Ytterligheternas älgpremiär

Andra måndagen i oktober, Västergötland. En dag med en speciell plats i de flesta jägarhjärtan. För Robin Carlander, Nordkroken, är det business as usual. Hans jämthundar har redan satt fart på septemberälgarna i Norrland, men i dag är det hemmamarken utanför Upphärad som gäller. Det ska visa sig bli en händelserik jaktdag, inte helt enligt plan.

En grann tjur dök upp i Åkes Corneliussons pass med Tjabo i hälarna.

De sju postarna är redan på plats när Robin Carlander sätter i gång pejlutrustningen och släpper ut Ackers Kattwik ”Tjabo” ur hundburen bak i bilen. Tjabo har hunnit bli sex år och det har skjutits närmare 50 älgar för honom hittills. Han har inte världens smidigaste kropp men viljan finns där och den är det inget fel på.
– Han är extremt kraftig. Jag jagar hårt med honom och han har god kondition men han är egentligen alldeles för kraftigt byggd. Trots att man kan känna revbenen genom pälsen ser han tjock ut, säger Robin.
Tjabo är sugen på jakt och så fort kopplet stryks lommar han i väg genom skogen. Efter någon minut har han fått upp farten och söker av terrängen väl.

Vildsvin eller älg

Vi rör oss sakta genom skogen mot vinden. Området som vi jagar på är välbekant för Robin. Hans egen pappa, Per Anders Carlander, Trollhättan, är jaktledare och Robin har knallat runt på marken i många år.
– Här sköt jag mitt första dovvilt, säger han när vi passerar en liten bergsknalle i grovskogen.
Tjabo har rört sig upp mot en större plantering med ungskog. Det är här upptagen brukar komma. Passlinjen sitter åtskilliga hundra meter bort. Marken är på totalt 800 hektar och gränsar ner mot sjön Vanderydsvattnet.
Vi står på en bergås som löper parallellt med planteringen och spanar när vi hör de första skallen.
– Det kan mycket väl vara vildsvin, men det brukar rätt snart gå att höra vad han jobbar med. Är det älg skäller han betydligt jämnare än om det är vildsvin.
Ekipaget förflyttar sig efter upptaget cirka hundra meter och vi avancerar ner genom planteringen. När vi försiktigt rör oss genom snårskogen stöter vi upp ett gäng mindre vildsvin som far bakåt och bort mellan träden.
Tjabo skäller vidare och nu ekar ståndskallet taktfast. Det är inget vildsvin, det är älg!

Här luktar det älg!

Här luktar det älg!

Första ansmygningen

Robin berättar att en ko kördes på för ett par veckor sedan och avlivades. Kalven kon hade med sig går nu ensam här i skogen och det kan mycket väl vara den Tjabo jobbar med.
När ståndet stått en bra stund i kanten på en knabbe mellan grovskog och plantering smyger vi oss sakta på.
Vinden är dock inte på jägarens sida i dag. Det är vindstilla och ansmygningen blir därför betydligt svårare än i vanliga fall.
Robin är inte mer än 15 meter från älgen och ser Tjabo mellan träden när älgen går loss. Han kan konstatera att det faktiskt rör sig om den ensamma kalven.
– Det förklarar varför ståndarbetet är som det är. Det vill inte stå ordentligt utan flyttar sig med jämna mellanrum och rör sig genom områden som älgar inte brukar välja, säger han.

 

Hur svårt kan det vara

Älgen drar i väg och går förbi en postare men får också vind från passlinjen och vänder in i marken igen. Sken övergår i gångstånd som övergår i fast stånd.
Vi avvaktar en stund, smyger runt för att komma rätt i den lilla vind som trots allt får asplöven att prassla. Vi gör ett nytt försök att komma in på ståndet.
Dessvärre upprepas exakt samma sak som tidigare. Robin står stilla på ett berg och ser Tjabo mellan stammarna cirka tjugo meter bort. Älgen syns inte till och utan något uppenbart misstag från vår sida drar älgen plötsligt i väg i sken.
Det dröjer 800 meter innan det blir nytt ståndskall.

 

Oförklarligt agerande

Älgen står nu bakom passlinjen men inne på marken och Robin bestämmer sig för att chansa och gå runt ståndskallet för att försöka komma åt kalven eller stöta den norrut igen. Jag står kvar på stigen för att eventuellt få bilder när ekipaget kommer förbi. Efter en stund tystnar ståndskallet och minuter senare dyker jaktledaren Per Anders upp på kostigen.
Han har fått instruktioner av Robin att söka sig ner mot markens norra gräns mot sjön. Robin kom inte åt kalven när han smög in på ståndet. Den har nu gått ner i sjökanten och går sakta norrut med Tjabo i hasorna. Tjabo är dock inte den mest badsugna hunden så han håller sig på innersidan av vassen och skäller.
Per Anders skyndar sig runt och efter tjugo minuter har vi smugit oss ner till vasskanten och spanar efter älgen som borde komma traskande i det knappt meterdjupa vattnet i viken.

Kalven orkade inte simma de 100 metrarna över viken.

Kalven orkade inte simma de 100 metrarna över viken.

Det där är ingen sten

Robin meddelar på radion att hunden plötsligt slutat skälla. Vi hör Robin genom skogen och förstår att älgen antagligen redan gått förbi oss, alternativt simmat ut.
Robin kommer fram mellan träden och vi diskuterar vad som hänt.
– Kan det vara så illa att den drunknat? frågar Per Anders.
Vi spanar ut över sjön och ser plötsligt något som ser ut som en sten knappt hundra meter ut i viken. Robin vrider upp kikarsiktet på Blasern och konstaterar snabbt.
– Där är kalven. Den har drunknat.

Bärgning

Som tur är har Per Anders sin lilla roddbåt, som används som fiskebåt under somrarna, liggande i nästa vik. Robin skjuter ut båten genom vassen medan Tjabo håller utkik i fören. Älgen ligger med huvudet under vattnet när vi kommer fram.
– Den måste ha varit helt slut. Det var ju max fem minuter mellan att jag såg den sist gående i vasskanten till dess att vi såg den ligga ute i vattnet. Stackars kalv, säger Robin.
Han tar hundkopplet och gör en snara kring huvudet på älgen. Tjabo som inte gillar vatten förstår inte riktigt att kalven knappast bär honom. När han placerar framtassarna på älgen sjunker den och Tjabo far således framstupa rätt ut i vattnet.
Det blir ett blött projekt att baxa i en lätt panikslagen jämthund i en rank eka men med lite pill går det till slut vägen och vi kan ro i land med kalven.

Det här med vatten har jag aldrig förstått tjusningen med!

Det här med vatten har jag aldrig förstått tjusningen med!

Nytt släpp

Kalven passas i strandkanten och lämnas sedan. Jaktlaget samlas vid den anlagda grillplatsen mitt på jaktmarken och Per Anders går igenom strategin för resten av dagen.
Eftersom Tjabo har jobbat hårt diskuteras huruvida Robin ska släppa sin ettåriga hanne Ståndfast’s Alfons. Han vilar just nu upp sig efter en skada på ena låret.
– Snabbar vi på kan vi nog köra med Tjabo ett tag till. Han får inte ligga still för länge nu bara så han stelnar, säger Robin.
Passen lottas på sedvanligt manér ut med en kortlek och medan postarna intar sina pass, åker Robin runt och gör Tjabo redo för ett nytt släpp.
Här är skogen mer kuperad och gamla, riktigt stora granar står och ligger om vartannat.
– Det är Naturvårdsverkets skog och den borde varit slutavverkad för längesedan, säger Robin när Tjabo försvunnit i väg på sökrunda.
Hunden har inte lika mycket spring i benen nu som i morse men efter ett tag får han upp farten och drar i väg. 400 meter bort gör han en liten krok, sedan hör vi upptag med följande fasta ståndskall.

Lockkon och tjuren

Skallet tystnar snart och på gps:en kan vi följa hur Tjabos spår mest liknar en stövares som tar om harens första bukt.
– Konstigt! Det måste ha hänt något. Han verkar ha tappat bort älgen.
Ett försiktigt knak och ett lockljud får oss att frysa i steget. Robin svarar på locket och strax därefter hörs en ny kvist gå sönder. Mellan grenarna på den yviga granen vi har framför oss, ser vi kroppen av en vuxen älg cirka 70 meter bort inne bland träden.
Det finns ingen möjlighet att skjuta från vår position och plötsligt är älgen åter uppslukad av skogen, trots att vinden inte kunnat avslöja oss.
Samtidigt som älgen försvinner bort i skogen verkar Tjabo ha rett ut löporna och sätter av västerut mot den väg som Åke Corneliusson, Trollhättan, står och passar vid.
Sekunder innan hunden når vägen hörs ett skott från Åkes pass och kort därefter skrapar det till på radion och Åke meddelar att en niotaggare slutat sin resa där.
– Man kan lita på Åke. Han brukar förvalta lägena när de dyker upp, säger Robin.

TJuren kom ut där borta, säger Åke och pekar längs med vägen.

TJuren kom ut där borta, säger Åke och pekar längs med vägen.

Vindstött ko

Robin bestämmer sig för att åka och hämta hunden för att spara tid. Tanken är att Tjabo ska släppas på den förmodade älgkon som var framme hos oss och vände.
Åke står och flinar intill vägen när vi kommer.
­– Det gick fint. Den kom ut på vägen i bra fart men jag hade bara 20–30 meter till honom och han stöp i skottet som tog snett framifrån. Det var kul, för det var ju ett tag sedan jag sköt en sist, säger han och skrattar.
Tjabo får inte vila många minuter innan han åter är tillbaka på den plats som han nyss släpptes på och presenteras för de nya kospåren. Nu går det dock trögt.
Hunden plockar sig sakta fram. Det visar sig att kon gått över en väg bara hundra meter ovanför en passare, men bakom ett krön.
Tjabo får till slut kontakt men när den redan stötta kon ger sig av efter ett par skall bryter hunden och traskar mot bilen.

Sken ur mark

Robin överlägger med sig själv en sekund men plockar sedan ut Alfons ur bilen. Hunden studsar på stället. Tre veckors vila har byggt upp jaktsuget rejält. När han får fri lejd drar han i väg som en avlöning, hittar kon och skäller några skall. Därefter drar hund och älg bort från upptagsplatsen.
Ekipaget går spikrakt mot Per Anders och Per Gustavsson, Upphärad, men en bil som kommer körande stör älgen som kastar och går vidare söder ut. Passkytten Johan Hägg, Bäckefors, får gångståndet i pass på 40 meter men kan inte se hunden och en vägg av ris döljer även större delen av kon så det blir inget skott.
På några minuter har Alfons och kon försvunnit ur marken och klockan närmar sig avslut för dagen.
Vi konstaterar att det inte blir mer jakt i dag. Robin sätter sig i bilen och försöker förutspå var han kan genskjuta det framrusande ekipaget och förhoppningsvis få tag på hunden innan han ska inställa sig på jobbet klockan 21.
Lite senare på kvällen ringer han. Alfons har fått stopp på kon och skäller ståndskall för fullt.
– Man får väl kanske skylla sig själv när man släpper en jaktidiot en timme innan solens nedgång på en älg som redan är stött. Vi får försöka ta en jakt till lite senare den här säsongen. Premiären var ju inte precis som den brukar vara.

 

 

AKTUELLT

Benelli MR1 i Kammarrätten

Göteborg (JJ) I går genomfördes muntliga förhandlingar i Kammarrättens prövning av Toni Celans överklagan om avslaget på licensansökan för en Benelli MR1. Under förhandlingarna drog Polisen tillbaka flera av sina skäl för avslaget.

Befarade vargskador var bett efter björn

Hälsingland (JJ) Den stövare som blev svårt biten av rovdjur på tisdagsförmiddagen, söder om Alfta och Bollnäs, attackerades av björn, inte varg. – Det var svårt att bedöma, säger besiktningsman Bert Eriksson.

Alla hundar uttagna inför Småhunds-SM

Ydre (JJ) På måndag släpps Sveriges tolv bästa drivande hundar i skogarna utanför Ydre. Då avgörs nämligen 2017 års upplaga av Småhunds-SM. Jaktjournalen liverapporterar såklart.

Fällde guldbock på första jakten

Falköping (JJ) Det blev max utdelning för 15-årige Emil Nilsson när han gick ut på sin första uppsiktsjakt: Han fällde en guldbock. – Vi hade sett den under sommaren men trodde inte att den var så stor, säger pappa Peter som satt bredvid och filmade dramatiken.

Känner sig lurade på godsjakt

Skåne (JJ) Tio jägare köpte jakt på ett gods och betalade tillsammans 130 000 kronor. Det visade sig dock att den som sålde jakten inte ägde marken i området.

Annonser