musketörer är kanske något som de flesta svenska jägare borde stanna upp och reflektera över – en för alla, alla för en!

Inspiration och nyfikenhet

Att tillträda som chefredaktör för Nordens största icke förbundsanslutna jakttidning är en ära och en utmaning som i ärlighetens namn är både skrämmande och lockande. Det är också en smula overkligt för en sådan som mig – en grabb som till betydande del fick sin första jaktliga förkovran genom just den här tidningen, redan under lågstadiet.

När jag bläddrar tillbaka i minnet slås jag av hur tidningen under decennier förmedlat inspiration som antingen gjort mig nyfiken på nya jaktformer, fått mig att längta till kommande premiärer eller nästa helgs stövarsläpp.

Det är en utmaning att göra detta över tid på ett sätt som tilltalar jägare över hela Sverige. En utmaning jag antar med glädje!

Tiderna förändras som bekant och förutsättningarna för jakten med dem. Viltstammarnas numerär och sammansättning bjuder oss jägare på såväl sorger som glädjeämnen.

Det vi tar för givet idag kan vara ett minne blott imorgon, eller åtminstone om ett decennium. Vad som egentligen är dagens allmogejakt, alltså den jakt som gemene man ägnar sig åt, är inte det enklaste att sätta fingret på. Men spelar det egentligen någon roll? Varje viltart och jaktform bjuder sin tjusning och vi jägare bör leva efter devisen att inte klanka ner på andra för att framhäva oss själva.

Jägarkåren

I bruset i sociala medier har jägarkåren fått en gigantisk eld att värma sig kring. För många finns här en värdefull källa till samhörighet och utbyte av erfarenheter.

Dessvärre blir den anonyma tryggheten bakom skärmar och tangentbord även en möjlighet för somliga att bete sig på ett sätt som förmodligen aldrig skulle fallit dem in, om de varit tvungna att leverera samma spott och spe öga mot öga.

Visst står den svenska jägarkåren inför många utmaningar; rovdjurspolitik, hotet mot den fria fjälljakten, kompromisser med jord- och skogsbruk, för att nämna några. Och visst finns det en liten klick människor som faktiskt har som intresse att motverka all slags jakt, men frågan är ändå om vi inte är vår egen största fiende?

Det som borde vara ett starkt sammanfogande kitt, ett brinnande intresse för jakten och allt som kommer med den i form av naturupplevelser, spänning, hundarbete med mera, blir för somliga en kraft som i stället leder till polarisering och splittring. Skärpning jaktkamrater, vi kan bättre!

Med detta sagt kommer Jaktjournalen att förbli en källa till inspiration för jägare i hela Sverige och värna om den jaktliga mångfalden. Jaktjournalen har sedan länge varit tydlig på den punkten, att inte ställa jaktformer mot varandra; min jakt är inte bättre eller finare än din. I åtminstone 15 års tid har mitt nyårslöfte varit, Att jaga lite mer nästa år. Det kanske är dags att ändra det till, Att prova en ny jaktform nästa år?

Vi ses i skogen!